Halvmara, Pompeji och en stängd vulkan – tacka internet för det.

Frida Södermark  

Vet inte hur det gick till innan det fanns internet. Hur hittade man lopp utomlands. Hur anmälde man sig. Skickade man ett brev. Tänk om det redan var fullt. Fick man ett brev tillbaka då. Man kanske ringde och frågade. Men den första frågan är svårast. Hur fasen kunde man veta att det gick en liten halvmara på den semesterort man planerade att befinna sig på. Ett litet brödrostlopp. Antagligen hade man missat det. Tacka vet jag internet.

Tack internet för att vi hittade den lilla halvmaran i Salerno i söndags. Nu ska ni dock inte tro att det var helt trivialt att få vara med. Sidan gick inte att översätta. Vi kan ingen italienska. Svarsfrekvensen var i princip obefintlig. Verkade som vi skulle behöva all jordens intyg för att få starta. Ja det såg mörkt ut. Men vi drog dit på morgonen och ställde oss i kö vid starten. Fast jodå. Vi var registrerade och klara. Ännu en solig dag. Banan verkade platt. Detta skulle bli kul. Jag skulle springa sub 1:30 enligt min träningsplan. En italiensk kille hade det något jobbigare innan start. Han hade parkerat, hämtat nummerlappen och får sedan se sin bil forslas bort med en bärgningsbil. Som det såg ut lyckades han hejda ekipaget innan startskottet gick.

I min plan hade dock inte backar och trappor utan ände i en vecka ingått. Det kändes i vaderna milt uttryckt. Innan starten dansade några tanter spelandes på kastanjetter. Sprang snabbt om de få tjejer som rusat iväg och tog täten. Benen var förvånansvärt samarbetsvilliga och jag höll fyrtempo nästan ända fram till milen som slutade på 40:30. Sedan hade vi ett varv till kvar på samma bana. Det var inte särskilt mycket publik men en snabb bana. Har aldrig blivit kallad primadonna så många gånger som denna morgon. Faktum är att jag nog aldrig har blivit kallad det. Höll ställningarna även om farten minskade och sprang i mål som etta. Hurra vad kul. 1:28. Glad och nöjd. TV. Foton. Prisutdelning. Dusch. Rosa ballong. Sponsrad mjölk. Stor pokal. Sen fortsatte vi vår roadtrip ett stycke till.

Häpp. Tävling är bästa träningen. En kul sådan i Salerno.

Nästa stopp var Pompeij. Som jag hade längtat. Är till yrket historielärare och detta är en plats jag länge velat besöka. Vi bodde väldigt nära den arkeologiska parken. Checkade in. Frågade tjejen i receptionen om man fick ta med sig någon liten sten från den antika staden. Hon visste inte riktigt om vi skämtade. Gick dit. Området var enormt. Det var verkligen en hel stad. Gate upp och gate ned. Precis som hemma i Norrköping. Bara det att Pompeij blev ödelagd efter Vesuvius utbrott år 79 eKr. Nu är den dock utgrävd och utgör ett otroligt monument över livet i en stad för 2000 år sedan. Affärer. Människor. Ekipage. Villor. Tempel. Konst. Arkitektur. Det var så himla coolt att vara där. Vi gick, och gick och gick och trots att de välbevarade väggmålningarna är magiskt fina blir man trött efter ett tag. Men vi var nöjda och väldigt glada över alla intryck.

Här står jag och här levde Pompejis invånare lyckligt ovetande om vad deras vulkan kunde ställa till med.

Denna helg var det så lämpligt chokladfestival i staden. Ja, Pompeij är inte bara en arkeologisk site utan en modern stad också. Människorna lärde sig ingenting av vulkanutbrottet. Senast 1944 var Vesuvius vaken och snart är det enligt beräkningar dags igen. Men man kan ändå förstå. Som någon sa, om vi flyttar mister vi allt vi älskar och blir vi kvar gör vi det kanske också. Det är ingen skillnad. Så vi stannar. Vi gick och åt ytterligare en pizza och kollade sedan in chokladen. Det gjorde stadens invånare också. Det var fullt runt stånden som sålde choklad i alla dess former. Rörtång. Skiftnyckel. Handväska. Smält. Mörk. Ljus. I kakor. Att använda på kroppen. You name it. Vi var rätt trötta och gick tillbaka till hotellet. Där tittade vi på dokumentärer om Pompeiji till ögonen gick i kors och vi somnade.

Sista dagen på resan. Flyget gick vid fyra. Klart man hinner besök på en vulkan innan. Under natten hade det blixtrat och åskat. Regnat mycket därtill såklart. Men det var inte det värsta. Det som störde vår sömn var tutandet. Bilar i olika storlekar och ljud på tutorna åkte runt och tutade hela natten. Lät som när Turkiet vunnit en fotbollsmatch. Det kanske de hade. Vad vet jag. Vi ville bara sova. Tillbaka till vulkanen. När vi kom upp så långt man kunde köra för att närma sig Vesuvius krater kändes det rätt folktomt. Rätt slitet. En trasig skylt med välkommen. Känslan var som när vi skulle åka in i Lesotho. Allt detta spelade ingen roll men faktumet att man inte fick gå upp till kratern på grund av nattens oväder var inget kul. Vi kunde vänta om vi ville. Kanske skulle några slags myndigheter öppna upp möjligheten. Vi väntade två timmar. Nu var det tight med tiden till flyget. Åkte ned en bit. Kanske kunde man ta sig upp på något annat ställe. Liksom planka in. En galen kvinna rusade mot vår bil. Hon verkade i alla fall galen. Och om inte annat var hon galet på. Hon ville nästan med våld berätta för oss om vulkaner och visa bilder från en bok hon hade uppslagen i famnen. Tack men nej tack. Kom till en vändplan med ett ställe som istället för att vara turistrestaurang numera såg ut som ett hak för uteliggare och grafittiartister. En gång i tiden hade en linbana upp till toppen gått där. Vajrarna var nu halvt överväxta. Uppe i slänten såg vi något som kunde vara en tendens till stig om man hade bra fantasi. Vi tog oss upp. Alla arter av taggbuskar växte också där med de ena taggarna längre än de andra. Kämpade oss uppåt. Men nej. Vi fick ge upp. Fast det var inte särskilt synd om oss. Vi hade haft sex dagar med strålande sol på vår resa och fick till sist en fin utsikt över Neapelbukten. Vi åkte hem till hösten, nöjda, belåtna och väldigt glada. Över tio mil av spännande upptäckter hade vi i benen och som fina minnen. Tack internet även för detta. Det är lite lättare att hitta nuförtiden.

Hade vi haft mer än tre timmar till flyget gick kunde det ha gått. Så nära men ändå så långt ifrån. Vesuvius står kvar. Vi kan åka dit en annan dag. Eller så kommer vi ta oss upp på en helt annan vulkan i ett annat land. Livet är fullt av äventyr och plötsligt springer man på en aktiv vulkan igen när man minst anar det. Resorna 2019 tror jag är vulkanfria men fulla av massor av annat spännande – kika in – vore kul om du hänger på! http://www.loparaventyret.se/resor/

 Dela på Facebook