Healing

Ove Haugen  

Grådaskig eftermiddag. Hem från jobbet med begynnande huvudvärk och seg kropp. Den där löpturen kan man kanske hoppa över just i dag. Så lätt, så skönt, att bara sjunka ner framför tv:en med en folköl och glida in tröttheten.
Men ändå, någon sorts envishet, någon sorts pliktkänsla (gentemot vem? gentemot vad?) drar mig ut i förrådet där jag letar fram pulsbandet, kepsen och den neongröna tröjan från årets Midnattslopp.
Varför gör jag det här? frågar jag mig själv, men jag gör det: Med spotify inställd på shuffle lufsar jag upp mot Änggårdsbergen, där de nu gulnande löven speglar sig i ett blickstilla vatten vid Axle mosse. (Ja, jag vet att många ogillar att springa med musik i öronen. De lyssnar till fåglarna, vinden, trädens sus och så vidare, och så gör även jag ibland. Men det ena utesluter inte det andra. Ibland får musiken och naturvyerna kommunicera, och så blir det den här gången.)

stig
Backen ner mot Änggårrdens radhus

Snart blir stegen lättare, snart börjar huvudverken släppa och mot slutet av rundan – på den knappt kilometerlånga raksträckan mot Änggården – gör jag en rusning som släpper loss en kaskad av endorfiner.
Nu återstår bara den branta backen ner mot radhusbebyggelsen och genom Slottsskogen. Mellan husen sänker jag tempot, men en nästan överjordisk lätthet i den musik som nu spelas får mig att behålla lättheten i stegen. Det är Van Morrison. Det är en blåssektion. Det är en kör som sjunger ”do, do, dobe-dobe-dobe-dobe-du”, och det känns som om fötterna knappt är i beröring med den hårda asfalten.
Snart är jag hemma, snart är låten slut, och samtidigt som den sista trumpettonen klingar ut hörs den där rösten som frågar: ”Did ye get healed?”
Yes, thank you, Mr. Morrison. I did.

http://www.youtube.com/watch?v=Bg94cXAqPcs

 Dela på Facebook