Det är en tidig söndagsmorgon i början av januari och det har snöat hela natten, men nu har snöfallet börjat övergå i regn. En ganska kraftig vind piskar regnet i mitt ansikte och redan efter 100 meters löpning är jag genomblöt om fötterna. Konstigt nog är det då en märklig lyckokänsla börjar sprida sig i kroppen och jag vet att jag har några timmars härlig löpning framför mig! För tio år sedan hade jag kanske inte ens stuckit ut och sprungit en sådan dag, utan hellre ställt mig på löpbandet. Nu kan jag inte längre springa ute själv eftersom jag är beroende av en ledsagare och det är inte helt lätt att hitta tider som passar. Därför uppskattar jag de tillfällen när jag kommer ut desto mer, och vädret gärna vara lite extremt eftersom det förstärker löpupplevelsen.
För ett decennium sedan började jag inse att jag kanske skulle bli blind på grund av min ögonsjukdom Retinitis pigmentosa. Hur skulle jag kunna springa om jag inte kunde se längre? Det var den tanken som skrämde mig mest. Visst, de senaste åren hade varit tuffa eftersom jag råkat ut för så många löpolyckor. Ett tag kändes det som om jag hade klippkort till akuten. Jag fick mig en tankeställare när en av sköterskorna sa ”Jaha, är du här nu igen?”. Rekordet var när jag sprang hem från jobbet på Södersjukhuset och redan efter 500 meter sprang in i en stolpe och fick skjuts tillbaka igen för att sys med flera stygn. Min fru Karin började dessutom oroa sig mer och mer när jag var ute och sprang. För vad jag skulle jag råka ut för den här gången? Oron var inte obefogad eftersom jag hade sprungit in i otaliga stolpar, betongsuggor, cykelställ och ramlat ner i både diken och fjärrvärmegropar. När jag en dag 2006 föll och bröt handen så sa Karin att nu fick det vara slut på det där med att springa själv utomhus. Jag får väl börja springa med ledsagare, tänkte jag, men när fick handen gipsad var min enda fråga till läkaren om det var OK att träna dagen efter. Läkaren var litet förvånad över frågan, men som tur var fick jag klartecken att träna så länge jag inte belastade handen. Min fru suckade.
Passande nog var det ett landslagsläger strax efter handbrottet och där hade jag flera att springa tillsammans med. Med en repstump på cirka 50 centimeter mellan mig och ledsagaren gick det alldeles utmärkt. Jag råkade heller inte ut för en enda olycka under de två lägerveckorna, så till och med jag började inse fördelarna med att inte längre springa själv. Sedan dess har jag bara sprungit själv en gång, då med min blindkäpp som följeslagare. Jag sprang på kända vägar på Djurgården så det var inga problem att hitta, men någon hade kunnat stå i vägen, så det blev inga fler löppass med käppen.
Jag tränar ungefär lika mycket nu som när jag kunde se, men utomhuspassen blir inte lika många. När de väl blir av njuter jag desto mer av löpningen. Det där med att det skulle vara ett problem att springa som synskadad visade sig vara helt fel eftersom jag har fått många bra löpupplevelser de senaste åren med maraton på Paralympics i Peking som en av höjdpunkterna. Det är ju faktiskt så att utan min synskada hade jag inte fått vara med i landslaget eftersom jag inte var tillräckligt bra som seende. Givetvis går inte alla problem att vända till en möjlighet, men ofta kan man gå stärkt ut ur en jobbig situation. Så jag fortsätter att kämpa på ett tag till och hoppas hinna med att slå några svenska rekord på vägen.
Henrik Rüffel
Ålder: 49 år
Bor: Saltsjö-Boo i Nacka
Klubb: Nyköpings BIS Friidrott
Personliga rekord: (Som blind) 1 500 m: 4.50; 5 000 m: 18.35; 10 000 m: 37.30; maraton: 2.53. (Som seende) 1 500 m: 4.07; 3 000 m: 8.38; 3 000 m hinder: 9.20; 5 000 m: 15.15; 10 000 m: 32.05; halvmaraton: 1.11.45; maraton: 2.38
Mål: Att förbättra rekorden för blinda på sträckor från 1 500 meter till maraton.
