Debatten kring överdriven träning, träningshets, ortorexi, wellnessyndrom och så vidare är glödhet. En sorts motrörelse till senaste årens fokus på träning, dieter och hälsotrender växer fram. För att vara ärlig så är jag rätt trött på den. Debatten känns osund i sig och är på många plan både onyanserad och snedvriden. Det är samtidigt så intressant att jag inte kan låta bli att delta. Här kommer några tankar från mig, delvis inspirerad av Jonas Colting som jag för övrigt tycker har många uppfriskande åsikter i frågan.
- Mediedebatten bör nyanseras. Ja, det finns många personer som har ett osunt förhållande till träning och kost. Vissa tränar för mycket och äter för lite. Vissa rör sig för lite och äter för mycket. Psykisk och fysisk ohälsa finns överallt och är ofta relaterad till ett ohälsosamt förhållande till träning och mat. Viktigt att belysa här är det faktum att inaktivitet och övervikt är ett betydligt större och vanligare problem i vårt samhälle än överträning och undervikt. Det är faktiskt mer troligt att stillasittande och lördagsgodis tar livet av oss i långa loppet, inte ultralopp och svält.
- Vi måste våga ifrågasätta auktoriteter inom träning, kost och hälsa. Dietister, läkare, tränare, experter och statliga myndigheter har inte alltid rätt. Dessutom är kunskapen kring kost och träning under ständig utveckling. Ny forskning skapar nya insikter och sätter gamla sanningar i gungning varje dag. Ingen tror väl på allvar längre att 6-8 brödskivor om dagen är nyckeln till en god hälsa?
- Man kan inte dra alla över en kam. Allt är inte svart eller vitt. Det finns få saker som kan klassas som sunda eller osunda för gemene man. Det finns inga allmänna råd eller någon generisk hälsoformel som passar alla. Vi är individer med olika förutsättningar och behov. Det som är osunt för dig kanske är sunt för mig. Balans för mig kanske är hets för dig. Ingen annan än du själv kan veta vilken typ och mängd av mat och träning som just du mår bra av. Vi måste våga känna efter och prova oss fram. Våga sticka ut och hitta egna vägar till välmående.
- Den egocentriska kärnfrågan. Vi lever i en självcentrerad värld där hälsa och lycka har blivit moraliska pekpinnar. Hälsa är synonymt med lycka och status. Vi är alla individualister och ansvariga för vår egen lycka. Det klart att ett överdrivet fokus på oss själva och vår kropp lätt skapar fixering och press. Å ena sidan känns det som att vi skulle må bra av att skifta fokus från oss själva utåt och vända det mer mot medmänniskorna, samhället och naturen runtomkring oss. Å andra sidan är ohälsa som härstammar från övervikt och inaktivitet ett enormt samhällsproblem, och då kan man ju fråga sig om vi egentligen borde ha ännu större fokus på oss själva och ta ännu större ansvar som individer. Även om samhälle och företag kan styra in oss på hälsosamma vägar med t ex friskvårdsbidrag och väl valda skatter på livsmedel, måste den riktiga beteendeförändringen också ske på individnivå. Kontexten och yttre förhållanden kan påverka, men vi väljer till största delen själva vad vi ska äta och hur mycket vi ska röra på oss. Och utan friska människor lever vi i en sjuk värld.
Nu hugger jag in på ostbågarna och fredagsmyset. Jag ska ju ändå upp tidigt och träna imorgon bitti så det är väl bäst att jobba på att vidmakthålla livsbalansen.
