Det var natten mot den 3 maj och jag var inne i en period där jag bara ville tänka positivt och inte låta skitsaker påverka mig negativt. Min nära vän, honom jag hördes med varje dag – som i varje, varje, varje dag – hade exakt två veckor tidigare tagit sitt liv. Jag flydde från sorgen och Stockholm till solen och mina vänner i solen – och till min älskade löpning bland getterna i vulkanbergen. Och så hamnade jag i en jäkla ambulans. Ett blött marmorgolv, glatta ballerinaskor och ett lågt lounge-bord med glaskant. Pang och jag låg på marmorgolvet och blödde utan stopp. Inte vad jag behövde just då. Jag behövde lätthet i livet. Och jag behövde få springa!
Jag springer en mil med min hund varje morgon. Runt Kungsholmen i Stockholm. I mörker. I ur och skur. Riktigt tidigt också – så att hon kan springa lös. Löpningen hjälper mig i mycket. Jag stressar av med den. Jag blir klar i huvudet av den. Efter att Richard, min vän, tog sitt liv, var löpningen på riktigt livsviktig för mig. ”Självmord smittar” sa en annan klok vän – och med det sagt inte bokstavligen. Men det mörka, det svarta. Det smittar. Sorgen och alla frågor kan lätt fastna. Jag sprang mina mil i morgonljuset runt Kungsholmen med min hund. I tårar. I frustration. Men med en styrka i det. Att livet måste gå före döden. Att jag ska framåt.
Att ha två maraton i kalendern, ett i Stockholm och ett i Liechtenstein hjälpte mig helt klart i sorgeprocessen. Och att direkt efter hans död åka bort från Stockholm. Och så hamnade jag i löparförbud hela maj och halva juni. Såklart. Jag hade ju ett 10 cm långt och ganska djupt sår i huvudet. Jag fick inte springa innan de sju häftklamrarna (som den spanske akutläkaren utan bedövning hamrade i) hade tagits bort och såret läkt. Då var vi i tid förbi båda maratonstarterna.
Den vita klänningen blev vit igen, men jag fick alltså ställa in mina båda planerade maraton.
Men så fort såret läkt och läkarna kunde konstatera att jag inte fått några som helst men av skadan var det fokus på löpningen igen. Min morgonmil skulle jag ha tillbaka. Successivt tog jag mig också dit. 3 km blev 5 km och ja, ni fattar. Den 7 juli kunde jag fixa 10 km före frukost igen. Underbar känsla, längs havet i Visby, och trots att jag såklart fortfarande var i sorg var jag ändå gladare än på länge den där morgonen.
Och så en annan morgon – den 29 september – under våra tidiga 10 km kollade min hund lite extra mycket på mig, tyckte jag. Som att hon frågade ”Tränar vi till något maraton eller är vi bara ute och flum-springer?” Hennes fråga var helt rätt.
Jag ville ju springa ett maraton i år. Jag var förbannad över att jag missat mina juni-lopp och jag ville också springa ett lopp som en del av mitt sorgearbete för Richard. Jag hittade Höstrusket Maraton – ett nytt maraton här i Stockholm. Och jag bestämde mig för att anmäla mig till det och att springa för Richard och för Suicide Zero.
Så kom dagen. Den 2 november 2019. Dagen för Höstrusket Maraton. Dagen då jag genomförde mitt femte maraton – med kanske sämsta förutsättningar men på min bästa maratontid. 4.12.08.
- Jag hade inte kunnat träna på grund av en infektion i ett skavsår en månad innan (nära blodförgiftning, stark penicillin och ja – självklart inte läge att ligga på i någon löpträning då).
- Det började spöregna efter halva loppet…
- …samtidigt som min musik dör.
- Det var inte fem timmar stand-by-tid på blue tooth-lurarna som utlovats. Bara två timmar. Och ihop med spöregn och en bana som gick fyra varv runt-runt på en av de mest öde delarna av Stockholm. Jag brukar inte gnälla, men det var lite tufft. (Läs j-vligt tufft.) Förbannat trist bana.
- Publik? Inte ens hästarna var ute i hagarna.
- Allt fipplande med hörlurarna gjorde också att mina tur-pärlörhängen åkte ut efter 30 km. Leta i lerpölarna i regnet mitt ute på Djurgården. INTE börja gråta! Hitta de där jäkla örhängena och så ska du i mål! Så gick tankarna. Jag var förbannad över o-flyt. Kunde jag inte bara få fokusera på att springa? Hittade örhängena och fortsatte.
- Började också, av oklar anledning, blöda på ena handen. Fixade det med ett handledsskydd jag av någon fantastisk anledning hade med mig. Fortsatte.
När jag vid 41 km fattar att jag nog kan slå personbästa från Limassol Marathon från 2018 på 4.17.50 börjar jag – helt gränslöst – be om hjälp av de få människor som trots allt var ute och gick med hundar och barnvagnar. ”Kan ni heja på mig? Jag springer ett maraton och håller på att få personbästa under 4.15.”
Ler åt mig själv nu efteråt. Hur desperat jag var efter energi. Men det hjälpte. Jag fick heja-rop. Jag fick kommentarer om att jag såklart skulle fixa mitt personbästa. Jag fick också: ”Men springer du ett MARATON? Här? Varför då?”
BRA fråga. Men jag sprang för Richard. Jag sprang för Suicide Zero. Jag tror också att all skit under loppet också gjorde att jag bara skulle i mål. Jag skulle ha den där medaljen. Och jag fick den! Jag vann den! Så kändes det. Och jag vet nu, ännu en gång, att jag inte är den som ger upp.
Och trots att det mesta den där dagen faktiskt var vidrigt gav den där medaljen och den där maratontiden mig ett självförtroende i löpningen jag inte haft tidigare. Om jag med allt som gick fel och med den obefintliga maraton-uppladdnings-träningen innan ändå fick till en så – för mig – bra tid. Vad kan jag då inte lyckas med om jag har förutsättningar? Om jag får träna innan, om jag får fokusera på att springa och inte massa teknik- och örhängen-tjafs under loppet och om jag inte är i jobbig sorg efter en kär vän?
Tack för att du läst. Tack alla som skänkte pengar till Suicide Zero (och kom ihåg att det alltid går att skänka pengar dit) och tack, igen, löpningen. Jag och hunden fortsätter med vår morgonmil runt Kungsholmen; jag kan verkligen rekommendera det. Bästa starten på dagen.
God fortsättning, gott nytt 2020! Om vi inte ses längs vattnet på morgnarna ses vi kanske på Stockholm Marathon. Tänk om jag kan komma under 4 timmar då?
Kram, Marie
