Hem Blogginlägg Eskil Höstrusket

Höstrusket

0

Sommaren är kort, som Tomas Ledin en gång skaldade, och den satsen är väl lite av ett axiom i det här landet. Men jag håller inte med. Sommaren (på mina breddgrader) kan kicka igång redan i april med shortsväder och gassande sol och hålla på långt in i september. Hösten däremot, den är kort. I alla fall den trevliga delen med hög klar luft och färggranna prassliga löv. Den är ungefär en månad lång. Sen är det snöslaskvinter i ett halvår, vår i en vecka, och så börjar det om igen.

Den korta hösten har för min egen del illustrerats tydligt i år med hjälp av alla maratonlopp som kommit och gått utan att jag har sprungit dom. Jag var ju förkyld strax innan Bålsta och tyckte inte att jag kommit i slag ännu till Växjö. Uppsala såg blåsigt ut, plus svårbedömd bana. Samma sak med Höstrusket i går, där det dessutom utlovades regn. Det är det som är den maratonspecifika perioden för mig: att i tävlingskalendrarna hålla utkik specifikt efter maratonlopp. 

Ja ni hör ju. Som prinsessan på ärten har jag suttit och hittat på anledningar till att inte springa. Känner mig inte riktigt motiverad för ett maraton och det behöver jag nog vara för den distansen. Formen är väl annars helt okej, men kanske inte tillräckligt bra för att klara 2.39 bara så där rätt upp och ner. Bana, väderförhållanden och stjärnornas positioner på himlen måste nog hjälpa till lite. Att springa långsammare och ta det för var det är skulle väl ge mig nyttig erfarenhet på distansen men jag känner ingen lust, maraton väcker ingen större pepp i mig. Nåja, som jag brukar säga: man kan alltid bara skita i det.

Tycker för övrigt att det är lite trist med det här fokuset på snabba banor som jag nu själv är en del av. Men också förståeligt: folk vill springa snabbt. Jag skyller på att jag nu råkar ha en så exakt maratontid jag vill klara och att det är en distans som kräver lite förberedelse (och återhämtning). En kuperad mil är annorlunda, det går att riva av i farten som ett träningspass.

Det blir ju en växelverkan mellan löpare som vill ha en bra tid och arrangörer som vill locka löpare, vilket speglas i banbeskrivningarna. Om jag bara får höfta (vilket jag ju så klart får) så är min känsla att det har blivit vanligare (och viktigare) att banor beskrivs som snabba, oavsett hur verkligheten ser ut. Höstruskets bana beskrivs till exempel smått motsägelsefullt som ”flack och snabb men har några backar”. En flack bana med backar? Nej, det är hög tid för arrangörer att börja använda sig av stifa så slipper vi den här typen av subjektiva och/eller rent av missvisande beskrivningar.

Nåväl. Jag sitter inte bara hemma och gnäller över väder och vind, jag springer en del också. Veckovolymen har efter sommaren, utan nåt direkt beslut från min sida, krupit upp från ca sju mil i veckan till att allt oftare landa runt nio. Det borde vara riskfritt, det mesta är lugn eller måttlig intensitet.

Ack Sörmland du sköna. (Just den här bilden kan olyckligtvis ha varit tagen på den del av leden som går genom Östergötland, men skit samma.)

Och i fredags, istället för att inta horisontalläge inför Höstrusket, sprang jag klart projektet att beta av Sörmlandsleden. Säcken knöts ihop med en tur på 5,5 mil mellan Stavsjö och Nävekvarn och därmed har jag nu sprungit (eller, vid några tillfällen, vandrat) hela huvudleden, plus alla extraetapper som kan nås med SL-trafik. Själva huvudleden är drygt 60 mil lång och det har tagit mig sex år, så inte nån FKT direkt. Nån har väl klarat det på 10 dagar, kanske ännu snabbare, internet är lite otydlig på den punkten. Det verkar brutalt jobbigt med tanke på hur kuperat det är på många håll, men fördelen med att slippa all logistik kring transporter låter lite lockande. Jag som har sprungit hela sträckan ekologiskt, dvs ingen bilåkning till och från etapperna utan bara medelst kollektiva transportmedel, har nog nästan lika mycket restid som löptid.

Jag ska sluta tjata om Sörmlandsleden nu. Okej kanske nåt inlägg till, för om jag har fattat rätt så kommer jag och årets övriga långvandrare att tilldelas ett diplom på årsmötet i februari (kanske överlämnat av Hans Majestät Konungen själv, men det är ren spekulation) för våra ärofyllda bedrifter, och detta kommer jag eventuellt inte kunna låta bli att återkomma till. Vi får se. Drömmen på sikt är ju att bli ansvarig för nån etapp, helst nummer ett från Björkhagen. Då skulle den här bloggen inte handla om nåt annat. Jag skulle ägna all vaken vaken till åt att patrullera sträckan och hålla den i topptrim. Som i Seinfeld när Kramer sponsrar en snutt av motorvägen och breddar filerna. Jag skulle sleva på rejält med orange färg, ansa grenar, kapa besvärliga rötter, putsa informationsskyltar, spana efter nedskräpare och skälla på folk som inte följer föreskrifterna. Etappernas Rolls-Royce skulle det vara, en sevärdhet i sig.

Men det är än så länge bara en dröm. Tills dess får jag väl harva på i mina vanliga hjulspår och leta maratonlopp att inte springa. 

Gula barrträd, europeisk lärk. Blir kala på vintern. Sörmlands landskapsträd. Man lär sig nåt nytt varje dag. I alla fall när man springer Sörmlandsleden.
Gul-gran?
Cirka 62 mil himmel och helvete. Ett rejält långpass eller ett sexårsprojekt? Bestäm själv.

 

 

Föregående artikelSvensk succé vid trail VM i Thailand
Nästa artikelSvensk herrsuccé vid terräng-NM
Namn: Eskil Persson Född: 1977 Bor: Stockholm Klubb: Hammarby IF Favoritsträcka: Längs en sandstrand Vill med löpningen: Bli snabbare och se mig omkring Roligaste löparminne: Barfota runt Gotska Sandön ligger bra till Meriter: Har ätit 84 sushibitar på en lunchbuffé Personliga rekord:  3000 m - 9:00 (2019) 5000 m - 15:46 (2022) 10000 m - 33:21 (2021)  10 km - 32:36 (2022) Halvmaran - 1:12:39 (2022) Lidingö - 1:58:58 (2018) Maraton - 2:36:07 (2023) Ser fram emot: Härliga tider

INGA KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Exit mobile version
X
X