Kom den inte som ett brev på posten? Den där undersökningen om att det är farligt att springa för mycket. I januari publiceras alla artiklar om hur man tar sig ut i löparspåret och snabbt blir en ny och bättre människa. Sedan, i början av februari, när tillräckligt många har tröttnat kommer artiklarna om att löpträningen i själva verket är en lek med döden. Åh, vad skönt! Då skippar jag dagens pass och tar en semla istället!
Har man sprungit ett tag förorsakar nämnda rubriker dock en lätt gäspning. Man skummar artikeln och roas möjligen en aning av att ta reda på vilka detaljer det fokuseras på den här gången. Som nu, när faktarutan till en aktuell Aftonbladet-artikel lär oss att vi inte får bli för andfådda när vi springer. Lite lagom andfådd är å andra sidan bra.
Jösses! För 6-7 år sedan, då jag började springa, blev jag andfådd intill kräkgränsen av ett par minuters lätt jogg i barnens pulkabacke. I nedåtgående riktning. Nu, däremot, springer jag en mil i femminuterstempo utan att anstränga mig nämnvärt.
För sex år sedan borde jag alltså inte ha kräkts i pulkabacken, utan istället ha promenerat? Numera bör jag å andra sidan springa lite fortare och lite snabbare på milrundan för att bli lagom andfådd? Men om jag inte hade ansträngt mig för sex år sedan så hade jag ju inte heller kunnat…
Hjälp, min hjärna imploderar!
Nu är förstås den omskrivna studien mer nyanserad än vad som framgår i artikeln, men hur många tidningsläsare går till källan och tar till sig rapporten i sin helhet? Gissningsvis 0,09 procent. Hur många läsare som började träna i januari hittar å sin sida ett skäl att ge efter för sitt inre motstånd och skippa dagens pass? Gissningsvis betydligt fler.
Inte för att jag menar att man på liv och död ska späka sig (om man nu inte anser att självspäkning är det skojigast tänkbara). Jag menar bara att man inte ska stirra sig blind på statistik och siffror. Jag menar att det tråkigaste med den här typen av artiklar är att de alltid fokuserar på hur mycket kortare eller längre man förväntas leva om man tränar på det ena eller det andra sättet. Tänk om jag inte springer för att leva i evigheter. Tänk om jag springer för att dö lycklig?
Slutsatsen måste med andra ord bli: Keep on running! Studien är ju dessutom dansk och de kortlivade köpenhamnska löparna har säkert ”en lille en” i vätskebältet…
Lagom andfådd?
