Hur man lyckas att inte lyckas träna

0
12

Såg väl kanske redan på söndagskvällen att jag gick in i en träningsvecka som inte skulle vara helt lätt att få ihop enligt någon perfekt plan.

Måndagen var dock en ganska standard dag. Förutom att jag visst fyllde år. Där kan man ju dock välja att låta det påverka träningen på ett eller annat sätt eller inte. Genomförde dagen enligt vanlig planering och en joggsväng på lunchen följdes av lite korta och med ambitionen att vara hyffsad snabba intervaller i inomhushallen på kvällen.

På tisdagen började dock planeringsproblemen uppstå. En dag när jag egentligen inte tränar direkt hårt, utan bara hyffsat mycket på något sätt. Mellan mig och denna träningsdag låg nu en konferensresa till Karlskoga. Detta fick mig att börja tisdagen med att göra nåt som jag sällan gör, morgonträning. Antog sedan att jag nog trots allt skulle få lite tid på kvällen någon gång och ta ett kortare pass till. Dagen skulle då inte bli utfört perfekt, men ändå på en godkänd nivå. Nu hade ju dock den som planera konferensen missat detaljen att planera in tid för min träning och det vara bara inse att på den kvarten som jag fick ledigt till middagen inte räckte till. Gillar inte helt när planeringen havererar, men insåg att ett lätt joggpass hit eller dit i slutänden kanske ändå inte spelar någon större roll. Nu hade jag dock fått in rutinen på vissa saker och nästa dag fick även det inledas med ett morgonpass, innan konferensprogrammet åter tog full fart.

På ons-kvällen var jag dock hemma igen och var kanske inte mitt allra piggaste jag efter varit på resande fot, men på programmet stod backintervaller och helst ska de ju utföras i backen i Åby. Den backen är lång och fin, i Linköping finns bara korta backar och det blir liksom inte samma sak. Efter ett tags funderande så fatta jag beslutet att det ändå inte var så jobbigt att åka till Åby och springa av backarna och sen åka hem och ändå komma hem skapligt så jag kunde sova ifatt lite. Insåg att detta havererade en hel del när jag fastna i kö på E4:an p.g.a. att en lastbil passade på att hamna upp och ner, därefter p.g.a. att en bil skulle köra in i en annan lastbil i kön. Sitta i bilkö är bland det mest långtråkiga som man kan utsätta sig för. Efter ett tag var det ju bara stänga av motorn och inse att detta kommer ta sin tid. Så småningom blir det då lite kallt i bilen och jag tänker att jag startar den lite. Hmm jao…. Nä bilen är helt död. Den försöker liksom inte ens brumm brumm. Skoj, jag sitter nu alltså i milslånga köer på E4:an, det är svinkallt och min bil kommer inte starta. Ingen panik här inte… får till slut ändå hjälp av en vänlig själ att putta min kanske nu aningen mindre älskade bil till väggrenen och får skjuts så jag kommer av E4:an, där jag möter upp en annan vänlig själ med startkablar och bogserlina i högsta hugg för att ta sig upp på E4:an igen, starta igång bilen och köra den hem. (jao jag har faktiskt insett att jag inte kommer ta mig till Åby för några backintervaller ikväll inte) Nu har ju dock polisen kommit på att de ska stänga av E4:an för att de ska bärga lastbil och att jag då ska få passa på att bärga bil samtidigt är tydligen totalt otänkbart och mycket bättre om jag gör det när trafiken släpps på igen. Ehh, hur tänkte de där? Typiskt 4h senare så öppnar E4:an igen och jag har nu känt ett tag att jag seriöst inte tror på att den där bilen bara kommer hoppa igång igen med lite startkablar. Nån gång vore det skönt om man hade fel, men tyvärr inte. Startkablar hjälper inte det minsta, att försöka dra igång får den inte att ge ett minsta litet brumm ifrån sig. Den berättar dock glatt att den befinner sig i “economy mode”. Någon dryga timme senare kommer så bärgaren och ser till att både jag och bilen ändå tar oss tillbaka till Linköping. Vid klockan 02 är jag så åter hemma, utan att så att säga ha lyckas träna. Det där med att bara åka till Åby och springa lite var inte så bara…

Nästa dag finns det inga som helst planer på att fortsätta på det här konceptet med tidig morgonträning, men så småningom tar jag mig ändå till jobbet lite lagom trött och tar mig endast igenom några lättare lugnare kilometrar för att därefter fortsätta med jobbets julfest på kvällen. En aktivitet som jag känner är avklarad redan vid 21 tiden och tar mig istället hem för att försöka jobba ifatt några sömntimmar.

Fredagmorgon, fortfarande utan bil, snöstorm! Får genomlida en cykeltur till jobbet, den enda fördelen med detta är att när jag vid lunch får jogga ner till verkstaden och hämta hem bilen igen, överväger att faktiskt ge den en kram om den nu bara ser till att funka så jag slipper vara ute mer än nödvändigt i vintern, om den nu ska paja så är det schysst om den kanske förvarnar lite innan den totalstrejkar och åtminstone inte gör det på E4:an… tack!

Veckans sista dagar lyckas jag ändå genomföra träning enligt plan. Jag kanske inte kan träna ifatt det som försvann i mitten av veckan, men åtminstone utföra det som går efter bästa förmåga.

Veckans fundering… Skidåkarna verkar vara den grupp av människor som fokuserar mest på att inte bli sjuka och ändå verkar de sjuka mest hela tiden…Confused

IMAG0502Snart är det jul igen. Bra det för då befinner vi oss lite närmre sommar, sol och barmark…

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här