Hur möta nya utmaningar?

Ove Haugen  

Det finns en fråga man allt oftare ställer sig når man passerat femtio: Hur får man hjärnan och kroppen att koordinera och automatisera en ny rörelse eller ett nytt beteendemönster? Hur fixar man att möta utmaningar när bäst före-datum är passerat? Det är inte omöjligt, men ibland känns det enklare att lära en Parkinsondrabbad apa att spela Beethovens femma på piano.

Ett par exempel: För några veckor sedan läste jag Thomas Reckmanns bok Det perfekta löpsteget. Full av entusiasm tog jag till mig Reckmanns instruktioner (i alla fall en del av dem) och avverkade några rundor i en löpstil som fick omgivningen att tro att jag var invald i The Ministry of Silly Walks. Målet var förstås att springa mer ekonomiskt och att minska skaderisken. Resultatet blev dock att jag fick ont i ett knä. Under drygt en vecka tog jag paus från löpträningen och haltade omkring som en skadeskjuten älg. (OBS! Det här är inte en kritik av Reckmanns pedagogik eller löpstil utan helt enkelt ett bevis på att jag har svårt att ta till mig ny kunskap.)

Men jag är inte bara löpare, jag är flugfiskare också, och kan man inte springa så kan man åka på fisketur. Fram till förra veckan hade jag till största delen fiskat med små lätta spön som hanteras med EN hand (eller snarare EN arm), men nu skulle jag lära mig laxfiske med tvåhandsspö. Tillsammans med en god vän begav jag mig till Mörrumsån i Blekinge för en två dagars kurs med professionell instruktör.

Alltså: ännu ett rörelsemönster som skulle bankas in i skallen, den här gången i syfte att kunna kasta långt och fånga stora laxar. Resultatet blev dock att jag fick stora smärtor i ena axeln, varpå jag numera varken kan fiska eller springa.

Nåja, jag överdriver en aning. När löpabstinensen blev för stor köpte jag – på löparvännen och amatörläkaren Pelles inrådan – en rulle tejp som jag virade runt undersidan av knät (inte hela rullen, men en del av den). Sedan gav jag mig ut i spåret, och det funkade hyfsat. Det blev en mil i okej tempo, smärtan gick att härda ut och efteråt blev det varken bättre eller sämre. Vad som gjorde mest ont var faktiskt att dra bort tejpen efter avslutad löpning. Det var lite som brasiliansk vaxning fast på underbenet.

Därmed kan den här lägesrapporten trots allt sluta i en optimistiskt ton. Hoppas bara att Nordkoreas ledare, som ju har svårt att kärnvapenbestycka sina missiler – inte läser den här texten. Och att han inte heller har läst vad jag har skrivit i tidningen Fiskejournalen om hur jag restaurerar mina fiskedon.
Det finns INGENTING som inte går att fixa med lite tejp.

 tejp

P.S. Brasiliansk vaxning har jag aldrig provat, men man har ju lite inlevelseförmåga…

 Dela på Facebook