HISTORIK
På lördag är det dags för mitt femte Lidingölopp. Det är med god marginal det lopp jag har sprungit flest gånger. Konstigt nog; jag känner en slags hatkärlek till dom där backarna, med betoning på hat. Nu har jag roat mig med att gå igenom mina tidigare insatser. För att kunna se framåt måste man först blicka bakåt, den som inte känner sin historia är dömd att upprepa den osv.
Mitt första Lidingölopp var 2009. Jag trodde att det till och med kunde vara mitt första lopp överhuvudtaget, men en sökning visar att jag även sprang midnattsloppet den sommaren (på 44 min). Jag hade påbörjat klassikern det här året och var ingen löparentusiast direkt. Sprang utan vare sig klocka eller app och hade noll koll på tider. Jag var hyfsat nöjd med min tid på 2.43 vill jag minnas, mest eftersom jag slog en jobbarkompis med nån minut.
Nästa start var 2013. Nu hade jag börjat springa lite mer och gjorde milen på strax under 38 minuter. Jag mätte en del rundor med Runkeeper, men ägde fortfarande bara ett par löparskor. Jag fick ta ut mig rejält för att klara medaljtiden och med mina 2.13.28 var jag grymt imponerad av Fred som sprang på 2.06.nånting. Det var första året vi sprang Lidingö samtidigt. Jag kände att jag presterade ungefär i nivå med hur mycket jag tränade och undrade vad som skulle hända om jag satsade lite mer seriöst. Där och då föddes en dröm om att försöka gå under den då smått utopiska tiden två timmar.
Året därpå ökade jag träningsmängden men jag hade siktet inställt på Ironman i Kalmar, och jag tror inte att jag sprang några lopp det året. Med mer löpfokus i träningen 2015 så slog jag mina pers och sprang milen på 35.30.nånting i slutet på sommaren. Nu ville jag jag spänna bågen och försöka gå under två timmar på Lidingöloppet. Jag hade köpt en gps:klocka och fått ärva ett par snabba skor av Fred. Det blev det en legendarisk batalj mellan oss. Jag öppnade stenhård och hängde av honom direkt efter starten. Men jag kroknade mot slutet och när jag vänder mig om i slutet av Abborrbacken ser jag hur han är på väg ikapp. Axel mot axel ett tag där och en ryckig katt och råtta-lek sista fem där jag med nöd och näppe lyckades hålla undan in i mål på 2.02.
Jag gjorde ett nytt försök 2016, utan sällskap av Fred, och utan att direkt öka träningsdosen; två ynka minuter kan man väl kapa på ren rutin? Jag provade en annan taktik nu: att hålla igen lite den första milen för att ha kraft kvar i slutet. Det var dumt. Utan Freds flåsande i nacken sista biten klappade jag igenom totalt och sprang klart sämre, strax under 2.06. Mina miltider uppskattar jag till ca 39,5, 42 och 44,5. Det var kört redan vid Grönstabacken. Förra året hade jag tränat ganska mycket, men blev sjuk lagom till loppet och fick följa loppet från åskådarplats (där jag fick se Freds bedrövliga insats på dryga 2.10).
MILTIDER
Apropå miltider förresten så hörde jag Malin Ewerlöf i en pod prata om loppet. Hon förespråkar så jämna miltider som möjligt, vilket Erik Wickström hade en del synpunkter på. Han hade nämligen räknat på det och kommit fram till att hon inte lever som hon lär, eftersom hon hade sämre och sämre miltider i samtliga lopp som han hade gått igenom. Man kan ju tolka Malin som att hon menar att man ska hålla igen lite och inte spränga sig bara för att det är plattare i början. Men har man ambition mot en viss tid och inte bara att överleva och ta sig runt, så måste väl den första milen gå snabbast. Ett jämnt lopp med 40 minuter per mil för min del bedömer jag som helt orealistiskt. Frågan är hur mycket snabbare det bör gå i början. I mitt bästa lopp 2015 får jag det till att mina mil gick på 38, 41,5 och 42,5, grovt räknat. Jag hade behövt göra runt 40 min på sista men hade det inte i mig. I år tänker jag mig ett scenario där jag springer första milen på 37-38 minuter, den andra lite under 40, för att sen helst ha 43 minuter till godo på sista.
Kommer jag att klara det? Jag har stor respekt för uppgiften men från och med nu får jag inte tvivla: jag måste tro på det. Träningen har fått justeras om lite efter sommaren pga ett knä som fortfarande gnäller lite i vissa lägen (framförallt i uppförsbackar), och jag har inte följt min träningsplan. Testloppsrundan som jag tog fram har jag inte sprungit någon mer gång, men å andra sidan har jag sprungit en del andra testlopp i form av mindre tävlingar. (Jag får väl erkänna att jag inte ens vet exakt hur man definierar ett testlopp). Jag har inte tränat på att springa utför som jag hade för avsikt att göra. Vem gör ens det, samma plugghästar som tränar på triathlonväxlingar? Framförallt har det blivit få långpass sen i somras, inte ett enda sen i början på augusti tror jag. Men jag sprang ju över 50 mil i juli och förhoppningsvis gav det nånting som jag har nytta av nu. För att lugna mig lite så jämför jag mängden träning i år med 2015, statistik kan man inte snacka bort. Notera att skalan på y-axeln skiljer sig mellan åren så höjden på staplarna blir missvisande.
GENREP
Eftersom jag inte riktigt litar på att långpasseffekten sitter i sen i somras stack jag ut på ett sista panikpass igår. Jag brydde mig inte om tiden utan ville bara försöka hitta en bra känsla i löpningen, och springa in mina nya skor. (Dom känns fantastiska, men jag är ju inte sponsrad så jag nämner inte modellen.) Det kändes ganska lätt att springa och jag hade svårt att hålla långsammare tempo än 4 min/km till en början; det märktes att jag hade miltempo i kroppen. Efter två mil övervägde jag att öka lite men valde att hålla mig till planen. Det blev 25 km med 4.13 i snitt (om jag nu kan lita på klockan). Passet hade genrepskaraktär: tänkt tävlingsfrukost bestående av risgrynsgröt, rostade mackor och kaffe, uppäten med militärisk precision på slaget 8.30, exakt fyra timmar innan start. 12.30 sharp stack jag iväg, då var jag uppvärmd, 3 km, och hade gått på toa ett flertal gånger. Men så uppförde sig magen exemplariskt också. Det var det sista tyngre passet, i veckan väntar vila, lugn jogg, terrängintervaller och sprintbacke för att toppa formen.
