Inte en helt positiv trend

Cecilia Kleist  

Jag kan nu summera ihop mina insatser genom åren på långa terräng-sm banan med placeringarna 12-5-3-4-7, och kortare banan 13-7-5-5-9. Satan alltså, det där ser inte helt positivt ut. Just nu verkar jag liksom befinna mig i en bra nerförsbacke och vill inte ens räkna ut vart jag kommer hamna nästa år om jag inte bromsar detta nu. Nu hoppas jag inte att detta forsätter linjärt. Samtidigt vill jag, utan att kanske därmed slå ner på min egna medalj från hemmaplan i Linköping 2012, ändå kanske framföra ursäkten att det aldrig har varit så tufft motstånd på terräng-sm förut som det var i år. Det är ändå kul det, men det är bara att inse att för att vara med bland pallplatserna måste jag ta ett steg till. I år kämpa jag in i det sista, men fick det till slut ändå inte att räcka hela vägen fram.

lidingopall

En positiv grej var ändå att jag även i år lyckades bli bästa svenska på Lidingö Tjejlopp och totalt 3:a. Tiden var jag dessvärre väldigt missnöjd med… hetsar man i början kan det bli tungt mot slutet…

Nu har jag gått in i en liten slags mittimellan fas, innan jag ska planera och strukturera hur trenden ska brytas nästa år och stegen ska gå åt rätt håll. För jag är nu supertaggad för att så ska ske. I min nuvarande mittimellan fas tränar jag lite lagom planlös, inte någon större mängd, inte så hårt och lite annat än vad jag brukar. Typisk ett sätt att hålla igång kroppen så det känns bra, men ändå låta den få lite välbehövlig vila och kanske framförallt låta huvudet få koppla av lite.

bysjoloppet

Vinna lite mindre lokala lopp är alltid lite skojsigt och är bra träningspass. Här överst på pallen efter årets Bysjölopp i Åtvidaberg.

Dock kan jag ändå inte helt hålla mig borta från att köra lite hårdare när det finns lite fina tävlingar i närheten. Höstmilen som går utanför Norrköping har jag vunnit alla de gångerna jag ställt upp och den trenden ville jag gärna skulle fortsätta. Dock kände jag redan före start att jag inte var supersugen på att springa mig astrött. Tävlingen efter en större tävling tycker jag ofta att det känns lite så. Det är jobbigt att liksom slita sig totalt trött två helger i rad om det verkligen inte behövs. Nu hade jag visst sagt innan att jag trodde mig kunna springa snabbare än vad jag hade gjort förut. Nu insåg jag relativt tidigt i loppet att mitt försprång var relativt stort och på den mindre stigen med riktigt hala berghällar kunde jag ta det lite lagom försiktigt. Segerbuketten var ändå min när jag väl nådde upploppet. Kanske förvåna någon efteråt när jag egentligen sa att mitt mål med dagen för att vinna och liksom inte så mycket mer än så, men det var så det kändes. Det är ju liksom skillnad på att jag tror att jag kan springa snabbare, än att jag planerar att göra det ;)

Även denna helg laddar jag för tävling. Jättenbuleloppet har jag hört mycket legendariskt om, men aldrig haft möjlighet att ställa upp i. Nu känner jag att det är dags att bege sig mot Österbymo på lördag för att ta mig an kanske ett av de hårdare 10km loppen som finns i Sverige.  Verkar efter sökningar på Wikipedia vara ett civiliserat ställe de där, ”Österbymo är en tätort och centralort i Östergötlandslän. Österbymo är Sveriges befolkningsmässigt minsta kommunala centralort.” De verkar dock ha missat ”känt för Jättenbuleloppet som går varje år i november och har så gjort sen forntiden…”

 Dela på Facebook