Inte helt optimalt

Cecilia Kleist  

Veckan började inte helt perfekt, men inte helt oväntat heller. Efter 15km tuff terränglöpning på söndagen så var kroppen rätt så sliten på måndagen. Tog två dagar med bara distansträning och lite styrka för att få lite ordning på det hela.

På onsdagen var kroppen åter redo för lite mer kvalitetsträning igen och det som stod på schemat var intervaller på ett varv som jag började köra efter bansäsongen som uppladdning inför terrängssäsongen. Detta varv försöker jag nu slå världsrekordet på med jämna mellanrun. Det finns två världsrekord att jaga. Det ena är helt enkelt att slå bästa tiden på ett varv, det andra är att slå snittiden på alla varv. Varvet innefattar lite av varje som en terränglöpare bör behärska i form av både backe, gräs, stig, kurvor osv.. I onsdags var jag inledningsvis bara lite lagom taggad och den första är ju alltid lite småseg innan kroppen helt vaknar till liv. Gjorde ändå en rätt oki tid. Bestämde mig sen för att nu var det bara tugga sig igenom resten och blev snabbt avsevärt mer pepp på varv 2. Jag såg på klockan att jag låg under världsrekordfarten vid de olika passeringspunkter som finns. En spurt fram till tallen som är mål och där satt det nya världsrekordet. Nu hade jag två bra tider och höll jag bara ihop det nu så skulle troligtvis slutresultatet bli riktigt bra. Var nu på nivån överpepp och låg fortsatt bra till, men så i kurvan sa de inte pang som i rekord, mer pang som i att nu viker sig ena foten.  Det hela kommer av sig lite, men efter lite vila så konstaterar jag ändå att foten verkar funka ganska bra och bestämmer mig därmed för att fortsatta, men att jag kanske får ta det lite lugnare. Detta var nu inte dagens mest briljanta idé. Jag glömde bort att jag har två fötter. I samma kurva som på förra varvet säger det nu ännu större pang och den andra foten gör ungefär samma sak som den andra fast ungefär 50 gånger värre. Nu behöver jag inte fundera på det här med fler intervaller, nu kan jag mest se utmaningen i att ta mig de där 500m hem. Kvällen fördrivs sen till största delen liggande med foten lindad i högläge och vet egentligen om jag är mest bitter över att den är skadad eller att mitt träningspass blivit helt förstört och inte alls fullständigt utfört.

Det blir så torsdag och tyvärr är känslan att min fot inte riktigt påminner om en fot, mer en fotboll. Med två dagar till tjejmilen känns detta lite sådär. Skippar att försöka att träna löpning under dagen, men går istället till apoteket och köper upp ett förråd av tejp, vilket känns som det är det minsta jag har ett behov av. Konstaterar ändå att foten ser sämre ut än vad den känns och gå gör jag ju faktiskt nästan smärtfritt, även om det är svårt och flexa en översvullen fotled.

fot_tor

Min fotled har varit mindre, den har mått bättre…

Chocken var åt det positiva hållet när jag vaknar på fredagen och svullnaden ändå har lagt sig till hälften, även om den har blivit lite blå och fortfarande ser sådär ut. Joggar en sväng och konstaterar att så länge jag inte tittar på den så känns den faktiskt helt oki.

fot_fre

Fredagsfoten är ändå en fot på väg mot bättring, kanske dock inte helt optimal ändå…

Nästa dag är det så dags för tjejmilen. 33000 tjejer är anmälda och jag är nu väldigt glad över att min fot visar rätt bra samarbetsförmåga och även jag får vara en del av detta. I år krockar inte heller tjejmilen med så mycket annat, vilket gör att elitledet är bättre än på många år. Riktigt roligt det och möjligheterna att springa snabbt ökar, även om då såklart möjligheterna till en bra placering sjunker. Meraf imponerar storartat i täten och fullkomligen krossar banrekordet. Jag är nog lite mer velig och har aningen svårt att lita på min egna form. Så det känns lite som jag har svårt att bestämma mig, släpper lite luckor här och där, springer sen ifatt lite och släpper sen lite igen. Springer lite avvaktande, vågar inte trycka till och vet knappt ens om jag egentligen vågar utmana Hanna i spurten om 5:e platsen. Vågar liksom inte bli trött på riktigt. Tar ändå en 6:e plats, vilket placeringsmässigt var bättre än vad jag innan trodde på. Tiden är dock inte alls den jag vill se när jag springer i mål. Nästa gång är det dags att våga, attackera och sluta fega. Jag tror jag är redo. Springa en tävlingsmil ska inte vara njutbart.

tjej_blommorEn 6:e plats på tjejmilen innebär att man får vara med på prisutdelning och få både blommor och vas, för att inte snacka om den påsen med vitaminer som man fick ta mot från ingen mindre än Marcus Hellner. Tänk om foten gjort att jag hade missat detta!

 Dela på Facebook