Det är inte alls bara medaljerna och tävlingarna och känslan av personbästa. Även om det just NU är drivkraften för mig! Och det eftersom jag nyligen anmält mig till ett maraton i Alperna i juni. I Liechtenstein. LGT Alpine Marathon, heter det. Jag kollade höjdmeter efter att jag anmält mig. 1800 meter upp och 650 meter ned. Skräckblandad förtjusning och jag kommer att skriva om träningen mot det här på bloggen och har öppnat ett eget Instagram-konto för laddningen – följ gärna @marie_mot_alperna – så att jag kan motivera mig hela vägen!
Men min vardagslöpning behöver jag ingen särskild motivation till. Den är lika viktig som att borsta tänderna eller att sova. Jag och min hund vaknar 04.45 och är ute och påklädda 05.00. Sedan springer vi en mil längs vattnet här – mitt i Stockholm – och det är bara så det är. Jag och min Border collie Chilli ”bara gör” det – och vi älskar det!
Och gör vi det inte blir dagen inte alls lika bra. Och min kropp säger ifrån – på riktigt – om jag inte gör det. Minst 7 km löpning vill den ha. Vilodag ibland fungerar, men inte mer än en åt gången. Det är härligt. För jag älskar löpningen lika mycket som den verkar göra gott för mig. Rensar huvudet på dumma tankar och gör mig klarsynt att ta tag i jobbiga saker – och gör mig kreativ i att hitta lösningar. Kan verkligen inte leva lika bra utan den – så jag ser fram emot många fler mil, många fler utnötta skor och söndersprungna isdobbar – men aldrig mer värk i knäna! Och det senare är det allra, allra bästa – för mig som haft springförbud hela min uppväxt. Nu tar jag lite revansch på det!
Glad alla hjärtans-löpardag till alla! Jag önskar er en lika härlig känsla kring löpningen som jag har – och jag önskar er också att ni 1) unnar er lite bergslöpning i värmen någon gång och att 2) gå till en löpteknikspecialist för att få hjälp med tekniken – för att maximera er potential och att samtidigt springa så smart och skonsamt som möjligt.
Kram! Marie
