Invalid o Glad!

1
113

Terräng SM måste nog klassas som den mest klassiska av de Svenska löpartävlingarna. Även om Lidingöloppet har en klassisk status och är väldens största terränglopp, så är ändå Terräng SM mer speciellt. Alla löpare som kan springa fort försöker vara där och för att stå på samma startlinje. Vilket inte gäller för Lidingöloppet eller någon annan av SM tävlingarna. Terräng SM är även den mest prestigefulla veterantävlingen i landet. Ett lopp som veteranerna inte vill missa.

Den häftigaste distansen på terräng SM den korta banan 4km. Där möts långdistansare medeldiastansare, seniorer och juniorer. Den kännetecknas av en otrolig starthets och då terräng alltid är rätt utslagsgivande ser man ofta löpare sjukna som stenar genom fältet efter en allt för hård öppning. Allt brukar kunna hända på 4km. Det enda tråkiga med 4km är att den startar 25min efter målgång på veteranloppet om 8km. 2012 lyckades jag få in båda loppen, 2013 blev det bara 4km och i årets terräng SM i Eskilstuna så tänkte jag först och främst springa veteranklassen och sedan se hur det kändes inför 4:an. Anledningen till prioriteringen var enkel. Jag ville slå Janne Holmén den regerande mästaren. Sedan skulle jag se hur jag kände inför 4:an.

Dock så märker jag strax innan start att Janne inte är där! Tydligen en sen DNS. En stor besvikelse! I ett mästerskap vill man att alla ska vara på plats. Istället för Janne blev Peiza den tuffaste konkurrenten. Men han gick ut lugnt så jag fick genast en lucka som jag kunde ligga och bevaka utan större ansträngning.

Efter målgång växte suget på 4km. Med ett lopp i benen kan man börja lugnt och sedan ta sig om de kroknande ungdomar, som burkar reagera med skräck i blicken, när en gubbe passerar dem. Så jag provkörde några stegringar. Men det gick inte! Ryggen och baksidorna gjorde ont. Väldigt ont. Valet att inte springa i spikskor, på det lite små sliriga gräset, visade sig vara ett dumt val. Det som skulle spara benen lite stjälpte dem. Så istället fick man se 4:an som publik.

Det där med spikskor eller flats är alltid en diskussionsfråga när det gäller terräng. Vissa tar alla chanser de får att få ta på sig spikskorna. Medan andra, som jag, försöker undvika det i det längsta. Nästa diskussion är längden på spikarna. De som gillar spikskor gör alltid en analys av hur långa spikar de ska ha. Desto längre desto bättre är devisen. Och man tittar om det finns partier som kan var hårda och där med bli svårsprunget med lång spik. Är hela banan mjukt gräs tar man så långa spikar man kan hitta på marknaden. Än så länge har jag inte sett någon med hemmagjorda spikar för att få några mm längd till. Men det kommer nog komma. Kanske med 3d printern.

Söndagen är 12km dagen. Det brukar bara vara några 1500m specialisterna som bara springer 4km och inte 12km och juniorerna förstås som har sin egen lite mesiga klass på söndagen. På terräng SM ska man dubbla. Det är liksom orent spel om man inte har ett lopp i benen när 12km ska avgöras. Det är en tävlingshelg och inte en tävlingsdag!

Ryggen och baksidorna var bättre på söndagen. Benen kändes till och med lätta. Men det hade regnat hela natten så den relativt fasta gräsbanan, hade blivit en mjuk och blöt lerbana. Sådant gillar inte jag. Desto hårdare desto bättre tycker jag. Men det är bara att acceptera situationen och köra. Min form var egentligen bättre för 4:an än för 12:an. Fokus under den tidigare hösten har legat på kortare intervaller istället för långa intervaller. Vilket måste vara första gången någonsin för mig. Så jag hade inga större förhoppningar till en hög placering. Däremot så var det viktiga denna gång lagtävlingen. Jag har vunnit laget på 4km 3 gånger men aldrig på 12km. Så detta kändes som sista chansen att få ta den segern. En seger Hälle, Hässelby och Enhörna snuvat mig och Henrik Skoog på flera gånger genom bättre tredje kille. Laget som vinner 12:an kvalar även in till Europa cupen för clublag, vilket nästa gång går den 1:a februari utanför Madrid.

12:an är alltid ett helvete. Det spelar ingen roll om det är en lättlöpt bana. Eskilstunabanan var lättare än på många år. Men 12km terräng är 12km terräng och regnet gjorde inte banan lättare. Jag maler på hela vägen i mitt eget tempo. Efter 5km börjar det göra ont i höften. Men jag är tvåa i vårt lag, så det är bara att kämpa på så länge jag har en plats i laget.  Inför sista varvet ropar de att vi leder med 5s mot Hässelby. Så det är bara att tömma ut det sista. Jag faller ner på knä och spyr direkt i mål och känner mig totalt förstörd. Det visar sig snart att vi lyckades hålla Hässelby bakom oss tack vare en jämnhet i laget. Jag blir oerhört glad när jag haltar iväg med min onda höft. Mina lagkamrater får hjälpa mig upp på prispallen och jag kommer nog vara invalidiserad i en vecka. Men det var värt det. För nästa terränglopp är 1:a februari utan för Madrid och då ska det gå fort.

lagguld_12-km

Pallen för lagtävlingen 12km

Om man summerar terräng SM helgen så kan man säga att. Vetranklassanen är den trevligaste klassen. Det råder alltid en gemytlig och trevlig stämning i veteranleden. Ingen hets och ingen tävlingsångest. 4:an är den häftigaste klassen. Det går fort och det händer mycket. 12:an är den jobbigaste klassen. Det går inte att springa 12km terräng utan att det blir ett helvete. Går man ut lugnt, blir det jobbigt ändå. Ingen klarar sig undan utan alla får plågsamt slita sig runt banan de sista varven.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här