It ain’t over til the fat lady sings

Maria Larsson  

Jag gillar längdskidor och har följt Sveriges medaljskörd i Falun med ett brinnande intresse. I nästa liv har jag lovat mig själv att flytta norrut och satsa på en längdkarriär. Intresset har väckts dels på grund av att vi åkt en hel del längd i min familj, och dels för att jag tycker att åkarna har en grym utstrålning. Det räcker att kasta ett öga på Charlotte Kalla för att se hennes stolta hållning, ventilationssystem 2.0, genomgående starka och stabila kropp, och ett hjärta som pumpar så kraftigt att hela bröstkorgen gungar. Jag är avundsjuk på åkarna som får vara ute och träna i timmar: lågintensivt och skonsamt. Jag är avundsjuk på känslan de måste ha i kroppen efter ett riktigt långt och tufft skidpass: utpumpade i kroppens alla delar. Jag är avundsjuk på att det så sällan nämns skador i intervjuer och av kommentatorer.

För skador är ju något som nämns en hel del av oss löpare. Vi har utvecklat ett system bestående av tre faser: man är antingen skadad och på väg tillbaka, tillbaka men fortfarande inte i form pga tidigare skada eller i storform på väg mot en kommande överbelastningsskada. Utöver detta finns det ett litet litet gäng som håller sig skadefria alltid eller i längre perioder. Nu drar jag det till sin spets och jag låter troligtvis bitter, men jag blir imponerad av den där lilla lilla gruppen som inte är eller blir skadade. Jag blir heller inte förundrad över alla löpare som befinner sig i någon utav faserna. Ska det vara så? Är det någon gyllene regel som många av oss bryter mot, eller är skadorna helt enkelt en del av löpidrotten? De kommer oundvikligt på köpet, 2 för 1 trots att vi ber om att inte få något utöver en löparkarriär. En kompis, elitskidåkare, tampas sällan med skador och han blir förundrad över den lilla lilla grupp i skidvärlden som alltid får skadeproblem. Det gör mig avundsjuk.

Tjusningen med att vara idrottare är för mig att sätta upp mål, jobba hårt och få belöning genom att uppfylla drömmar. Jag gillar att vara systematisk, ett litet steg framåt hela tiden inspirerar och ger tändvätska. So far so good. Tyvärr är det sällan så verkligheten kommer att se ut. En rak väg blir krokig. En motorväg blir till stig. En säsong blir till skada. Och det är precis den verklighet jag befinner mig i just nu. Just nu spelar någon bowling med de käglor som är mina mål, jag ser dem flyga till höger och vänster och de faller som… käglor. Jag står vid sidan av, helt handlingsförlamad och stirrar på poängtavlan: STRIKE.

På TV är det svårt att se annat än glada, pigga och friska idrottare. Det är ju egentligen inte så konstigt, det är ju de som syns som har lyckats. Då är det lätt att glömma att den bilden är toppen av ett isberg och att det döljer sig en helt annat värld någonstans. Himmeln syns men helvetet är dolt. Väl i himlen existerar inte helvetet: lätt att glömma alla som är kvar i träsket och härvar. Väl i helvetet är himlen tydligare än någonsin: alla andra utom jag. Och ja, det finns andra saker man kan syssla med i livet. Och ja, världen går inte under för att man är skadad. Och ja, man har varit med om värre saker. Men nej, detta är MIN värld. Och då kan den faktiskt slås omkull av att inte kunna träna som man vill.

I januari började jag min resa mot ett annat mål: läkarlinjen på Göteborgs universitet. Jag är såld och går till skolan varje dag och brinner över att få lära mig mer och mer. Jag trivs med att kombinera skolan och idrotten, jag släpper taget om det ena när jag gör det andra. Efter första kursen slår det mig att jag egentligen inte har haft en aning om varför jag tränar på ett visst sätt. Alla gör ungefär likadant men hur många vet egentligen varför de gör det? Efter 10 högskolepoäng kan jag inte hävda att jag får lov att ens nämna ämnet, men när varje dag i skolan avslutas med några ”aha-upplevelser”, då tycker jag livet är häftigt… Jag ser fram emot de kommande drygt fem åren, plus ett antal år som AT- och ST-läkare. Det är roligt att gissa var jag kommer att hamna en dag framöver. Kanske är jag ofantligt lyckligt lottad att få arbeta med idrottare som befinner sig mitt i träsket i helvetet och kikar upp mot himlens fräscha idrottsstjärnor. Innan dess krävs en lång utbildning och mycket kunskap. Förståelsen för patienterna skapar jag dock här och nu, jag hittar ganska bra i träsket i helvetet.

”Insanity: doing the same thing over and over again and expecting different results” som en viss Einstein sa en gång. Jag tänker göra om, och jag tänker göra det rätt. Ibland krävs det dock ett ryck i nödbromsen för att man ska stanna upp och hinna ikapp. Jag gör det genom att åka upp till Dalarna, ta på mig X-Kross sportglasögon och staka i skidspåren som om jag vore självaste Marit Björgen. I själva verket kommer jag njuta av fina spår, vacker natur och blå himmel. Jag kommer att fundera på hur hjärtat jobbar, hur hemoglobin binder syre och varför det är livsviktigt att man kan omvandla galakos till glukos. Jag kommer att fundera på varför vissa är laktosintoleranta och varför musklerna är så röda. Jag kommer också att fundera på varför ”lederna blir tåligare av träning” och varför vi har bihålor.

Till alla som gör mig sällskap i träsket:
It ain’t over til the fat lady sings!

 Dela på Facebook