Hem Aktuellt Jag är ingen maratonlöpare

Jag är ingen maratonlöpare

1

Detta enligt rubriken, är mina egna tankar om mig själv och nu efter mitt kanske sista maratonlopp. Nu efter 42 år sedan jag testade maraton första gången i Malmö, har jag fått ihop 20 maror. Anledningen är att det brukar bli en ”nära döden upplevelse” nästan varje gång. Maratonlöpare enligt min mening är de som springer lite lugnare och har förmodligen några krafter kvar efter målgång – och gör det igen och igen…

Här kommer min beskrivning av det som kanske var mitt sista lopp (möjligt att jag ändrar mig längre fram förstås).

23 december fick jag ett mail från EMAC, som skulle arrangera mästerskap i Torun, European Masters Athletics Championship. Vilken julklapp! Ska jag kanske satsa på att bli medaljör på just maraton?

Lika bra jag tar detta med ålder redan nu. Jag har fyllt 72 år, kanske ingen ålder för en löpare tror/hoppas jag, men om jag skulle satsa på någon form av rekord eller medaljer så borde jag sprungit för två år sen, som 70-åring. Två år gör ca 5 minuter på sluttiden. Det finns säkert många löpare i 50-60 års åldern, som tycker att nu börjar man bli gammal, hoppas detta jag skriver kan inspirera till att så är det inte. Ge aldrig upp! Även om inte maraton finns med i din målsättning så hålligång och träna – det lönar sig.

Exakt tre månaders träning bör räcka, tänkte jag. Under dessa tre månader har jag varvat träningen med både långpass och intervaller, det hände även att det blev en kombination under samma pass, t ex 33 km med fyra tusingar inlagda på slutet. Under dessa månader blev det även min 72:e födelsedag.

Ökad träning = ökad trötthet, det ingick inte i min plan. Ville såklart tränat mer.

I min berättelse börjar vi nu närma oss där alla inbitna maratonlöpare känner igen sig och för alla andra hoppas jag (om ni nu orkar läsa mer) att ni får något lite mer hum om vad maraton kan innebära.

De sista veckorna vill jag dra ner på mängden men öka tempot. Sista långpasset blir 15 dagar före, sen kör jag gärna ett tufft pass runt 5 km veckan före loppet, nu blev det 2 x 2.6 km i bra fart.

Vi åkte till Torun på torsdagen, loppet gick på lördagen. Dessa dagar blev bara lätt gång, till Arenan, runt i Gamla stan. Att planera för variation på väder, regn och temperatur med rätt klädsel är viktigt. Tävlingsdagen är det väckning 06.30, frukost 07.00 och 08.25 gick jag ca 2 km till arenan. Allt enligt plan. Starten är kl 10.00. Förutsättningarna enligt prognosen var 6 – 7 grader med regn, som skulle komma särskilt under senare delen av loppet.

Efter att jag kört några ruscher gick jag in i startfållan 10 minuter före start – alla längtar bara till att få komma igång. Jag valde att inte kolla någonting på hur konkurrenterna såg ut, eller på hur bra de kunde vara, tänker att jag får göra mitt lopp och sen får vi se hur det går. Visst förstod jag att om jag gör ett bra lopp handlar det om medaljstrid.

Ser någon 70-åring direkt efter start som stack iväg, så då visste jag att det var någon före iallafall, efter 500 meter kom en till. Banan i Torun känner jag väl till, den är lurig för den går svagt upp första 10 km med en lång backe just vid 10, (se bild).

Sen gör banan en liten sväng för att komma in igen på samma sträcka, men på 20 m avstånd där vi möts så går det inte att se på nummerlappar vilken klass de tillhör, så någon koll på 70-åringar får jag aldrig. Efter 20 km är vi så inne i stan igen, för att åter ge oss ut på samma tur…

Vid 5 km kommer jag ifatt en av mina ”gubbar”, hör att han flåsar – bra tänker jag, att flåsa efter 5 km är inget gott tecken, trots lite motlut.

Att vara ute och springa i 3-4 timmar gör att jag hinner tänka en del. Tankarna hamnar dock bara kring tempo, fotisättning och kring placeringen, vid ett enda tillfälle tittade jag ut i skogen för att sen ha full fokus igen på min uppgift. Planen är att jag ska ligga på 53 minuter upp till tio, sen gå något snabbare på tillbakavägen. Detta går bra, så vid 20 ligger jag på 1:45.

Vid maratonlopp finns det alltid vätska men här skulle bara finnas vatten, så om vi ville ha något annat så fick detta lämnas in för uttransport till de olika platserna, så jag valde att lämna in fyra små muggar med Vitargo. Nu kan man inte vara helt säker på att det ska fungera så Britt-Marie stod med en flaska i beredskap vid 20 km. Tack och lov fungerade vätskan perfekt, men tog ändå några klunkar hos frugan.

Halva loppet, och inte sett röken av någon mer 70-åring. Men lätt att missa, det vet jag, särskilt i början.Men det är ju inte så att jag är själv för det, det finns en hel del 35 – 60 åringar, blandat kvinnor och män.

Allt känns perfekt, så jag bestämmer mig för att hålla ett humant tempo ut på andra varvet, verkar ju inte som jag kan förändra min placering direkt och han där bak får ju inte komma ikapp. Kanske lite fegt, men jag har lite respekt för min ålder, vill ju ta mig i mål.

Tar det ganska lugnt ut på andra varvet och upp mot 30 km, snart börjar ju loppet. Just så brukar jag tänka, att till 34-35 km är en ren transport. Efter 30 börjar också regnet, ganska onödigt, det blir ju kallare då.

För dem som vet…

ALLT kan hända efter 32-34 km.

1.Det börjar göra ont i kroppen – fullt normalt.

2.Du börjar känna illamående, i värsta fall kräkas.

3.Krafterna börjar sina, antingen har du gått ut för hårt eller ätit för lite kolhydrater – kanske båda delar.

Närmare 40 km kan mer hända, (som om det andra inte skulle räcka).

  1. Kramper – du får dra ner på tempot.
  2. Det värsta – du börjar gå!!

Ingenting av detta hade jag minsta känning av, allt flöt på.

Ok – punkt nr 1. den kände jag, nu gör det lite ont vid 36-37 km.

-Men vad nu, nästa ropade jag. En ”gubbe” framför mig?

Kom ifatt honom vid 38 och märkte att han släppte direkt.

Harjoc låg i ledningen första fem och vid 30 km var han 10 minuter före mig!!

Skönt att han släppte – undrar nu hur många har jag före mig?

Rejält ont överallt när jag närmar mig 40 km.

Det har legat en man 30 till 40 meter före senaste kilometrarna, nu börjar jag kunna se hans nummerlapp. Denna känsla var inte rolig (egentligen borde det vara tvärtom), 70 på ryggen, jag blir helt gråtfärdig – för jag orkar ju inte satsa på någon långspurt.

Under en halv minut går tankarna, jag ger upp! Men det mentala jag tränar varje dag i alla år ger resultat – nya tankar… Jag ger mig ALDRIG, ingen slår mig på sista 200 m.

Nu är tempot på en helt annan nivå, ligger på 5.00/km sista 2.2 kilometrarna (se  bild med resultat)

Nu pratar vi inte ont längre.

Nu är det SMÄRTA!!

600 m före mål ska vi göra en U-sväng innan vi går in på stadion, där står Britt-Marie. Jag försöker få fram någonting om bbaakått hur ser det ut bakåt menade jag.

600 meter kvar

-Ingen fara, säger hon!

Någon sekund senare vänder jag i U-svängen och kan se att han är en bit efter, men jag har sett förut på TV hur det kan gå på sista 500, så jag går för fullt.

Här vet jag ingenting om placeringen, fortfarande helt ovetande.

Inne på stadion har jag 300 m kvar – går för fullt – vänder mig om vid 100 kvar och ser att det löser sig nog, PHU!

Över mållinjen kommer då det som jag inte ville höra…

-And in the seventy grupp, comes in FOURTH place Bo Andersson…

Efter målgång

Visst, besviken just då, men det släpper ganska kvickt och jag är jättenöjd med min prestation och hur jag tog mig an problemen med de två sista ”gubbarna”. Än en gång visar det sig att mitt pannben finns där.

Allt som sen händer med ett torrt ombyte och att Britt-Marie pysslar om mig och köper varsin öl, är bara magiskt – jag mår som en Prins.

-Och det gör jag fortfarande!

En prins?

Enligt resultatlistan ser vi att Czuk tappade nästan minuten efter att jag gick om.

Harjoc som låg tvåa efter halva loppet var 1:40 efter mig i mål.

Även jag tappade på andra halvan, ca 5 minuter.

Jag hade 8 minuter till medalj, men vid 30 km hade jag 16 minuter…

”Gubbarna” som slutade som 9:a/10:a var före i början men i mål 26/40 minuter efter, så lite för tuff öppning straffar sig.

Men som sagt denna bana och detta väder tar ut sin rätt…

Så här kan jag hålla på och granska…

-Men detta är det ”roligaste” jag vet, kanske blir det fler gånger ändå?

Med mer spring i benen.

Bo Andersson, M70. 4:a i Europa.

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Exit mobile version
X
X