Jag är trött på att försvara min träning och varför jag vill springa ett ultra!

0
110
Efter kvällesn 13 km Kungsholmen runt. Jag försöker när tiden finns göra ett par yogaövningar (5-10 min) efter mina längre löppass. Godis för själen. Foto: Madeleine Bokedal
Efter kvällens 13 km Kungsholmen runt. Jag försöker när tiden finns göra ett par yogaövningar (5-10 min) efter mina längre löppass. Godis för själen. Foto: Madeleine Bokedal

”Va? Ska du springa ett ultra, är du galen?” Den kommentaren har jag fått flertal gånger senaste tiden och folk ifrågasätter mitt psykiska välmående och undrar om allt står rätt till. Det finns en föreställning om att man springer ifrån något, vad vet jag inte. Mitt enkla svar är: jag mår toppen. Låt mig förklara vad löpning och just målet att springa ett ultra ger mig.

Vi börjar från början. Jag må vara en simpel och enkel motionär som många andra tjejer och kvinnor som löptränar, sticker inte ut från mängden utan gillar att ha mål och finner motivation att alltid sträva framåt. Min passion för löpningen idag är något som jag har utvecklat sakta men säkert sedan 2007 då jag tog mina första löpsteg. 2008 genomförde jag mitt första milslopp, 2010 min första halvmara, 2013 mitt första maraton. Inget har kommit gratis och per natur är jag ingen löpartalang. Min talang ligger (låg) i alpin utförsåkning då jag under många år tävlade i min ungdom och reste Sverige runt. Det var mina starka ben, tävlingsinstinkt och ambition som gjorde att jag blev en duktig utförsåkare. Tider förändras och  2015 är året då jag tänker springa min första ultra på 75 kilometer. Varför jag hamnade där beror på följande:

1) Jag älskar nya utmaningar! Redan sedan barnsben har jag varit en person som inte är rädd för mycket. Jag vågar ge mig ut på djupt vatten och när resan till målet inte alltid är glasklart föredrar jag framför en utstakad väg. Att bestämma sig för att gå från maratondistans om 42 km till att plussa på 33 km till att hamna på 75 km är en utmaning helt enkelt. Jag har ingen aning om vad som kommer att hända under de 7-9 timmar jag troligen kommer spendera i löparskorna den 8 augusti på Djurgården. Kommer magen krångla, kommer jag få krämpor, kommer jag fixa mentalt att springa en varvbana? Frågorna är många och jag finner inga svar utan att våga testa. En livsfilosofi jag har är att man ångrar bara det man inte gjorde och vågar man aldrig testa lyckas man aldrig heller.

2) Stärka min mentala styrka. Dagens samhälle är utmanade att leva i. Vi möter motgångar på många plan. Inte främst måste vi kunna tampas med det hetsiga samället med dess höga krav på arbetet och ett online-mode (tillgängligheten via mobil/ dator) som kan skapa en omedveten stress hanterar jag personligen med min löpning. Att genomföra nya distanser och motstå både smärta och öka mitt pannben är personligen ett sätt som bevisar för mig själv att det mesta är möjligt även när det känns motigt. Allt går om man vill och om man kämpar tillräckligt hårt. Känslan av att klara ett nytt distansrekord, få en krämpa att gå över, springa bort löparmagen osv, ger mig kvitto på att jag klarar det mesta bara jag inte ger upp. Det ger mig alltså en mental styrka om att det mesta är möjligt om man vill.

3) Hälsa! Det är inte svårare än så. I mitt dagliga arbete sitter jag still, ofta 8-10 timmar dagligen på taskiga stolar i konferensrum vilket gör mig stel och slapp utan aktiv rörelse. Att springa är det mest tidseffektiva och tillfredställande jag kan ge min kropp. Det lugn löpningen ger mig efter en stressig vardag är oslagbar. Dessvärre (och det säger jag mest för att det tar mer tid), har jag nu nått en nivå där jag måste springa längre  och längre för att nå ”Runners high”. Har testat att springa snabbt och kort men ännu inte nått samma nivå på psykisk välmående som efter ett långpass. Löpning är balsam för själen.

4) Det är ett äventyr. När du springer kort/medeldistans och så även milslopp vet man mer eller mindre att inom denna relativt korta tid ska du ta dig från A till B. Att däremot bestämma sig för att springa längre, säg 20 km+, ger mig möjligheten att upptäcka och utforska under träningspass.  Att springa lite vilse ser jag som ökad spänning. Jag kommer på mig själv att om kvällarna drömma och planera nästa lediga dag då jag kan få chansen till ett långpass. Något jag ännu inte testat men velat göra hela våren är att ta med mig mitt SL-kort och bestämma mig för att springa till sista stationen på utvald linje. Att springa lite vilse till målet är något jag beräknar göra. Måste göra slag i saken snart. Det okända lockar mig.

5) Pannben, smärta, vilja. Kanske sista punkten är den som präglar just ultradistans mest. Det är min föreställning. Pannben har jag, check. Vilja har jag, check. Att motstå smärta är jag dessvärre något sämre på. Jag hoppas och inbillar mig att ett bra kostupplägg och tillräcklig med funktionell styrketräning i kombination med kontinuitet i sommarens löpträning, kommer ge mig de rätta förutsättningarna inför min debut och minska stelhet och krämpor. Det här blir en utmaning och en bra erfarenhet om vad min egna kropp är villig att bemästra.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här