0,00 SEK

Du har inga produkter i varukorgen.

Hem Blogginlägg Simon Wikstrand Jag kommer aldrig att vinna, men jag kan bli bäst - Att...

Jag kommer aldrig att vinna, men jag kan bli bäst – Att träna som ett proffs men springa som en medelmåtta

Klockan ringer och jag flyger upp för att stänga av mobilen, verkar ha klarat mig utan att väcka resten av familjen. 05:15  lyser skarpt, söndag 27 april 2015. Dags att klä på sig och ge sig av, 33 km ska avverkas innan frukost.

 

ett av många fantastiska morgonpass
 

Morgonjogg har långt ifrån alltid varit min grej. Att gå upp tidigt på morgonen kom i samband med att jag började träna (läs mer om detta i inlägget ”Grisfesten”). Men även efter att ha morgontränat på gym under en längre period hade jag svårt för löpningen på morgonen. Vid ett tillfälle tyckte jag det kändes aningen lättare och gick ifrån min rutin med 6 km (som avverkades ca en morgon varannan vecka) och skulle ta milen. Jag fick betala dyrt med krampande mage och gorillaflås. Så vad hände för att jag nu enkelt avverkar 14km på den vanliga morgonrundan? Sällskap med likasinnade löparnördar.

Jag nästan sprintade vilket INTE var en trevlig upplevelse vid 05:45 på morgonen. Jag var sen till min första morgonjogg med löparklubben och fick därför ligga på hårt bort mot samlingspunkten 1,67 km från mitt hus. Jag kom förbi kröken och såg dem 200m bort. Ahh tur de hade inte hunnit dra. De tittade på mig. Sen stack dem iväg. En kille mötte upp mig och förklarade ”de är ganska petiga med tider…”. Välkommen till morgongänget.

Tidig spöklik morgon i Pålsjö förra veckan
 
 Ni som följt mig vet om att jag springer mycket på morgonen. Anledningen hänger ihop med frågan jag ofta får när jag lägger upp bilder från morgonjoggen på min instagram. ”Vad håller dig motiverad att gå upp så tidigt för att träna?”. Jag vill bli bättre så klart.

Men samtidigt är det svaret något förenklat. Varför tränar man så hårt för att bli bättre? Vad vill man uppnå och varför? I förra veckan gick jag upp 04:55 för att jag ville få några extra kilometer och vara hemma i tid till att morgonbestyren drar igång. Frågan återstår, varför? Jo jag måste öka distansen och mängden för att komma i bra form inför kommande tävlingar. Frågan kommer igen, varför? Har jag en chans att vinna? Svaret här är uppenbart, nej. Men varför gör jag det då? Varför går jag upp 04:55 och springer 19 km som den medelmåttiga motionär jag är som aldrig kommer ha chansen att vinna en av tävlingarna jag tränar för? För att jag vill bli bättre. Trots att jag vet om att jag aldrig kommer att bli bäst.

 

Nördigt? Helt klart
 
Jag tittar på mitt exceldokument. Jag har själv byggt det efter egna preferenser och här skriver jag in samtliga kvalitetspass som jag vill hålla koll på och kunna jämföra över tid. ”Simons episka löpdokument” heter det. Jag lägger hyggligt mycket tid på det. I den senaste versionen har jag adderat kolumner som även visar vilka skor jag tävlat i och vilken % jag placerat mig i på startfältet på senaste tävlingen. Varför? Kommer detta att göra mig bättre? Nej förmodligen inte. Uppfyller det en narcissistisk del av mig själv som söker bekräftelse på att jag är duktig? Kanske. Men mest för att jag är otroligt fascinerad av allt som går att mäta. Detta är en del av det som motiverar mig att fortsätta träna, att kunna se en statistisk förändring över tid. Jag vill bli bättre. Och än en gång – Trots att jag vet om att jag aldrig kommer att bli bäst.

Men varför fortsätter man om jag själv inte trot på att jag kan bli bäst? Kan man inte bara springa för att man tycker det är gött?

Självklart. Men det är inte det som driver mig. Jag vill bli bättre. Jag vill bli bäst, men vet om att jag aldrig kommer att bli det. Balansen är hårfin. Min familj är viktigast och träningen läggs därefter. Samtidigt vill jag ständigt bli bättre. Jag tittar på sällskapet jag har här på Springlfa’s bloggportal med elitfältet innehållande bl.a Andreas Almgren, Frida Södermark och Henrik Orre och inser att jag har en bit kvar i min löpning. En ganska bra bit till och med. Men jag inser snabbt att jag inte kan eller ska jämföra mina tider med dessa fantastiska atleter. Istället tittar jag på min individuella potential. Och nu börjar vi närma oss ett svar på frågan varför jag tränar så hårt.

 

En av mina inspirationer – Henrik Orre. Foto: Linus Törner
 
När jag träffar och kommunicerar med nya människor, på mingel, i sociala sammanhang eller via mail och får frågan ”vad gör du?”, vet ni vad mitt instinktiva svar är? ”Jag springer”. Inte som en beteckning på social status eller karriärval utan som person. Koka ner din själ och person i ett svar på frågan ”vad gör du?” Svaret är enkelt, ”Jag springer”. Och här är svaret i sin kärna, varför jag tränar som ett proffs även om jag springer som en medelmåtta. Löpning för mig är inte en träningsform, det är en livsstil. Så när någon ställer frågan ”tränar du inte lite för mycket?” så får jag bita mig själv i tungan varje gång för att inte spotta ut ”tränar inte du lite för lite?”. Så gör mig en tjänst och låt mig få träna ifred och få jaga min dröm om att bli världens sämsta proffslöpare. 

Så slutligen, vad är då svaret på frågan om varför jag tränar så hårt även om jag vet om att jag inte kommer att bli bäst? Jo för att jag inte uppnått min fulla potential än. Det som vi löpare kallar för ”mitt livs form” eller ”den känslan”. Det är som en drog, har du fått ett smakprov av den en gång så vill du ha den igen. Och runt hörnet väntar den.  Likt den halvt korkade förväntan som vi svenskar haft på herrlandslaget i fotboll inför varje nytt mästerskap sedan 1994 så finns den där närvarande. ”Denna gången ska vi vinna… Vi ska bli bäst”. Precis så är det för mig med min löpning inför nya tävlingar. Enda skillnaden är att jag vet om att jag inte kan vinna. Men… jag KAN bli bäst. Utifrån min egen potential i alla fall. 

/ Han som springer

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

AKTUELLT NUMMER

Årets sista utgåva snart till tryck!

0
Ett litet axplock om vad som väntar i nya Spring. Om en vecka trycker vi adresserna på baksidan, är din adress med? Annars är det hög tid..

FÖLJ OSS

8,658FansLike
6,714FollowersFollow
- Annons -

BLOGGAR

”Fint att få uppleva flytet några sekunder”

0
Nyligen var jag på Stockholms Stadion för reportage med långlöparraketen Carolina Wikström. Förnuftet sa en sak, men som vanligt kunde jag inte hålla mig...

Racerapport MLM Maraton

November drain

60 minuter glädje…

Träning på tv

- Annons-

PODCAST

X
X