Jag kan nog ta och kopiera något av mina senaste blogginlägg. Lägga till lite skryt hur jävla klar jag ”var” för uppgiften. Hur satans bra jag ”var”. Vilken kross jag ”gjorde” på den enda saltade vägen i min omgivning, alltså gamla E4:an där den går utmed riktiga E4:an. Men tror alla har ledsnat på det gnället och skrytet vid det här laget. Är på tävlingarnaa det ska ske och vad som sker mellan dem är ju egentligen ingen som bryr sig om, mer än mitt ego då då och kanske någon på Strava.
I alla fall var det stora målet efter missade Lidingöstarten att jag skulle försöka springa på en ok maratid i Valencia. Alltså i alla fall bättre än Löparlazzes pb. Det kändes som en skamgräns. Skissen låg klar att springa strax under 2.19, försöka hålla 3.17 fart mao. Träningarna tycker jag visat att det inte skulle vara några problem. Onsdagen innan loppet var jag helt säker att det var hur lugnt helst. Kände inte ens någon ångest inför det hela. En ångest annars som lätt kan komma. Drack min RÅ, började knapra mina kolhydrater, vila lite i torsdags och i fredags vaknade jag snorig. Joggade lite med en puls som inte riktigt var den jag ville ha. Inte optimalt, men när man ligger så långsamt som man ändå gör på maran kändes det inte så farligt. Måltiden var ändå satt med viss marginal tyckte jag.
Passade på natten två dagar innan att ta hand om knatten som vaknade kl 03. Han somnade fint efter en kvart, bara lägga ner honom i sängen. Gick fint. Gick ur rummet å precis då knakar det till och ett bekant skrik hörs. Suck suck… Sedan somnade han visst 04.55. Jag fick ju köra lite med bilarna vilket kan vara skoj. Väckarklockan stod på 05.05 så var ingen idé att gå och lägga sig utan bara käka frukost och hämta Mr Spring. Bra att man lade sig tidigt. Sov gott på planet så att säga.
I Spanien var det varmt och gött, joggade lite på plats och det kändes fortfarande skit, dock inte sämre än dagen innan. Dagen fortsatte med ett tekniskt möte som avhandlade allt spännande man kunde få veta. Under mötet började jag känna mig sämre och sämre. Satt och huttrade och tänkte att det är nog inte så bra detta. Struntade i att fixa mina dricka flaskor på kvällen då chansen till start inte kändes så stor. Tog istället på mig alla kläder och la mig under täcket och frös. Lisa Ring min room mate, passade istället på att ladda för loppet. Jag försökte hålla lite låg profil för att inte förstöra stämningen.
På morgonen kändes det i alla fall lite bättre. Ont i huvudet som bara satan, men tog ett par huvudvärkstabletter så försvann det måste av det. Blandade mina flaskor, lämnade in dem till arrangören och bestämde mig för att starta och se hur det fick gå. Hade tankar att under 2.25 borde jag kunna göra även i detta skick. Arrangören hade fixat buss från hotellet så åkte de 300m till starten i den. Värmde upp och var redo. Det flöt på, var lite osäker på vem som var haren jag skulle följa, släppte iväg en grupp då det gick alldeles för fort för den ibörjan. Insåg dock att det var den gruppen jag skulle med och sprang ifatt den innan helvetets motvind började. Gled med i gruppen, försökte att tänka på inget och bara slappna av, inte hellätt när huvudet värkte som ett åskmoln. Men kilometrarna gick, det var lugnt i benen. Upp mot 15 började jag ändå ana att det blir nog inte under 2.20 idag. Fick jävla sportdryck i näsan när jag drack och blev lite trött. Men kom in i det igen. Passerade halvmaran 20s för långsamt mot vad som var planen från arrangören. Missnöjet pyrde i gruppen mot haren och det blev inte mindre när han klev av vid 22km. farten blev nu lite ryckigare och gruppen mindre, mer vind träffade och livet blev jobbare. Vid 29km sprack gruppen och jag låg för långt bak. Kunde inte täppa luckan och då blev jag fysisk och psykisk trött.2km senare klev de två jag sprang ihop med av. Resten var bara jobbigt och tråkigt. Sprang och räknade hur illa det skulle bli. Insåg jag kunde klara östgötarekordet om jag inte parkerade mig själv.
I mål klarade jag visst rekordet. Jag var trött, rejält trött. Men benen var fina. Men jag var visst ändå så pass trött att de skulle släpa iväg mig till något sjukvårdstält. Försökte få gå, men de puttade ner mig. Började ta fram nålar och skit, då sa jag okej, nu räcker detta och stapplade ut. Gick till hotellet, duschade satte på mig alla kläder jag hade å frossade lite under täcket. Mr Spring kom med nya fina tabletter och jag kunde återvända. Tack för det.
En fin resa till en fin stad fortsatte med en 3km promenad till Mestalla med att se Valencia tappa poäng mot Granada. Hade det inte varit för alla fågelfrön som publiken åt hade det troligen blivit upplopp. Bu ropen ekade på den häftiga arenan. Efter fotbollen var det bara ett frosseri på kvällen som saknades och det kom tack vare en 10 rätters tapas buffé. Några rätter var briljanta, några va inte perfekta. Jag fick nöja mig med vatten för att ”fira” mitt pb. Mätt som efter ett julbord blev det en lång och fin promenad hem. Lyckades även eskortera löparhjälten hem till rummet också.
Nu är det dags för några veckors vila sedan ska det på något sätt bestämmas hur min löparframtid ska bli. Lite idéer finns, men inget är spikat. Just nu vet jag att jag ska sätta gips i vardagsrummet, äta ett par julbord och spela en hel del Memory, mer behöver jag inte veta…
