Jönköpingsplågan och Det perfekta löpsteget

Ove Haugen  

Så var Jönköpingsplågan över för den här gången. Påskfirandet hos svärföräldrarna är avverkad och familjen är tillbaka i ett soligt Göteborg.

Missförstå inte. Jag tycker om mina svärföräldrar. Det har varit några dagar med god mat och trevligt umgänge, så där finns det inget att klaga på. Med Jönköpingsplågan menar jag backarna från svärföräldrarnas bostad i villaområdet Ekhagen upp till skogsområdet vid Öxnehaga. Varje gång jag är i Jönköping ser jag det som en plikt och en utmaning att ta mig uppför backarna. Det vill säga SPRINGA uppför dem. Det blir ett slags prov på att jag verkligen är en löpare, och när man väl är uppe finns det gott om stigar i lagom kuperat terräng som gör turen till en njutning. Allt man behöver tänka på, nu när snön drar sig undan, är att skutta över en och annan hög med hundspillning som husse eller matte inte har plockat upp efter sin älskling.

Låt mig understryka att jag i regel inte har något emot branta backar. Min favoritrunda springer jag i Änggårdsbergen i Göteborg och jag har fullföljt Lidingöloppet två gånger. Abborrbacken är dock som att kliva över en tröskel hemma i lägenheten jämfört med Jönköpingsplågan. (Det påstås ofta att problemet med Abborrbacken är att den kommer i slutet av loppet, när man är trött, men för min del är det mycket jobbigare att agera bergsbestigare i början av en runda eller ett lopp, innan man är riktigt uppvärmd och hög på endorfiner.)

Hursomhelst, jag tog mig till toppen den här gången också, och nu hände något exceptionellt. Jag hade just tagit mig genom Thomas Reckmanns bok Det perfekta löpsteget och så smått börjat anamma hans tips och instruktioner. När stigen planade ut (och underlaget var så pass bra att jag inte behövde fokusera särskilt på vart jag placerade fötterna) var det dags för lite teknikträning. Jag tar det långsamt, tänkte jag, och fokuserar på att göra rätt.

Sagt och gjort, jag kutade genom skogen med låga axlar och framskjuten höft. Jag lät fötterna ta mark under kroppen och landade, som vanligt, på framfötterna. Det kändes bra. Jag fortsatte och upplevde samma fenomen som Reckmann beskriver i början av sin bok (och som jag inte vågade tro på till hundra procent). Jag hade tänkt att det skulle gå långsamt, men det gick tvärtom fortare än vad det brukar! Efter passet skulle det visa sig att min genomsnittliga kilometertid var ungefär som på en vanlig löprunda på plant underlag, TROTS de inledande, mördande backarna!

Det finns bara ETT litet minus med det här. Det tar andra muskler i anspråk än de jag vanligtvis brukar använda, och för att det så småningom ska funka per automatik behöver jag styrketräning vid sidan om själva löpningen. Den delen av boken har jag ännu inte tagit mig an, och i dag känns kroppen lite tröttare än vanligt.
Jag vet inte hur jag ska lösa problemet. Styrketräning är nog det tråkigaste jag vet.

Men i övrigt… jag känner mig rent av stilig när jag kutar iväg enligt Reckmanns instruktioner. I och för sig tycker sambon och barnen att jag fortfarande ser ut som John Cleese i The Ministry of Silly Walks, men det har jag överseende med. Håller jag bara ångan uppe kommer Jönköpingplågan snart att kännas lika lätt som att skutta över en hög med hundspillning.

 perfektalopsteget

 

 Dela på Facebook