Kära träningsdagbok… – men vad är det egentligen du står för och vad är det som står i dig?

1
11

Ännu ett år har blivit nytt och redan i november inleddes det nya träningsåret, för många av oss orienterare iaf. Det är väl egentligen lite “oldschool” att tänka 1 nov-31 okt som vår säsongsindelning, med tanke på att de senaste åren inneburit världscuper i januari och nästan ingen “vintervila” längre, men jag tror ändå att många är kvar i det tänket. Inte minst för att kunna titta tillbaka och kanske jämföra år från år osv.

Klocka, klocka på armen där, säg mig vart just den här träningen bär….
Klocka, klocka på armen där, säg mig vart just den här träningen bär….

Själv har jag alltid haft svårt att få ihop ett helt träningsår på pränt, i någon slags variant som skall vara lätt att tyda/följa. Jag ser det som både en svaghet och en styrka hos mig. Visst skulle det vara roligt att kunna svara på hur mycket jag tränat under ett år, kunna titta på utveckling samt kunna analysera olika perioder och kanske hitta framgångsfaktorer eller det motsatta – signaler och tendenser som föregått tyngre perioder. Men samtidigt kan jag också undra om en prydligt ifylld träningsdata också kunde ha låst mig mer vid att standardisera min träning för att kunna följa upp den på ett “korrekt” sätt?!?

För vad är egentligen träning? Ser jag lika på bedömning av min insats i liknande pass från dag till dag, vecka till vecka eller månad till månad? Säger siffror av timmar och minuter egentligen något om VAD jag gjort under dessa minuter? Är hög intensitet samma sak i min bästa form och under mina sämre dagar? Ju mer jag tänker på träning, desto mer undrar jag vad jag vill titta på och utvärdera. Inte konstigt att jag aldrig blivit nöjd med någon träningsdagbok, men inte heller klarat av att skapa en vettig själv…

Den som läste Magasin Spring nr 1/2015 kunde ändå se utdrag från min träning från att jag sprang EM i Zurich till SM-guldet på halvmaraton.

Dokumentation av en, för den perioden, framgångsrik strategi.
Dokumentation av en, för den perioden, framgångsrik strategi.

Just den här tiden var en intressant period – jag tog mig till en bra form men med en träningsperiod som inte var direkt typisk för mitt år. Det skulle ju kunna ge underlag för att det är så jag borde träna, eller? Men av olika anledningar är det inte riktigt de där veckorna jag väljer att kopiera och fortsätta följa mönstret från. Där och då var jag begränsad av en lårkänning och det jag tar med mig är att jag läkte och alltså tog mig ur det tillståndet med gott resultat. I övrigt säger den datan mig inte så mycket i efterhand. Men lite roligt att kunna visa vad jag gjorde, det måste jag erkänna att jag tyckte att det var. Jag blev nästan lite förvånad över att se den perioden på det sättet, det kändes väldigt annorlunda att titta på de veckorna på en gång – i efterhand – och inte som jag brukar – med fundering i förväg över hur det borde kunna se ut fram till målet!

Hur gör jag då?

Sedan något år tillbaka lever nämligen  min träning mest vidare via ett långt exel-ark och utskrivna 2-3-veckorsplaneringar, där den i slutändan genomförda träningen inte loggas så nitiskt med minutrar eller kilometrar. Det viktiga för mig är att jag tänker till i förväg och funderar över vad jag tror att jag bör göra framåt, utifrån de omständigheter som råder i min vardag och kropp där och då. Ett slags schema som jag kan följa väldigt väl och som gör att jag inte funderar så mycket över formen/känslan från dag till dag. Om jag varit uppmärksam och ärlig mot mig själv vid planerandet brukar det gå bra att genomföra de olika passen enligt skissen. Om jag missat viktiga förutsättningar som sedan skapar stress och obalans på olika sätt, brukar det straffa sig genom svårighet, eller omöjlighet, att följa planen (tidsoptimism, oförmåga att säga nej, slarv med sömn, kost osv.)

Fram till SM-guldet i halvmaran såg det ju onekligen ut som att jag hittat ett bra koncept, och jag trodde själv att den perioden med mindre löpning skulle vara positivt efter en hektisk säsong. Dock lyckades jag ändå dra på mig en överbelastningsskada i vänster fotled, som uppdagades i början av november, så något missade jag ändå tyvärr…

Där jag nu befinner mig, i löpupptrappning efter fotskadan, jobbar jag på att lyssna på kroppen och reducera stress och annat som kan skapa tvivel kring min planering framåt. Jag försöker “logga”/notera det jag gör och fundera över hur det påverkar min kropp. Inte i någon speciell träningsdagbok utan mer i ett nytt, lite annorlunda och ännu enklare exel-ark. Det vore roligt att klara av att hålla i detta ett helt år, men jag tvivlar på att jag kommer att lyckas. Och även om jag gör det så kommer jag säkerligen vilja ändra utformningen av mina “viktiga parametrar” när det är dags att starta ett nytt år igen. Tur då att all den träning jag gör inte försvinner någonstans där på vägen. Med mitt tankesätt – att jag hela tiden väljer det jag kommer fram till är det bästa för mig, så kan jag ju också välja att se att totalsumman i slutändan bara blir bättre – det känns ju faktiskt ganska skönt =).

Vem tränar bäst? Är timmarna respekt?

Vad som är rätt för mig är ju aldrig en garanti för att det fungerar bra för någon annan, och vice versa. Att jämföra träning mellan idrotter känns ju ännu mindre logiskt, men ändå förekommer det otroligt mycket spekulationer och prat om hur olika idrottare tränar. Jag vet exempelvis inte hur många gånger jag hört att Martin J Sundby tränar 1100h och att jag då fått känslan av att personerna som tar upp detta menar att det är något slags värde på hans storhet kontra konkurrenters eller andra idrottares…. Kanske är jag avundsjuk och önskar att jag kunde tala om hur många timmar jag tränar på ett år….eller så förstår jag bara inte vad 1100h betyder, för vad säger det mig egentligen?

Att jag överhuvudtaget började tänka mer på det här ämnet just nu mynnar i att jag och Sanna Kallur befann oss i samma pool häromdagen, men med totalt olika sätt att träna på. Jag var där för att “späda ut” ett löppass, då jag inte ville springa ute på hårt isigt underlag alltför länge men ändå ville låta kroppen arbeta under lång tid. Sanna körde maximala insatser i ca 7-10s åt gången, med lång vila och inte alls genom att ligga och plaska i vattnet hela tiden. Båda har vi troligtvis syften och mål med passen, som vi tänkt igenom och baserat på tidigare positiva erfarenheter av att komma närmare våra mål, men hur det noteras/utvärderas skiljer sig nog milsvida. Om Sanna ens skriver ner allt i en träningsdagbok?? Nåväl, diskussionen och teorin bakom det planerade gillar jag och det passade jag också på att ta upp med Torbjörn “Grycksboexpressen” Eriksson när jag sprang på honom i friidrottshallen idag. Lärorikt med mer insikt i andra idrottares och tränares tänk och ganska skönt att inte behöva jämföra det vi gör med varandra hela tiden. Intressant att konstatera att jag verkligen kan tro på det jag gör,även om det inte är samma som det jag trodde på “då” och att jag är medveten om att jag ibland gör fel men att det ändå kan bli bra, men att jag också kan göra mycket bra som i slutändan kan bli fel ändå!

Make sense?

Charmigt på något sätt – det är livet!

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här