Kärlek som motgift

Anders Herrman  

Jag läser avundsjukt i nyaste numret av Spring om Linus Holmsäter (japp, det är sonen till min arbetsgivare Friskis & Svettis grundare, Johan Holmsäter) som inte planerar in vilodagar. ”Det blir när livet tränger sig på. Jag låter träningen och livet vara en dynamik”. På det planet är Linus och jag lika men samtidigt så olika varandra. Jag delar Linus löp-och livsfilosofi fullt ut men längre än på värderings- och ideologiplanet kommer jag inte. För hur mycket jag än skulle vilja kunna gå på känsla, förmå livet och träningen att per automatik omfamna varandra, så verkar det inte som att det fungerar för mig. Tränar jag på känsla blir det fel – för mycket, för hårt och för ofta. Det är inte det att jag gör överoptimistiska träningsplaner. Problemet är snarare att jag inte följer dem utan alltför ofta lägger in ”bonuspass” bara för att det ”känns bra”. Oftast känns det just ”bra” några veckor till. Lika ofta slutar det i någon form av obehag, må så vara kroppslig som själslig, och några dagar och veckors återhämtning. Alla som sysslat med tävlingslöpning vet att denna form av träning sällan leder till några större förbättringar. Jag gissar att man skulle kunna säga att jag är dålig på att känna in kroppen och dess signaler. För förmodligen finns signalerna om att kroppen behöver vila där, i alla fall på molekylnivå. Problemet är att mina känselsprön verkar vara tämligen okänsliga och kräver en högre grad av signalsubstanser för att jag ska börja förnimma vartåt det barkar. Ibland hinner jag vända skeppet, ibland är det för sent.

Jag vet inte varför jag är så här.  Det har varit så här så länge jag kan minnas och de gäller inte bara kroppsliga sensationer utan även känslor. Med risk att vara privat så kan jag säga att det har hänt mer än en gång att jag låtit mig förföras av känslor som har lett till platser som inte har varit bra för mig. Ofta har det handlat om kärlek och relationer som jag på ett förnuftsmässigt plan har insett att jag inte bör vara i men av olika anledningar har jag valt att blint följa känslan som sagt åt mig att stanna kvar till varje pris, ofta rädsla av att ångra mig efteråt och bli ensam. Så uppenbarligen måste jag hejda mig själv innan jag agerar på känslan. Låta förnuftet komma ikapp. På ett sätt är det mitt livs sorg att jag, de starka känslornas förfäktare, inte enbart kan gå på känsla för att komma där jag vill, hamna på platser och tillstånd som är bra för mig på lång sikt. Det är ett handikapp som är förvisso är möjligt att övervinna med träning och tålamod men nog hade jag hellre önskat att jag min känslokompass var mer kalibrerad.

Så för femtioelfte gången i ordning så sätter jag mig ned och läser igenom gamla träningsdagböcker i jakt på någon slags röd tråd under de år då träningen och tävlingarna faktiskt har fungerat. Denna analys sparkade ut två nämnare på andra sidan – tid och kärlek. Gällande den förstnämnda så har framgång följt perioder när livet har varit maxat vid sidan av löpningen. Det kan låta paradoxalt men faktum är att jag då av rent tidsmässiga skäl inte kunnat träna mer än jag faktiskt planerat, ibland knappt det. Jag minns att jag under dessa perioder kände att jag tränade för lite men att jag skulle träna hårdare så fort jag fick tid. Innan den tiden föll mig tillhanda hade jag hunnit prestera mina bästa tider i karriären. (så även om det föll väl ut då så är det ännu ett exempel på hur oanvändbar den rena känslan är för mig gällande att hitta rätt träningsnivå – jag kände ju att jag tränade för lite, något jag bevisligen inte gjorde.)  Den andra nämnaren och nyckel till framgång verkar ha varit något så banalt som kärlek. År 2008, en av mina bästa säsonger, var jag tillsammans med en kvinna som jag (än så länge) skulle betrakta som mitt livs starkaste förälskelse. Löparambitionerna var fortfarande skyhöga men jag hade helt enkelt något annat som kändes långt större och djupare att tänka på. När jag gjort mitt planerade pass så var jag färdig med löpningen för dagen och kunde därefter hänge mig åt min stora kärlek. Samma sak var det 2013 och delar av 2014, många varma och passionerade relationer ledde till möjligheten till fokusskifte. Åren däremellan och det senaste året var år som präglades av darriga relationer eller typ inga alls.

Summa summarum, jag får nog acceptera att jag inte kan lita på känslan, inte fullt ut i alla fall. Så var finns då hoppet?  Om jag nu inte kan lita på känslan, hur ska jag någonsin kunna träna lagom mycket? Jag tror lösningen ligger i något vi psykologer kallar stimulus-kontroll. Förenklat skulle man kunna säga att det handlar om att se till att jag inte har tid och möjlighet att träna mer än jag planerat. Har jag tid över när jag jobbar på gymmet, se till att direkt döda tiden med (bus-enkla) aktiverande övningar innan impulsen att ställa mig på crosstrainern tar över. Är jag sugen på att lägga in en extra kvällsjogg, slå på Tv-spelet eller gå ut och promenera i finskorna. Det kanske låter dramatiskt men allt är bättre än att åter träna ner och sönder mig. Så antingen det, eller så ser jag till att hitta någon tjej att förälska mig i och då menar jag ordentligt nog för att konkurrera ut längtan efter att springa 3000m under 9.00. Kärlek som motgift mot för mycket träning helt enkelt. Någon som känner till någon lämplig kandidat?

 

tänk

Lita inte alltid på det som sker därinne, Anders.

 Dela på Facebook