Kontraster

0
64

Grimstafältet

Igår under intervallpasset på det lite kyliga och ödsliga Grimstafältet med Hässelby-gruppen slog det mig att det var precis en månad sedan jag sprang in i Fågelboet under friidrotts-VM för att springa 800 meter för masters. Snacka om kontraster.

Kontraster är viktigt. På TVn finns det t o m ett särskilt reglage för det. Ute i verkligheten finns ingen sådan knapp. Där får man fixa kontrasterna själv eller helt enkelt vara observant på de som uppstår i ens omgivning. Vädret är t ex ett ständigt diskussionsämne hos oss i Norden, just för att det varierar. Vi är alla medvetna om de tydliga årstidsväxlingarna och skillnaderna mellan de soliga, varma sommardagarna och de regniga och blåsiga. I Kalifornien gissar jag att vädret inte är ett lika vanligt samtalsämne.

Det är också kontraster som gör att vi blir extra ledsna eller glada över en förändring. Glädjen över en stor förändring till det bättre, t ex ett nytt jobb, en förälskelse eller en lotterivinst är ofta ganska begränsad i tiden. Man vänjer sig vid det nya tillståndet och förmår inte upprätthålla denna flyktiga lycka. Men ibland kan vi, vid tillfälliga motgångar eller med ”hjälp” av att empatiskt dela andras, få tillbaka lite av den forna upprymdheten och glädjas igen.

Om allting var en enda gräddmjölk av solsken, medvind, julaftnar, gourmetmåltider och obegränsade tillgångar skulle livet sannolikt bli tråkigt. Som Alfons Åbergs farmor sa: ” Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt! Var ni glada att ni är lessna! Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen.”

Åter till Grimstafältet. Det är förstås en stor kontrast att springa en slinga på grus och asfalt på Grimstafältet en kylslagen septemberkväll, utan en enda åskådare, utan medaljer och ärevarv. I alla fall jämfört med den närmast overkligt fantastiska kvällen för en månad sedan, då jag tillsammans med några av de främsta vapendragarna i världen på M50 800 meter, fick jogga in i det nästan fullsatta Fågelboet, presenteras med namn och bild på storskärmar och TV-apparater, springa 800 meter inför en högljudd storpublik, spurta i mål på silverplatsen och sedan få springa ett ärevarv och dela glädjen med publiken.

På det sättet fyllde intervallpasset i Grimsta verkligen sin funktion. Men det har också en framsida: gemenskapen i en löpargrupp, med snack och skratt i omklädningsrummet, ryggar till hjälp i motlutet när det känns tungt, handslag, ryggdunkar och peppning efteråt till ömsesidigt tack för ett bra pass. Det var ett glatt återseende! För livet som löpare består till största del, inte av tävlingar, medaljer och rekord, utan av att vara på väg, bokstavligen och bildligen, mot nästa utmaning. Det är ofta en ensam väg, präglad av individens kamp mot väder och vind, syrebrist och syraflöde, blodblåsor och löparknän, klockor och uppförsbackar. Men i den individuella kampen finns också en fantastisk gemenskap och respekt löpare emellan. En kontrast så god som någon.

Föregående artikelJag springer inte ifrån något, jag springer mot något
Nästa artikel3e vinsten i Toughest
Superveteranen Namn: Gunnar Durén. Född: 1963. Familj: Gift med Karin, barnen Joel och Rebecka sedan tidigare. Arbete: IT-tjänsteman på Skatteverket. Klubb: Hässelby SK. Tränare: Johan Engholm. Meriter: Veteran-VM: Guld M45 800 meter inomhus 2012, brons på 3000 meter i samma mästerskap, Guld M50 800 meter utomhus 2013, Guld M50 800 meter och 1500 meter inomhus 2014, 24 VSM-guld. Slagit 29 svenska rekord. Personliga rekord:, 600 m: 1.29,18, 800 m: 1.59,69, 1000 m: 2.38,87, 1500 m: 4.12,11, 1 Mile: 4.34,53, 2000 m: 5.54,31, 3000 m: 9.06,13, 5000 m: 15.49,44, 10000 m: 33.37, Halvmaraton: 1.15,21, Maraton: 2.45,13. Favoritsträcka: 800 meter. Roligaste löparminne: När jag vann guld i veteran-VM på 800 meter. Vill med löpningen: Vara mitt bättre jag.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här