Långlöparnas kväll: En känslosam historia

Tävlingsrapporter  

Måndag eftermiddag innebär ny vecka och nya utmaningar i löparspåret. Denna vecka har vi fått in en tävlingsrapport från Lisen Sellén som förra torsdagen sprang Långlöparnas kväll 10 000m. Lisen har skrivit denna tävlingsrapport som hon gärna delar med sig till er läsare på Springlfa.se, förmodligen är det fler av er som någon gång känt samma känslomässiga förhållande till löpning. 

Det var med trött kropp och utmattat huvud jag i torsdags anlände Stadion där FK Studenterna anordnade Långlöparnas kväll. Själv skulle jag köra första heatet på 10 000 meter och förväntningarna var inte på topp. Dels kände jag mig seg efter en tuff jobbvecka med alldeles för lite sömn, dels har jag känt mig svag på banträningarna senaste tiden och levererat betydligt bättre i kuperad terräng. lisen-kort-faktaNåväl, jag försökte komma ur negativa tankebanor och redan vid värmningen kändes det faktiskt bättre. Stadion badade i varm sensommarsol och stämningen var på topp bland alla funktionärer och deltagare. Körde en lätt uppjogg, lite löpskolning och några stegringslopp, där benen till min förvåning kändes oväntat lätta. Tänkte att måltiden 41 minuter kanske kunde vara nåbar trots allt. Kom överens med några klubbkompisar som siktade på ungefär samma tid att vi skulle försöka hålla jämnt tempo och växeldra oss genom loppet, kanske öka mot slutet om vi hade krafter kvar. När det var dags för start kom tävlingsångesten i vanlig ordning. 25 varv i nära 4-tempo, skulle jag verkligen fixa det idag?

”Jag sprang om några stycken och vips började jag känna mig starkare igen. ”

lisenSå gick startskottet och jag öppnade i 4-tempo som planerat, tätt omfamnad av en stor klunga med andra löpare. Jag kände mig lätt i kroppen och la mig ganska snart först i klungan. Mina tänkta växeldragare försvann bakom mig, men jag hittade bitvis några andra ryggar att följa de första 10 varven som kändes väldigt lätta med låg puls. Fick massor av pepp från ihärdigt hejande klubbkompisar längs banan och sög i mig deras gratiskrafter. Jag började få en självförtroendetopp och funderade på om jag hållit igen för mycket i början och lyckades höja tempot en aning. Passerade 5 km på runt 20:30 och tänkte att jag nog skulle greja sub 41 ändå, med lite spurt i slutet. Strax därefter kom första tröttheten, benen segnade till och pulsen ökade. Jag släppte klungan framför mig och började tappa fart. Fick ligga och dra själv några varv och hade det ganska tungt, men knappade ganska snart in på några andra löpare framför mig som tydligen också började få det kämpigare. Jag sprang om några stycken och vips började jag känna mig starkare igen. Samtidigt kom ett par klubbkompisar upp jämnsides och jag fick uppskattad draghjälp några varv. Vid 8 km kände jag att det fanns krafter kvar och jag kunde gå upp och öka. Försökte trycka på sista varven in i mål men hade inte riktigt huvudet med mig och kände inte att jag lyckades få ut det där sista som man så gärna vill. Försökte spurta sista varvet in i mål men blev omsprungen av två killar på upploppet. Hörde speakern säga att jag gick in på 41:56 – det vill säga en bit över, men ändå skapligt nära min måltid.

Känslan efteråt var lite tudelad. På det stora hela var jag vid närmare eftertanke ganska nöjd med sluttiden mot bakgrund av kvällens inledning. När jag anlände Stadion kändes ju kroppen mer eller mindre som en rivningskåk, även om den kändes betydligt mer lovande vid värmningen. Samtidigt grämde jag mig över att det kändes som att jag hade krafter kvar efter loppet och att jag inte lyckades klämma fram det där sista. Jag skulle nog egentligen ha orkat hålla uppe tempot i mitten av loppet där jag tappade. Det tar jag med mig som en lärdom till nästa millopp, där mitt fokus kommer vara att våga ligga på mer mellan 5 och 8 km när trötthetskänslan är som värst och där jag alltid tappar tempo. En annan lärdom som tål att upprepas är att en kropp och knopp som känns trött innan ofta kan leverera över förväntning, det är lätt att lura sig själv och tro på hjärnspöken som inte finns. Hursomhelst fick kvällen ett fint avslut med kort nedjogg i solnedgången, lite funkisjobb under kvällens senare heat och massa härligt löparsnack med andra deltagare och klubbkamrater. Jag gick jag hem från Stadion med en betydligt bättre känsla än den jag kom dit med, och det är väl därför man hela tiden fortsätter med det här underbart härliga och känslomässigt stormande löparlivet.

Har du också en tävlingsrapport som du vill dela med dig till andra löpare i Sverige. Skicka in den till redaktionen@springlfa.se så publicerar vi den åt dig. 

 Dela på Facebook