Entusiasm! Inspiration! Motivation!
Nej det här är ingen svada med ledord för att engagera medarbetarna i valfritt svenskt företag till att nå nya höjder. Eller ja, det går säkert att hitta företag som använder exakt de här orden i just det syftet men det är alltså inte det som är min mening. Anledningen till att jag återbrukar dessa kantstötta ord är kort och gott för att jag inte hittar några bättre för att beskriva vad jag just nu känner.
Det kan vara våren. Halkan är borta, den första vårvärmen har svept in och med det de första utomhuspassen i shorts. Gångvägarna är rensopade och det luktar sådär äckelgott av halvt förmultnat fjolårsgräs. Just bortsopandet av gruset är – i mitt tycke – bland de finaste tjänster en kommun kan utföra till sina medborgare. Årets första tussilagos spelar liksom inte särskilt hårt på mina strängar. Inte heller flyttfåglarnas återkomst. Men snackar vi rensopade vägar? Entusiasmerande!
Det kan också vara Erik Olofsson och podcasten Maratonlabbet. Jag har precis lyssnat på hans spontana rapport från helgens SM i 24h-löpning och är helt tagen. Vilken (ursäkta franskan) satans prestation! Han började ju träna seriöst först för några ynka år sedan?! Och han är till och med några år äldre än mig. Det måste ju betyda att jag skulle kunna… Nej. Det gör det så klart inte. Nu ska jag inte låta vårkänslorna få mig till att tappa allt vad fotfäste heter. Men det är inspirerande!
Och jag behöver inspiration. Jag behöver mål för min löpning men vet just nu inte vilket eller vilka det ska vara. Mitt mål sedan många år var att springa en mara under tre timmar innan jag fyllde 40 år. Med några få månader till godo lyckades jag faktiskt med det när Stockholm Marathon avgjordes i höstas. Faktiskt delvis tack vare ovan nämnda Erik och hans poddkollega Johan Forsstedt då jag hakade på deras inofficiella farthållning för just sub3. Så tack och bock, check i boxen.
Någon ultrasatsning blir det alltså inte men det finns ju annat. Även om fyrtiostrecket har passerats så borde det gå att putsa lite på några av de personliga rekorden. Just nu lider jag visserligen av någon slags överansträngning i höften som vägrar ge med sig trots idogt rehabtränande helt enligt sjukgymnastens anvisningar. (Övningen ”rumpdödaren” dödar inte bara rumpan utan även själen.) Förutom enstaka korta joggingturer har jag knappt sprungit alls sen i februari och när jag väl kan börja om igen så lär min status vara sämre än den varit på flera år. Men just idag snurrar det ledord i mitt huvud och jag inser att det faktiskt inte bara är av ondo.
Att få börja om efter konvalescenser betyder nämligen också att man får se och känna hur snabbt formen kommer tillbaka. Hur tröskelfarten pass för pass höjs i förhållande till pulsen och hur ens vanliga distanstempo sakta vänder från plågsamt till njutbart. Man kanske rent av vågar titta in på Strava igen utan att känna löparsorg. Man kan sammanfatta det med ett ord; motiverande!
Bilden nedan är det enda som kan liknas vid så kallade väggord i vårt hushåll. Om det inte vore för att jag glömt allt från skolårens syslöjdslektioner är jag nästan på humör för att korsstygna fram några till. Som nån slags optimistkonsult!
