Lerbad, höjdskräck och lösa armar

0
88

Att säga ja tack till att springa Toughest i Umeå med delar av badmästarklassen verkade som en jättebra idé när det kom på tal i höstas. Då var det många månader kvar att träna upp alla egenskaper och färdigheter som jag saknar för att kunna genomföra ett hinderlopp av den kalibern utan att riskera men för livet. Lyfta min egen kroppsvikt hängandes i armarna, klättra uppför rep, inte svimma av höjdskräck så snart jag befinner mig på mer än 2,5 meters höjd, för att nämna några exempel.

I lördags var det dags. Jag och tjejerna i laget samlades hos Mia i Tvärålund på fredagen och laddade med en god middag, kollektiv övernattning och en rejäl frukost innan vi körde till Umeå på lördagsmorgonen. Jag, Sara och Maria hade smygkollat in banbygget på vägen upp. Om det var en bra idé är osäkert. Jag var livrädd. Jag insåg att jag skulle få bada. Många gånger. Och antagligen lämna bägge armarna kvar efter banan, hängandes lösa i ringar och monkeybars. Jag funderade lite på hjälm, full hockeyutrustning och möjligheten att backa ur.

toughest mardrömshindret

Holy höjdrädsla! Hinder under uppbyggnad.

Jag formulerade mina mål och upprepade dem hela kvällen, när jag vaknade på natten och hela vägen till Umeå på lördag morgon:

  • Komma helskinnad i mål
  • Klara åtminstone något hinder
  • Utmana mig själv men inte göra något dumt (se: helskinnad)

Toughest laget

Laget är samlat och ombytt till teamtröjan som Ola fixat. Och ja, vi valde vitt med flit.

Toughest start

Sådärja! Team Badjävlar (ursäkta språket men vad skulle vi annars heta?) springer iväg. Ola, Sara, Tobias, Maria, Jossan. Jag är nr 214 och har paxat min vanliga plats längst bak i kön. Mia och Johan har redan sprungit ut ur bild.

Redan vid första hindret pirrade det i magen. Klättra upp i ett nät (jag hävdar att det var jättehögt) och ned på andra sidan. De snabbaste i laget var redan långt borta när jag hade klamrat mig ned till marken igen. Ett gjort, 39 kvar!

Jag tappade räkningen efter ungefär fem. Då hade man hunnit vada i svinkallt dyigt vatten, burit sandsäckar, krupit över och under grejer, gjort det obligatoriska försöket att springa uppför den första av flera ramper, tappat känseln i fötterna och påbörjat ett pärlband av straffrundor.

Jossan från Jorm hade samma inställning som jag och vi följdes åt ända in i mål. Krypandes under nät, klafsandes genom vatten och lera, kånkandes på bildäck, klängandes på rep över en bäck (yes! det var min personliga bragd), joggandes efter skogsvägar… Vi var eniga om att andra typer av lopp nog är att föredra, utifrån våra personliga löparpreferenser alltså. Halvmaror på asfalt, till exempel. Att klamra sig fast i en såphal stock (jag hävdar jättehögt upp) och inse att man måste släppa taget och ta sig ned på andra sidan på grund av att det kommer folk som skuttar över vad som helst som vore det en simpel trottoarkant är inte vad jag tänker på i första hand när jag hör ordet ”nöjen”.

När vi kom till hindret som du såg på bilden här ovanför skildes vi åt ett tag. Min höjdskräckutmaning var att klättra upp till första avsatsen, titta på utsikten och ta brandstången ned på sidan, nöjd med mig själv. Jossan som är både stark och tuff svingade sig över vattnet i repet och landade på andra sidan medan jag stod och hejaropade på en jordhög bredvid med mitt straffrundabildäck tills jag började vara i vägen för andra som hade mera bråttom.

Bara några hinder före mål hoppade jag upp på en vägg, lyckades få tag i kanten… och konstaterade att axeln inte riktigt är gjord för såna övningar. Men hela vänsterarmen satt kvar ända in i mål, och den hänger med fortfarande även om den inte är sig riktigt lik. Trots att vi inte fick uppleva triumfen att ta oss uppför den sista rampen (vi lät den plötsliga anstormningen av prestationsmän ha hela rampen för sig själva ty vi är generösa människor) var vi så här glada när det var klart:

Toughest officiell målbild

Målfoto by Toughest.

Toughest tröja

Tröjan blir nog aldrig vit igen. Jag tror jag ramar in den som den är, tillsammans med den fläskiga medaljen och handskarna med loppets logga.

Tack arrangörer, funktionärer, medspringare och klasskompisar för en rolig dag! Mitt nästa lopp blir antagligen på asfalt. I klänning.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här