Lidingöloppet i Göteborg

Ove Haugen  

– Hörrudu, sa Kompressions-Pelle. Även om vi inte åker till Lidingö i år så kan vi väl sikta på tre mil. På Lidingöloppsdagen.

– Okej, sa jag. Det är ingen dum idé. Har vi inget lopp inbokat så får vi skapa vårt eget.

Sagt och gjort. På förmiddagen, den 27 september, tog vi plats i Kompressions-Pelles bil med kurs mot Skatås. Vi var vid gott mod, men uttryck som ”väl förberedda” eller ”supertaggade” skulle ha varit missvisande. Bäst förberedd var kanske undertecknad. Jag hade en bra träningsfrekvens, men formmässigt befann jag mig i en berg- och dalbana. Ena dagen trött och håglös. Andra dagen PB på milen. Tredje dagen mitt emellan. I bilen konstaterade jag dessutom att skorna jag valt för dagen var lite väl slitna. Stortån stack ut genom högerskon och frågan var om den skulle sitta kvar på foten efter tre mil. Skon alltså. Tån satt försvarligt fast och gör det fortfarande.

Kompressions-Pelle, å sin sida, hade ingen bra träningsfrekvens. Pilsner beskrivs ibland som en bra återhämtningsdryck, men antalet pilsner ska helst inte, som i Pelles fall, överstiga antalet löprundor. Å andra sidan hade han kompressionströjan på sig, och då behöver man förstås inte vara vältränad. Man formligen flyger över löparspåret. Oavsett.

– Fast vi är ju inte tvungna att springa tre mil, sa han försiktigt när vi steg ur bilen.

– Absolut inte, sa jag. Vi lägger ingen prestige i det här. Vi är ju vuxna, förnuftiga människor. Tar krafterna slut efter två mil så nöjer vi oss med två mil. Eller en och en halv.

– Absolut, sa Pelle och klickade igång träningsappen på mobilen.  Ingen prestige.

Lite väl mesigt var det dock att Lidingöloppet i Göteborg hade en mat- och vätskestation efter bara en dryg kilometer. Längre hade vi nämligen inte sprungit förrän vi passerade ett jippo vid IFK:s träningsanläggning. Laget firade tydligen födelsedag och bjöd sina supportrar på varmkorv och tårta.

Jag medger att korven och tårtan frestade, men SÅ depraverade är vi faktiskt inte, och eftersom Pelle dessutom är AIK:are valde vi att springa vidare.

Å andra sidan skulle vi nog ha behövt energitillskottet. Första milen kändes helt okej, men efter femton kilometer började jag få ont i smalbenen. För inte att tala om den smärta som helt oväntat dök upp i Pelles knä! Efter ett tag såg han sig tvungen att springa med raka ben (obs! raka – inte rakade), och en kompressionsklädd välproportionerad man i sina bästa år såg därmed plötsligt ut som en representant för The Ministry of Silly Walks.

Vi nöjer oss med tjugo kilometer, konstaterade vi. Men efter tjugo kilometer är det ju inte långt kvar till tjugofem. Och efter tjugofem är det inte alls långt till trettio.

Alltså fullföljde vi. De sista kilometrarna haltade Pelle mer än han sprang, och den sportdryck och chokladbit jag hade försett honom med gjorde inte saken bättre. Avsikten var förstås inte att knäcka honom – vilket elaka tungor påstår – men av erfarenhet vet vi att man helst inte sätter i sig sådant magen inte är van vid under långlopp. Tårta och korv hade varit att föredra.

Slutsatsen blir hursomhelst att vi visade oss vara mer prestigefyllda än vi från början ville medge. Vi SKULLE klara av de tre milen, kosta vad det kosta ville. Jag tröstar mig dock med att en gnutta prestige kan vara bra att ha. Åtminstone om den begränsar sig till löpningen. Värre är det om man exempelvis råkar vara politiker och driver igenom något man för länge sedan har insett är korkat, endast för att slippa förlora ansiktet.

Mitt och Pelles prestigetänkande har dessutom sina tydliga gränser. ALLA som fraktades till Sahlgrenska på grund av utmattning under det stekheta Göteborgsvarvet 2010 var snabbspringande män under fyrtio. Vi som passerat fyrtiostrecket är däremot FÖRNUFTIGA självplågare! Det går inte fort alla gånger, men vi kommer i mål.

Återstår bara att se fram emot nya utmaningar. Kanske rent av ett Lidingölopp på Lidingö. Som kloka medelålders män går vi framtiden till mötes med ett valspråk lånat av den norske poeten Jan Erik Vold:

Det är hopplöst och vi ger oss inte.

 

 

 

 

 

 Dela på Facebook