Löparturist i När och fjärran

Gunnar Durén  

Traditioner formas lätt, även av löpare. I tävlingskalendern hamnar ofta tävlingar man deltagit i tidigare, på platser man känner till och med motståndare man känner igen. I sommar har jag tagit mig för att utforska i alla fall två för mig som löparturist nya och även ganska olika lopp.

British Milers Club heter en organisation som verkar för medeldistanslöpningens främjande och utveckling i Storbritannien. Man har utvecklingsprogram för ungdomar, tränarutbildningar och arrangerar årligen ett stort antal tävlingar på arenor runt om i landet. Till dessa tävlingar kan man anmäla sig även som utlänning. Tävlingarna är ambitiöst utformade och går ut på att så många som möjligt ska springa så fort som möjligt. Även som löpare åtar man sig bl a att ”Run at the pace stated for their race and not attempt to slow a race.” Alltså inget taktiskt mesande ute på banan, utan helt enkelt: fullt ös! Det tyckte jag lät väldigt intressant och anmälde mig och sonen Joel till en tävling den 3 juli på Linford Christie Stadium i Wormwood Scrubs, London.

London är ju alltid trevligt att besöka. Denna gång kändes det ändå lite speciellt och lite lagom nervöst. Själv brukar man spana in utländska deltagare i svenska lopp med lite extra respekt och undra vad de kan vara för långväga fartkanoner. Nu när man själv var på besök ville man ju inte göra bort sig och dra ett löjes skimmer över svenska löpare i framtiden.

Linford Christie Stadium var kanske inte riktigt så stort och pampigt som man hade kunnat tro. Sedan 1993 omdöpt för att hedra den lokale sprinthjälten och världsmästaren Linford, ligger denna fina arena i utkanten av ett gigantiskt friluftsområde i utkanten av London: Wormwood Scrubs.

Joel i spänd förväntan

Nästgårds ligger också ett stort fängelse, som man passerar på cykel- och gångvägen till arenan. Dit in längtar man inte. LCS är hemmabana för Thames Valley Harriers och på grässlänten intill ligger deras klubbhus, en sliten men hemtrevlig barack.

Thames Valley Harriers klubbhus

Där satt Pat Fitzgerald och hans funktionärer och tog emot avprickningar och efteranmälningar. Kändes precis som hemma.

Avprickning och efteranmälan, precis som hemma

Det var en regnfri, ljum och fin sommarkväll, om än aningen blåsig. Snart var det dags för uppvärmning och den sedvanliga muntorrheten började infinna sig inför tävlingen. Joel var först ut för att springa: 800 meter i A-heatet. Normalt hade jag också sprungit den distansen, men eftersom jag fått försäsongsträningen störd av en överansträngning i vänster baklår valde jag istället 3000 meter.

Av någon anledning valde man bågstart på 800 meter istället för separata banor. Det gjorde starten lite trängre och struligare än vanligt, eftersom man springer direkt in i kurvan (ungefär som 1500 meter inomhus). Snart ordnade det dock upp sig och pacemakern tog täten. Joel la sig ett par platser bakom, men avancerade i blåsten på andra varvet, utmanade på upploppet och blev till slut 3:a på 1.55,27 efter ett riktigt starkt lopp.

Vid avprickningen för 3000 meter fick jag reda på att alla utom jag hade pers på mellan 8:30 och 9:00 och att pace var beställd till 5:40 på 2000 meter!! Mot bakgrund av att mitt nysatta pers på 2000 meter var 5:54, insåg jag att allt utom en sistaplats skulle vara ett fall framåt för mig och jag var helt inriktad på att göra mitt eget lopp en bit bakom klungan.

Mycket riktigt. Efter start gav sig pacemakern iväg med hela kopplet av löpare efter sig. Jag var med i drygt 200 meter, sedan började min egen kamp mot klockan. Hade siktat löst på att försöka hålla runt 3:00-fart/km så länge som möjligt, men det sprack efter ett par upploppsrakor i motvind. Bestämde mig för att ändå kämpa på och sikta på att slå mitt pers (9:07,41). Passerade 1 km på strax under 3:04 och trots att jag tog in på några av de framförvarande klunglöparna och t o m passerade en, gick det något långsammare på den andra kilometern och passerade på runt 6:09. Det såg ut som att jag skulle missa både perset och det svenska M50-rekordet (9:09,6), men tryckte på lite till och försökte öka på de två sista varven. Nu fick jag fler ryggar att sikta mot, passerade en gubbe på näst sista och två på det sista varvet, då jag pumpade på med de sista krafterna. I mål blev jag 5:a på 9:06,13. Det blev till slut både pers och M50-rekord. Definitivt ett fall framåt alltså…

När ligger på sydöstra Gotland, ungefär 15 km från Ljugarn. Dit åkte jag med sambon Karin i mitten av juli för att semestra i allmänhet och springa Viruddenloppet i synnerhet. Det är fint på Gotland, inte minst mitt i sommaren.

Vackra Gotland

Det var som att den gotländska naturens egen röda (gröna) matta var utrullad, bara för oss. Alla detaljer var som tagna från turistbroschyrernas finaste palett. Allt från det soliga sommarvädret, den ljumma vinden, de vackra ängsblommorna och det salta, svalkande havet till den lilla fisken som prydligt stelnat till och rullat upp på stranden till vår beskådan på kvällspromenaden.

liten fisk

Jogg i okända marker blev det också. Efter några irrfärder i skogar och hagar fick vi till slut hjälp av ett par golfare att hitta tillbaka till vårt B & B i Ardrebo.

Viruddenloppet uppfyllde våra förväntningar med råge. 5 km-banan var ett tvåvarvslopp i en fyrkant i När-området på grusväg, via en ladugårdsplan, vidare på åkerväg, sedan asfalterad landsväg och till slut gräs. Folkligt och familjärt. Barnlopp med glass till alla vid målgång. Hög stämning utmed banan och många hejarop, framför allt vid varvningen vid Närs idrottsplats. Jag hade kanske hoppats få komma lite som ”gubben i lådan” och överraska i loppet, men en introduktion på loppets hemsida av arrangörsansvarige Marcus Grindange som ”världens bäste 50-åring…” gjorde det omöjligt att vara särskilt incognito ;-) och Spårvägens Lasse Hagström, för dagen på cykel, utmålade mig till storfavorit före loppet. Så det var bara att dra på från start och försöka hänga av konkurrenterna. Efter en kilometer hörde jag inte längre någon bakom mig och efter 2 km på 6:27 tänkte jag att nu borde jag ha fått lite marginal. Tog det sedan något lugnare i mitten, för att gasa lite igen på sista kilometern och komma in på upploppet i god stil som 1:a på 16:39. Det är alltid roligt att vinna! Denna gång vann även sambon Karin (första segern!) och dessutom på pers och nytt banrekord: 19:23, så det fanns många anledningar att fira.

Karin vann

Den sena kvällen gjorde dock att det inte blev något firande på restaurang, utan grillad kyckling och potatissallad från kvällsöppna ICA i Hemse på balkongen i Ardrebo. Där fick vi börja fundera på hur vi skulle få hem de totalt cirka 1,5 kg honung på flyget från Visby samt när vi ska utnyttja de dubbla tur och retur-resorna Stockholm-Visby med bil som vi vann varsin uppsättning av. Sammanfattningsvis ska sägas att Viruddenloppet är precis så som man vill att ett lopp ska vara: lätt att anmäla sig till (via webben), lättsprungen och flack bana med tydliga km-markeringar, hjälpsamma funktionärer, välfungerande administration och tidtagning med chip, fina priser, hög stämning och härlig inramning i vackra omgivningar. Rekommenderas! Bra jobbat Marcus :-)

 Dela på Facebook