Löpning – min medicin!

Löparglädje  

Det var länge sedan jag skrev! Men löparglädjen sitter i! Jag och min hund springer vår mil varje morgon – i ur och skur – och det är bästa sättet för oss att starta dagen på. Om vi inte känner för att bara ta en snabb promenad, vill säga. För då gör vi det. Vi gör bara det vi vill göra. Jag inser dock nu, med alla nyårslöften jag läser om, att många verkar ha detta med att ”träna varje dag” som någon slags mål/löfte. Jag blir lite ledsen då, eftersom det är dömt att misslyckas och att det troligen inte heller blir särskilt bra för en ovan kropp. Återhämtning är ju lika viktigt som själva träningen, men jag ska inte moralisera nu. Jag vill nu bara åter dela med mig av hur viktig löpningen är för mig. Hur avgörande den var för mig under en riktigt tuff period i mitt liv. Jag fick äran att i själva tidningen Spring under den återkommande delen ”Medlem reflekterar” berätta om detta. Jag fick uppdraget när jag var i mitt löparparadis på Fuerteventura. Och här satt jag och reflekterade mellan mina tuffa löp-pass i bergen ni skymtar till höger. Reflekterade om vad löpningen är för mig. Den är min medicin, min terapi och mitt sätt att bli sådär klarsynt som jag vill vara. Och under min sjukskrivning, det jag skrev om, var den också min smärtlindring. Häftigt!

Så läs gärna resultatet här! Texten är alltså från en artikel i papperstidningen Spring! Och en bra start på löparåret 2019 är förresten att bli medlem i Springklubben och prenumerera på tidningen Spring! Massa inspiration! https://springlfa.se/

 

I svenska löparkläderna – inför Hária Extreme Maratón på Lanzarote. Taggad!

Det forskas och det skrivs vetenskapligt. Om löpning och dess positiva inverkan på oss. Jag är säker på att ni vet vad jag menar för artiklar och böcker. Det är evidensbaserat och fakta. Det jag ska skriva om nu är på ett sätt också evidensbaserat och fakta – men bara från min egen erfarenhet och mina egna fakta. Det handlar om när jag på riktigt upptäckte vad löpningen betyder för mig, för min kropp och mitt välbefinnande. Det handlar också om en symboliskt viktig dag för mig. Lördagen den 2 juni 2017 – dagen då jag spontant genomförde Stockholm Marathon, mitt första asfaltsmaraton, som sjukskriven och med båda händerna i stödskenor. För att jag visste att genom löpningen blev jag smärtfri och mentalt stark. Genom löpningen återfick jag känslan av att vara en människa och inte någon sjukskriven stackare som behövde hjälp med allt.

Men innan vi är där på Stockholm Stadion när jag spurtar i mål på tiden 4.38 och med en känsla av total harmoni, så ska vi backa lite. Till dagen då jag tog tag i min värk i händerna. Till dagen för mitt läkarbesök. Till dagen då jag, för första gången i mitt liv, fick höra orden ”Då sjukskriver jag dig på heltid – och vi börjar med två veckor.” Det var den 9 maj 2017 och världen försvann under mina fötter. Jag, juristen Marie, sjukskriven? Det gick inte. Jag hade massor att göra på jobbet och skulle just den här veckan bland annat hålla i två dagars utbildning. Att inte hålla det jag lovat där gick inte! Jag hade också just lyckats få till en kompetensutveckling på jobbet med olika projekt som skulle starta upp denna vecka. Att meddela kollegorna att jag inte skulle vara med gick inte heller! En sjukskrivning för vem som helst är nog tuff. Specialistläkaren, handkirurgen, var dock tydlig. ”Marie, du har inte tagit hand om dina händer – så då gör jag det åt dig.” Jag älskar att skriva och jag hade skrivit som en galning det senaste halvåret. På jobbet och privat. Roliga arbetsuppgifter, löparbloggen här på SPRING och så ett privat projekt med en bok. Jag hade ignorerat den där värken i händer och underarmar – som ju varit där och som till slut också gjorde att jag bokade den där läkartiden. Det bästa jag kunde ha gjort! Och den reflektion som följde – min urusla handposition när jag skrev på datorn. Lesson learned. Men där hos läkaren, storgråtandes och med beskedet om sjukskrivning ringandes i öronen var allt bara mörkt. Vägen över Barnhusbron tillbaka till Kungsholmen i tårar med handledsskydd och stödskenor sitter starkt i minnet. Likaså lydelsen av de jobbmail jag behövde författa med mitt besked. Men med den värk jag hade var det också så självklart. Hur skulle jag kunna leverera och vara professionell med den? Jag hade hållit tillbaka den, det hade jag, men nu när jag blivit tvungen att kapitulera var det som att den eskalerade. De första dagarna av min sjukskrivning var det som att kroppen tog in allt jag tryckt undan. Jag fick starka värktabletter utskrivna men min ovana att ta sådana gjorde att jag bara hämtade ut den starka varianten av Alvedon. Den hjälpte till kanske tjugo procent.

Jag hade alltså en värk som tog över alla tankar och jag var utan mitt jobbsammanhang och hade inga möjligheter att leva mitt vanliga liv. Det var inte bra saker som gick igenom mitt huvud. Jag var helt enkelt väldigt dålig på att vara sjukskriven. I vanliga fall är det mycket som händer. Jag jobbar mycket, springer varje dag, tränar på gym, tränar min hund, reser och umgås med familj och vänner. Jag sitter aldrig hemma i min lägenhet ensam och tittar in i väggen. Men så gjorde jag i fyra dagar. I ett vakuum, i ett värkhelvete och med så mörka tankar att jag blir rädd när jag tänker tillbaka på denna tid. Så kom ändå detta till mig: ”Du måste ut, Marie!” ”Du måste bryta det här!” Men att bara ta upp mobiltelefonen och hålla den och trycka på ”Mamma” på displayen gjorde ont. Hur ont hade jag? Jag kunde inte hålla en pocketbok utan värk. Jag kunde inte lyda den elektroniska rösten ”knappa in ditt personnummer” i kontakterna med Försäkringskassan utan att det skar som av knivar. Än mindre ta hand om mig själv i vardagen. Allt, förutom toalettbesök och att duscha och tvätta håret – någon värdighet ville jag ha kvar – fick jag hjälp av mina föräldrar med. Hur skulle jag komma ut? Mamma och pappa! De kom och hjälpte mig att få på mig kläder och skor. Och att låsa lägenhetsdörren och få upp porten. Min älskade hund var det dock inte tal om att ha med nu. Henne kunde jag inte hålla. Men jag kom i alla fall ut denna dag. Jag gick längs Karlbergskanalen, i solen, i mitt Stockholm. Med stödskenorna och med värken – och kände mig levande. Inne i Karlbergs slottspark och i terrängspåret kunde inte heller kroppen stå emot. Ett steg och ett till och så blev det ett helt varv. 2,5 km i långsam löpning i vårsolen och jag kunde andas igen.

Mitt i spåret märkte jag även hur värken avtog. Den försvann inte, men den avtog. För mig i det läget var det som att himlen kom ner lite. Kunde det vara möjligt? Att det som jag älskar att göra också kunde få bort värken? Kunde löpningen vara smärtlindring? Ja, så var det visade det sig. Det visste jag inte då. Men väl tillbaka i lägenheten, när jag fått hjälp att få av mig strumpor och skor och sporttopp och gummisnodden runt håret och det där som jag i vanliga fall brukar klara själv, så kom det en känsla av ”Runners High” gånger 10. Värken var inte borta, men den var mindre intensiv och jag hade kvar känslan av att gjort något ”riktigt” den dagen. Jag var ingen stackare, jag var en löpare. Så kom tankarna och frågorna. Någon form av skuldkänsla. Fick jag göra det jag hade gjort idag? Jag var ju sjukskriven. Fick jag vara ute i solen och jogga då? Eller skulle jag sitta hemma och vara i det vakuum jag hade varit i de tidigare fyra dagarna? Med värk och ångestkänslor? Jag bor en minut från mitt arbete; tänk om några kollegor sett mig idag. När jag kom hemjoggandes i solen med ett leende – för att värken var lite mindre påtaglig. ”Jaha, där är Marie ute och springer i solen – det ser ju härligt ut att vara sjukskriven.” Utan att de visste vad det var ”Marie” gick igenom. Jag försökte tänka bort detta och fortsatte med mina rundor. Jag fick hjälp av mina föräldrar att komma ut såhär en gång per dag och jag märkte det tydligt.

Löpningen var smärtlindring. Löpningen var energi. Löpningen var självförtroende. Skuldkänslan var dock kvar och för att få bort den ringde jag efter en vecka upp läkaren som sjukskrivit mig för en extra besökstid. ”Marie, det som gör att du får bort värken ska du göra. Spring om det hjälper. Spring!” Handträningen för handterapeuten gick också framåt tack vare löpningen, eftersom det bara var i smärtfria tillstånd som jag kunde göra övningarna. ”Run, Marie, Run!” Så jag gjorde så. Bara jag fick hjälp med allt praktiskt så fick jag till en mil sakta löpning om dagen. Och som jag längtade efter denna timme! Min oas, min smärtlindring och min tid att få tillbaka min självkänsla. Jag var ju helt utanför min professionella identitet och jag tappade också helt det digitala. ”Ring mig!” var min standardfras. SMS, mail, Instagram och Messenger gick bort. När jag ville kommunicera digitalt så fick jag ta till hjälp. Några bekanta/”vänner” försvann i och med detta. Några andra visade sig vara finare medmänniskor än jag tidigare vetat om. ”I nöden prövas vännen”. Och jag är evigt tacksam för de vänner och kollegor som under den här tiden visade mig att de bryr sig om mig, oavsett hur jag lever mitt liv. Det är fint. Och mina föräldrars stöd var en förutsättning och mitt nav i det här. Utan dem, som personliga assistenter och pepp, hade jag varken kommit ut i löpning, träffat vänner eller fått min hund som sällskap på nätterna.

Så när jag efter 25 dagars sjukskrivning nås av beskedet att mamma blivit akut inlagd på sjukhus för blodförgiftning blev det tufft. Oron stor och jag blev väldigt liten. Natten mot fredagen den 1 juni var hemsk. Ensam med värk. Ensam med alla tankar och oron kring mamma. Och rent fysiskt ensam, eftersom min pappa inte hunnit ordna så att min hund var hos mig.

Vad såg jag som svar på allt mörkt den natten? Löpning! Jag ville springa långt och länge. Jag visste om det stundande Stockholm Marathon. Jag somnade med ett beslut om att jag skulle spontan-anmäla mig; för att jag inte hittade någon annan väg ut. Sagt och gjort. Dagen efter gick jag till Östermalms IP och anmälde mig. Och dagen efter det startade jag och genomförde Stockholm Marathon. En person visste om i förväg. Pappa. Han fick ett samtal fem minuter innan jag blev tvungen att lämna ifrån mig värdesakerna. ”Vad säger du? Är du inte klok?” Nej, jag var nog inte klok. Med min historia med knäont dessutom. ”ALDRIG ett asfaltsmaraton”, det hade jag sagt. Mitt enda genomförda maraton vid denna tid var ett bergsmaraton på Lanzarote – Hária Extreme – som andra kanske känner viss skräck inför. Men det är sådant jag älskar att göra och som fungerar för knäna.

Som sagt, gladast bortom all asfalt! I sanddynorna i hettan.

Asfalt i storstad är inte min grej. Men nu var jag desperat efter smärtlindring och självförtroende. Och det fick jag! Älskade Stockholm Marathon. Det var fantastiskt! Jag hade roligt alla meter. Jag sprang med mina stödskenor och jag fick hjälp av alla jag bad om hjälp från. Med allt från att sätta fast chipet på skon och nummerlappen på bröstet till att sätta upp håret och ta av mig överdragsjackan. Frågar du får du hjälp, tänkte jag. Och så blev det. All energi från fantastiska Stockholm och publiken och funktionärerna gick rakt in. Jag var en maratonlöpare. Jag var stark. Jag var smärtfri. Jag var glad. Jag kunde tänka bort all oro för mamma. Jag var inte någon sjukskriven stackare den här dagen!

Att mamma sedan blev utskriven samma eftermiddag och kunde glädjas med min bedrift gjorde allt ännu finare. Och att jag sedan fortsatte att vara utan värk nästan två dygn efter målgång var som en dröm. Jag tog med mig detta vidare in i min sjukskrivning. Jag fortsatte springa. Det gjorde min rehabiliteringsträning mer effektiv och jag kunde efter sex månader vara åter i heltidsarbete, vilket jag fortfarande är i utan problem. Jag tar även med mig detta vidare i livet. Vad som rent fysiskt händer i kroppen och psyket under löpningen kan andra bättre än mig, det var det jag inledde med.

Jag kan bara konstatera att löpningen är min medicin och min alldeles egna terapi och styrkekick. Förutom min hund så är den min bästa vän. Så, tack löpningen! Och tack till kloka läkare och arbetsgivare som låter varje enskild individ få hitta sin väg för smärtlindring. Min väg är i alla fall tillsammans med ett par löparskor.

 Dela på Facebook