Löpningen blev livsviktig för Therese

Intervjuer  

Det här är en stark och gripande historia om hur bara tanken på att kunna springa igen gav Therese kraften att motivera sig och ge det där lilla extra för att ta sig tillbaka efter ett missöde som kunde kostat henne livet eller gjort henne förlamad.

Vilka känslor hade du vid målgången på Stockholms Stadion?

– Oj, det var nästintill obeskrivbart. Att gå i mål ett år efter den olyckan var för mig den största segern jag kunnat tänka mig. Jag var helt utmattad och kände mig så fruktansvärt stark samtidigt, som att jag just vunnit allt jag slagits för.

Det var ganska folktomt på läktarna när du sprang i mål?

– Ja, helt öde kändes det som. Speakern var fortfarande igång, men bara ett par enstaka i publiken. Men jag är tacksam för att två av mina närmaste var där, och de andra som applåderade åt en tokig tjej som storbölade längs banan. Det värmde!

Berätta om hur olyckan gick till?

– Jag parkerade min bil i en svagt lutande backe, och när jag hade börjat gå därifrån såg jag i ögonvrån hur bilen började rulla, den var på väg att slå i sidan i ett järnstaket. I en sådan situation tänker man inte så mycket, så jag sprang efter den så fort jag kunde. Jag hann ifatt bilen, slet upp dörren på förarsidan och försökte kasta mig efter handbromsen, men den var redan i, den hade bara inte tagit. Samtidigt som jag inser det känner jag hur jag kläms fast mellan den öppna bildörren och dörrkarmen. Bildörren trycks emot staketet och jag kilas fast, med överkroppen halvvägs in i bilen och benen utanför. Mitt bäcken knäcks då bakåt, medan bilen fortsätter att rulla nästan parallellt med, men ändå närmare och närmare, staketet. Bilens dörrkarm och dörr böjs till viss del efter min kropp. Efter olyckan kunde man tydligt se var jag klämts fast.

En taxichaufför som var på plats kommer efter ett par meter ifatt bilen på passagerarsidan (där det fanns gott om plats) och får upp handbromsen till det sista läget. Bilen stannar äntligen efter att ha dragit mig med sig och tryckt in mig i staketet. Då kan jag inte tänka, inte röra mig, ingenting, det enda jag kunde göra, och gjorde, var att skrika ut den smärta jag kände. Taxiföraren sprang sedan för att hämta ett gäng finska killar som lyfte bort bilen. Jag vet inte vem den där taxichauffören var eftersom han försvann ganska snart, och jag minns inte mycket av vad som hände efter jag kom loss från bilen, men jag har honom förmodligen att tacka för mitt liv. Honom och mina finska hjältar.

Therese_2

Therese laddar inför starten av Asics Stockholm Marathon.

Vilka skador fick du?

– På läkarspråk kallades det multipla bilaterala frakturer i bäcken och ländrygg, vilket i mitt fall innebar att mitt bäckenben och ben i min ländrygg hade brutits av på ett flertal ställen, plus att jag hade ett tiotal sprickor i varierande grad.

Var du nära att bli förlamad?

– Det enkla svaret är ja. Jag hade kunnat bli förlamad, och jag hade kunnat dö. Jag hade så mycket tur en människa kan ha i den situationen, och fastnade med just mitt bäcken. Hade mina ben klämts hade jag förmodligen förlamats, hade jag istället klämts några centimeter upp hade mitt skelett inte på samma sätt skyddat mina organ, och jag hade kunnat dö av inre blödningar.

Hur var tiden efter olyckan?

– Tung, rent fysiskt. Jag mådde trots allt väldigt bra psykiskt, mycket tack vare alla de vänner och min fantastiska familj och släkt som stöttade mig. Den kurator jag träffade en tid efter olyckan kallade mig en glädjeinjektion, något jag bär med mig än idag. Jag minns en dag då jag mer eller mindre bröt ihop, en dag då jag bara grät. Men man måste få vara ledsen också, även om mitt sätt att ta mig igenom det var att se framåt, och jubla över varje framsteg.

Du hade bestämt dig för att springa Asics Stockholm Marathon 2011 innan olyckan?

– Ja, jag gillar att utmana mig själv, och det kändes som ett lagom mål. Eftersom jag haft vissa problem med ryggen tidigare visste jag att jag inte skulle kunna börja träna ett par månader innan, utan jag ville börja i tid och göra en ärlig satsning.

Therese_3

Trots en svår bilolycka för ett år sedan, klarade Therese av att genomföra Asics Stockholm Marathon i lördags.

Du tränade en del löpning innan olyckan?

– Ja, när jag var yngre sprang jag en del i spåret där jag bodde, men hade tappat bort löpningen lite och saknade den. Så jag började jogga och springa ett par gången i veckan under våren 2010. Jag höll mig då till kortare distanser och tränade mycket intervaller, fartlekar och löpskolning. Min plan var att börja springa tre-fyra mil mer kontinuerligt under sommaren. Med det ändrades ju vid olyckan, då blev träningen mer inriktad på att stå innan jag kunde gå.

När bestämde du dig för att genomföra maran efter olyckan?

– En av de första dagarna på Rehab Station Stockholm. Alla på det rehabcentret är fantastiska, och under ett samtal med min rehabinstruktör Patrik så bestämde jag mig helt enkelt. Det blir lättare att slåss om man har något att kämpa för, och jag hade glädjen i löpträningen.

Therese_4

Vad sa läkarna och rehab-personalen om dina planer?

– Många log lite smått när jag sa att jag skulle komma tillbaka och hälsa på efter maran. Men alla tror på en där, det är ett hus av möjligheter. Alla har olika förutsättningar, och där syns inte hinder, utan bara vägarna över dem. De tyckte nog att jag var lite tokig, men målmedveten och de skulle aldrig komma på tanken att slå ner drömmar om det inte varit medicinskt farligt.

I höstas startade du en insamling där du sålde dina 42 195 meter till förmån för Rehab Station i Stockholm. Hur mycket pengar fick du in?

– Alldeles för lite., runt 6 000. Innan jag startade projektet hade jag kontakt med ett par tidningar, men när hemsidan väl var uppe så fanns inte längre ett intresse. Jag kontaktade också företag och privatpersoner, skrev informationsfoldrar, ringde, mailade. Tyvärr blev det lite av en catch 22, företag ville inte ställa upp med pengar utan att få press för det. Tidningar i sin tur ville inte skriva om det utan att större pengar kommit in. Att kombinera arbetet med insamlingen med träning, skola och extraarbete blev mycket, och jag är lite ledsen över det cyniska i att inte ställa upp bara för den goda sakens skull. Många lovade att skänka, men pengarna kom aldrig. Men möjligheten att skänka pengar finns kvar, varje krona hjälper någon bli lite mer mobil, självgående eller som jag, komma tillbaka efter en olycka. Jag hoppas bara att fler kan se det.

Berätta om din rehabträning och hur du gått från sängliggande till maratondeltagare på ett år?

– I början satt jag alldeles krokigt i rullstolen för att inte belasta mitt bäcken, jag fuskade för att kunna sitta i stolen överhuvudtaget. Jag sov väldigt mycket den första tiden, jag var utmattad efter varje stund i stolen. Men vi började med handcykling, vilket fick mig att röra mitt bäcken pyttelite i sidled. Sen var det gymnastik i grupp, ungefär som Friskis och Svettis där vi rörde mycket på överkroppen. Alla gjorde så mycket de kunde, och hade kul under tiden. Sakta flyttades fokus till att kunna röra lite på benen, sitta rakt i stolen, stärka muskler med styrketräning, sitta längre perioder. Efter ett tag satt jag på en bencykel, fick hjälp att öva balans och sedan upp med gåbord. Jag minns hur stort det var första gången jag gick till badrummet själv med gåbordet, och inte tog rullstolen. Man tog ett steg i taget, och samma dag som jag skrevs ut gick jag ett trettiotal meter med ”bara” en av mina läkare som stöd. Hela tiden jagade jag nästa sak att göra, att kunna ligga på sidan eller gå helt själv. När jag skrevs ut fick jag med mig en rullstol hem, och tog den längre sträckor, men kunde gå omkring i min lilla etta själv eller med kryckor. Någon månad efter det joggade jag för första gången. Det var ungefär tio meter, men det fick mig nästan att gråta av lycka, och kunde jag jogga tio så kunde jag snart jogga tjugo. Sen fortsatte det så, även om det blev många bakslag på vägen. Vissa dagar var jag tillbaka på kryckor, vissa dagar kom jag knappt upp ur sängen. Men, det var mitt utgångsläge och då var det därifrån jag fick jobba.

Hur mycket har tanken på att springa igen hjälpt dig?

– Massor. De där tillfällena då det glimtar till och jag nästan inte känner någon smärta alls, det är då jag vet att det är värt allt slit. Att springa har blivit min fristad, mitt hem. Det fanns aldrig något alternativ, jag skulle ut i spåret igen. Hade jag inte kunnat springa så hade jag förmodligen tagit en rullstol ut på landsvägarna. Det är en sådan befrielse.

Therese_5

Den känslosamma målgången på ett ödsligt Stockholms Stadion. 42 195 meter är avklarade.

Din hemsida handlar om läkande löpning?

– Ja, det är lite dubbeltydigt det där. Dels så vill jag peka på hur mycket löpningen läker mig både psykiskt och fysiskt i det långa loppet. Dels så vill jag samla in pengar genom löpningen för att läka andra.

Har du någon gång tvivlat över att du skulle stå på startlinjen 28 maj?

– Startlinjen tvivlade jag aldrig på, jag är alldeles för envis och kanske dumdristig för att ge upp utan att försöka. Mållinjen däremot är en helt annan sak, den tvivlade jag på då och då fram till 30 kilometer i lördags.

Vad har varit det jobbigaste under det här året?

– Smärtan och att inte kunna hjälpa Rehab Station Stockholm mer. Jag må vara stark, men vissa dagar har jag bara känt att nu orkar jag inte ha ont mer, kan det inte bara försvinna. Men jag är väldigt rättfram och känslosam, och i de tillfällena har jag tillåtigt mig själv att vara nedstämd, få ha ont och bara ha ont.

Att inte kunna hjälpa mer sitter nog mest i hjärtat. De är värda så mycket, så mycket tacksamhet och beröm. Jag tänker inte erkänna mig slagen, men jag önskar att jag kommit längre med den biten.

Ta oss igenom de 4,2 milen i lördags?

– Ett äventyr som heter duga! Första biten var stel och kantig, det släppte ungefär vid slussen. Asfalten var nog det som stjälpte mig mest, den och ett öde Djurgården. Höger höft bråkade från start till mål, och mitt dunkande bäcken var inte att leka med. Sista fem gick jag mer än jag sprang, haltandes. Det gjorde jätteont, det ska jag inte sticka under stol med, men jag hade kul. Jag tackade vid ett flertal tillfällen de som stod och skrek och hurrade längs banan, för det betydde mycket. Det satt två killar på en uteservering någonstans vid Norrmälarstrand på andra varvet och sa högt att de inte trodde jag skulle gå i mål. Jag ropade till dem att det skulle jag visst det, men då vågade de inte titta på mig. Sådant sporrar mig bara ännu mer. Jag hade förmodligen kunnat springa lite till om jag haft mindre tid på mig, men den smärtan jag kände är svår att sätta ord på. Sista biten tänkte jag hela tiden ”ett steg till, en fot framför den andra. Ett till, och sen ett till.” Och jag kom ju i mål!

Det var några funktionärer som ville plocka dig av banan, du tog dig i mål på 5.55,06?

– Ja, jag tror att det var för att jag gick och haltade. Ett par stycken frågade hur det var, andra sa rakt ut ”Vill du bryta?” Jag förstår dem, det är deras jobb. Men jag gick i mål så skonsamt som möjligt, för mig handlade det bara om att ta mig i mål. Jag räknade krasst med tio minuter per kilometer sista fjärdedelen, och det var ungefär det jag höll mig på. Hela tiden höll jag koll på marginalen och när jag sackade efter så bet jag ihop, blinkade bort tårarna och sprang tills jag var ikapp. Då fanns inget annat än målgång på kartan.

Therese_6

Beviset på att Therese klarat sitt stora mål. Att fullfölja Asics Stockholm Marathon 2011.

Hur lyckades du mobilisera kraft trots att du hade ont?

– Jag litade till mig själv. Jag har tagit mig igenom mycket förr, och kan göra det igen om jag måste. Alla som känner mig vet hur fruktansvärt envis jag är. Så, mycket hämtade jag inifrån någonstans, jag tänkte inte låta min olycka stoppa mig. Men sen har jag så många att tacka, mina vänner, min familj, min kärlek. De finns verkligen där för mig i allt, och skulle jag inte göra det för mig så skulle jag göra det för att de alltid trodde på mig, aldrig någonsin vek från min sida. Till sist var jag tvungen att gå i mål, och då gör man det.

Hur känns kroppen nu?

– Just nu känns den ovanligt bra. I lördags fick jag bli buren upp för trapporna i vårt hus, igår kom jag med nöd och näppe upp ur sängen. Såg till att komma upp i några minuter varje halvtimme/timme, men kunde inte lyfta benen riktigt utan fick mer vagga fram. Idag har jag gått omkring mer, och bäckenet släpper sakta så att jag kan gå nästan som vanligt. Jag är lite förvånad över det, jag skulle gissa att jag är tillbaka på min ”normala” nivå om två, tre dagar, med hjälp av avslappnande övningar, stabilisering och stretch.

Hur ser framtidsprognosen ut för dina skador? Kommer du att bli helt återställd?

– Det vet vi inte. Kanske, men benen är läkta sedan länge och smärtan sitter fortfarande i. Förhoppningsvis blir det hela tiden bättre, lättare. Jag tror helt och fullt att löpningen hjälper, men just nu finns inget säkert svar.

Therese_7

Har du några nya mål i sikte när det gäller löpningen?

– Stockholm Marathon 2012. På en vettigare tid, kanske helt utan gång. Det blir lugnt med just löpning i sommar, blir mer cykel och simning. Mest för att jag träningsmässigt behöver förbereda mig. Nästa år tänker jag påbörja En svensk klassiker, och sen har jag avlägsna drömmar om ett triathlonlopp. Löpningen kommer nog in mer och mer under hösten, förmodligen ställer jag upp i Hässelbyloppet.

Therese Ankarström tog sig mot alla odds i mål i sitt livs första maratonlopp. En oerhört stark insats med tanke på förutsättningarna. Löpning kan tydligen flytta berg och överbrygga de mest jobbiga situationerna i livet.

 

Fakta/Therese

Namn: Therese Ankarström.

Ålder: 24.

Bor: Solna.

Yrke: Studerande, jobbar extra på en byggavdelning.

Motto i livet: Hinder är till för att klättra över.

Läs mer om och av Therese på hennes hemsida: http://lakandelopning.wordpress.com        

 Dela på Facebook