Maratonträning i USA – Tabata in the pool, anyone?

Det var väl en väldigt seg sak; detta med min fot. Men enligt devisen ”lyssna till kroppen” har jag sedan sist i stort sett  tillbringat dag ut och dag in utan löpning. I stort sett. Återkommer till det snart.

Jag är i USA nu, sedan snart två veckor. Landet löpning. Och har perfekta förutsättningar för att maratonträna. Kanske lite varmt då. Över 40 grader. Men ska man springa en mara i 30 grader är det väl egentligen bara bra att träna på i lite mer hetta än vad som kommer krävas då? Så tänker jag i alla fall. Och så har jag allt uppdukat. Bor precis vid Columbia River och längs den mile efter mile med mjuka löpspår. I hettan och solen; just som jag vill ha det.

Men så var det detta med att lyssna på kroppen, som sagt. Fortfarande. Åh så tråkigt. Men bara att inse. Under första tio dagarna av resan har jag inte ens hetsat upp mig över att inte få springa, trots uppdukat bord. Löpträning för mig just nu består av löpstyrketräning. Punkt. Så – återigen göra det bästa av det. Hitta möjligheter och komma vidare med rehab och fotträningen. Och med fri tillgång till det här – bor hos mina härligt generösa släktningar – så är det inte ett dugg synd om mig här borta. Och här har traillöparen förvandlats till ett vattendjur. För här maratontränas det något helt galet.

”Springa i vatten” ska inte underskattas. Väldigt, väldigt, väldigt jobbigt. I alla fall om du gör det ihållande i trettio minuter i taget. Och i värmen. Och parallellt med det har min bästa svenska kompis härnere väntat på land för träning ihop- ja, jag tog med mig min balansbräda hit. Ingen, absolut ingen, kan komma och säga att jag inte tar min rehabträning av fot på allvar. När jag packar nästan 2 kg balansbräda på bekostnad av annat…haha. Och så min vanliga fotträning då – att gå på hälarna, på tårna, på insidan, på utsidan. Jag ser absolut jättekonstig ut. Men kommer liksom undan med det mesta. ”Marathontraining – a tough trailmarathon in September” och då tittar släktingarna lite mer förstående. Och tycker att jag verkar hemskt seriös i den 40 gradiga värmen. Och tar en bild när jag har en liten paus i all träning och ”bara badar”.

Men tackar också vänligt men bestämt nej till att vara med på min Tabata i poolen.”Tabata in the pool, anyone?” Nä, jag har kört själv varje dag. Och det har gått att variera med jättebra styrkeövningar och samtidigt har jag fått känna att jag fått lite puls. Och det känns skönt, att jag gör någon form av ”jobb” här nere. Testa gärna om du inte gjort det. Både på land och, som sagt, i vatten. Versionen med House Tabata (Feat. Coach) är min favorit sedan 2014…

Så, I am getting there, som man skulle säga här borta.

Och så vips för ett par dagar sedan, en eftermiddag vid 15-tiden, när det är som varmast här så bestämde jag mig för att testa.

Testa att springa alltså. Jag kände mig så upprymd och så taggad som om jag skulle göra något riktigt fantastiskt. På med skorna, snöra ordentligt så att det skulle kännas lite extra stabilt runt vänster vrist. Ner från poolen till floden. Med min Garmin på och med en bestämd idé om att max 5 km och i 7 min-tempo. Lite som en snabb Power walk, tänkte jag. Sedan började benen röra sig. Och sedan var det som om alla dagar av icke-löpning kom till mig. Vilken känsla! Att få låta kroppen göra det den velat så länge. Och vill! För det var exakt så det kändes. Som att den tackade mig. För herregud, att springa 7 min-tempo gick inte. Jag kom in i min löpteknik och min avslappning, kollade ner på klockan och aldrig att jag var under 5.50. Så bromsade mig själv och höll tillbaka. För att inte hasta för snabbt. Men wow! Jag kunde springa. Inte långt och inte snabbt, men jag gjorde det. Inte ont i foten alls. I’m back! Hurra! Löparglädje från mig här i USA så att det bara smäller om det!

Jag skyndar långsamt nu. Men ingen värk i foten blev mitt kvitto på att jag helt klart är på banan igen. Och jag har fått in 1 km till dagen efter det och 2 km ytterligare i går. Jag tar det stegvis och gradvis. Men så fantastiskt! Hurra igen.

Utmaningen nu är att hålla i det bra och inte bli för ivrig. Men det jag varit rädd för, att tekniken och känslan inte skulle finnas, det behöver jag inte oroa mig för alls. Det finns där. Det bara väntar på mig. Så nu är det som sagt att vara fortsatt smart och träna blandat och hålla efter alltihop. Så tänker jag nu. Och i väntan på mina härliga långpass passar jag på att bli lite inspirerad. Av mig själv..haha. Kanske det? Men här är jag i alla fall in action under en lite rolig session med en drönare härnere. En av mina släktingar som tyckte att det var kul att visa mig sitt inköp och så kom vi på att han ju kunde filma och fota mig när jag sprang.

Hur som helst väldigt cool upplevelse med en ganska stor, flygande sak som följde mig i spåret.

Kom också att tänka på att om jag skulle ha en sådan kompis med mig som följeslagare  i luften under maran skulle de där ensamma timmarna i bergen nog kännas enklare…

Och på tal om maran, i detta nu finslipas en intervju med mig i World’s Marathons om just mitt maraton. Läs gärna, den kommer upp inom kort har min amerikanska kontakt som intervjuat mig lovat. Och sidan är www.worldsmarathons.com

Annars kan det hända att jag kommer att återkomma till den i nästa inlägg här. :-)

Och så ser jag fram emot att det ska bli mer från mig här – från spåren. Inte bara från sidan av dem. Augusti känns som en riktigt bra månad hittills. Och från nu och fram till den 24 september, då jag sätter tänderna i vulkanbergen,  hoppas jag på många timmars rolig löpträning. Vi hörs om det hoppas jag också!

Nu ska jag äta frukost här, låna en hund och så ut på en morgonpromenad. Nä, inte springa. Inte idag. Jag ska ju hålla i det här härliga nu och inte förstöra något. Vara fortsatt smart och lite tråkig. Jag vill ju fixa den där maran, ju! :-)