EM var säsongens stora mål. Målsättningen där var solklart, att gå till final. Jag skulle aldrig åka på ett mästerskap utan att ha som mål att gå till final, det ligger i mästerskapets natur. Uppgiften var inte helt lätt dock då europeisk 1500m-löpning för tillfället håller extremt hög klass, med löpare som bröderna Ingebrigtsen, Jakub Holusa, Marcin Lewandowski, Chris O’Hare och Jake Wightman. Därför var det extra kul i år att ha med 3 svenska löpare på 1500m. Jag tycker det visar på hur stark svensk medeldistanslöpning är just nu på toppen. Jag sprang i det sista av 3 heat i vad jag tyckte såg ut som en bra seedning. På pappret starkast var Jakob Ingebrigtsen (3:31,18), Jake Wightman (3:33,96) och Ismael Debjani (3:33,70). Jag hade förvisso 10:e tid av 11 i heatet, men 1500m löpning i mästerskap är speciell och den som springer taktiskt smart och kan springa snabbt de sista 300m kan slå löpare med betydligt högre kapacitet på rätt dag. Min taktik var noga utstuderad och gick ut på att lägga mig långt bak i innerspår och inte ödsla energi på positionsförändringar och vida kurvor. Så ville jag ligga i ca 800m för att sedan vara beredd på att svara på alla farthöjningar jag förmådde. Jag har kollat igenom massvis med försöksheat och kommit fram till att just den taktiken har varit framgångsrik tidigare. Ett klockrent exempel är Filip Ingebrigtsen i förra upplagan av EM, då han knappt lämnar sargen på hela loppet och ligger i den bakre halvan av fältet med 300m kvar. Med 200m kvar är han helt plötsligt fyra och vinner behagligt.
Taktik i all ära, men när startskottet väl gått får man ändå vara beredd på det mesta och kunna ändra sin plan på kort varsel. Eftersom jag sprang i det sista heatet hade jag lyxen att veta om hur snabbt det skulle krävas att springa för att gå vidare som en av de tre snabbaste tiderna som får en finalplats utöver de tre första i varje heat. Det första heatet gick riktigt långsamt, där Johan Rogestedt kom på en snöplig 4:e plats efter att ha sprungit riktigt starkt från fronten sista varvet. Det andra heatet gick i ganska jämn, halvhög fart och slutade med en vinnartid på 3:40,74. 4:an i det heatet hade 3:41,01 vilket innebar att jag skulle gå vidare om jag var 6:a i mitt heat med en snabbare tid än så. En inte alls omöjlig uppgift om någon ville sätta fart på loppet. Jag hade inga planer på något sådant själv dock. Det är lätt för kommentatorer och folk i soffan att tycka att man själv ska gå upp och sätta fart i ett sådant fall, men om man inte har överkapacitet så blir man lätt villebråd sista varvet om man gör det. Jag hoppades alltså att någon annan skulle ta det ansvaret. Direkt från start var det fart i kanske 80 m innan farten sjönk genom kurvan och upp till 300m hade vi knappa 47 sekunder. Schweizaren Hochstrasser satte då fart och vi sprang relativt snabbt upp till 700m inna farten återigen sjönk och vi kom igenom 800m på 2:03, drygt 2 sekunder långsammare än föregående heat. Nu ökade dock farten markant när fransmannen Denissel, med ett så bra pers som 3:34, gick upp i spets. Jag låg fortfarande långt bak i fältet men hängde med. Dock kändes benen inte super-lätta. Det tål också att tilläggas att temperaturen för dagen var 35 grader i Berlin och det var verkligen en gryta nere på banorna i Olympiastadion. Det var också riktigt torrt och munnen var uttorkad torr efter 20 sekunders löpning. In på sista varvet hade vi 2:47 efter 1100m löpning och det skulle krävas en enorm avslutning för att gå vidare. Min plan var att avancera på bortre lång för att ha slagläge in på upploppet, men tyvärr svarade inte benen och jag fick slita för att hänga med! Med 150 m kvar orkade jag trycka i en extra växel i alla fall och svepa förbi några motståndare och sånär gå ikapp fransmannen in över mållinjen. Tyvärr var det tio retfulla meter upp till de fem första, vilka alla gick vidare till final. Sjätteplacering med sluttid som landade på 3:42,01 efter sista 800m på 1:54,3, sista 600m på 1:23,6 och slutvarvet på 54,3.
Självklart besvikelse över att missa final, men samtidigt med insikten att jag hade gjort ett bra lopp och överträffat min ranking med råge. Jag kom in med det 30:e årsbästat av 34 startande och det saknades 92 hundradelar till final i slutänden. Tiden jag gjorde hade också varit pers 3 veckor tidigare, och nu i ett lopp som inte på något sätt var upplagt eller optimalt för det. Jag följde min plan men hade helt enkelt inte kapaciteten att trycka på när det behövdes. Jag tycker det är svårt att vara besviken efter ett lopp där man sprungit rätt och tagit ut sig till 110 %. Jag nådde min kapacitet för dagen. Det var ändå skönt att känna att jag har i Europa-eliten att göra och att jag ändå var inom räckhåll från de allra, allra bästa. Efter några sega säsonger och en trevande start på denna ger det väldigt mycket motivation inför framtiden. Det var också roligt att springa på legendariska Olympiastadion i Berlin, men det svider förstås att inte ha få sprungit finalen på fredagskvällen med 50 000 åskådare på plats.
I år har jag hittills persat på alla distanser från 800m till 3000m. Jag har också uppnått två karriärsmål som jag länge jagat, nämligen sub-3:40 på 1500m (3:39,75) och sub-4 på en engelsk mile (1609m, 3:58,74). Utöver det persade jag ordentligt på 800m ner till 1:48,19 i det enda lopp jag har sprungit med utgångsfart för att kunna göra en bra tid och igår persade jag på 3000m med 8:04,44 på rätt tunga ben såhär veckan efter EM. Det tycker jag visar på en bra bredd i löpningen. Det är inte alla förunnat att kunna behärska både 800 m och 3000 m på ett i alla fall ganska bra sätt, och det leder ju också i slutändan till att man har både farten och uthålligheten för att springa bra tider på 1500m. Det finns mycket mer att plocka på både 800m och 3000 m, men det har blivit väldigt få sådana tillfällen i år.
Nu börjar säsongen avrundas, även fast SM som är en viktig tävling för mig finns kvar, och jag vågar i alla fall ge mig på en kortare analys av säsongen. Att jag har fått träna i princip helt ostört sedan oktober förra året tror jag är en stor anledning till att jag har sprungit bra i sommar. Kontinuitet är oerhört viktigt i en seriös satsning. Då menar jag också kontinuitet över många år. Det är inte 3 månaders, inte ens 3 års kontinuerlig träning som leder till bra prestationer. På den allra högsta nivån krävs det ofta kontinuerlig träning i ett decennium för att lyckas. Det finns självklart undantag, men jag törs lova att det är väldigt få som har nått högsta Europa- eller världsnivå på mindre än 3 års träning. De bästa kenyanerna har ofta varit mycket fysiskt aktiva sen tidig ålder och ett fenomen som Jakob Ingebrigtsen har enligt egen utsago tränat som ett proffs sedan han var 11 år. Missförstå mig rätt, jag rekommenderar inte elitsatsningar från tidig ålder, såvida barnet inte själv vill. Jag tror att mångsidig träning är oerhört viktig. Både jag och Kalle Berglund har t.ex. spelat hockey i ca 10 år och Johan Rogestedt tog medalj i tresteg på ungdoms-SM när det begav sig (kanske ingen bragd med sina enormt långa ben dock..). Vad jag snarare vill ha sagt är att om man börjar elitsatsa vid kanske 16-17 års ålder ska man inte förvänta sig sina bästa resultat innan man är 25-27 år. Vissa peakar ännu senare än så. Den tvåfaldiga OS-medaljören Nick Willis slog sitt pers på 1500m som 32-åring! Tålamod verkar tyvärr vara en bristvara idag och det hjälper inte heller att fotbollen snor till sig många barn i helt omotiverade elitsatsningar från mycket tidig ålder och bränner ut barnen innan de ens hunnit in i puberteten.
Vad jag tror denna generation svenska medeldistanslöpare har gemensamt är en vilja att arbeta hårt men långsiktigt. I större utsträckning tycker jag också att många har vågat ta inspiration från andra tränare och andra länders filosofier och verkligen fundera över vad man tror fungerar och vad som inte fungerar i sin egen satsning. Samtidigt som man alltid ska vara öppen och vilja lära sig från andra gäller det också att inte tappa tron på sitt eget upplägg. Jag säger det igen, kontinuitet är A & O, så man måste våga vänta någon säsong för att skörda frukterna av sitt hårda jobb. Jag vågar inte ens tänka på hur många blivande världslöpare vi har förlorat för att de tröttnat efter en mindre bra säsong. En sista pusselbit är också en förändrad inställning som jag framförallt tycker att de som är några år yngre än mig har tagit med sig. När jag var runt 20 år så var tider under 3:40 ovanligare än en total solförmörkelse. Nu pratas det snarare om tider närmare 3:30 än 3:40 utan att någon lyfter för mycket på ögonbrynen. Det är uppiggande. När man tränar och umgås med andra löpare som har den inställningen smittar det av sig. Det har avdramatiserat hela sub-3:40 grejen på ett bra sätt. För 5 år sedan vågade jag knappt uttala frasen: ”Jag vill göra under 3:40” för att jag kanske inte riktigt själv trodde på det. I år har jag hela tiden vetat att jag är bra nog för det och vågat gå in i lopp med inställningen att jag verkligen ska göra det också. Och på det sättet jag gjorde det när det väl hände vet jag att det även finns mycket mer än de där 3:39. Jag tror jag kanske var nöjd i 10 minuter innan jag på riktigt började tänka att: ”Fan, jag kan ju göra 3:36-3:37”. Man blir aldrig nöjd. Vinnarskallen är ibland jobbig att leva med.
Jag tänkte inte göra det här inlägget alltför långrandigt och tänkte att jag ska dela med mig lite om hur träningen har sett ut i år i ett separat inlägg, så håll utkik efter det. Jag tänkte avrunda med att dela ut en hiss och en diss, i ett försök att efterlikna en någorlunda trendig blogg!
Hiss – Ungdomarna!
Två av de häftigaste idrottsögonblicken jag har upplevt levererade två tonåringar förra veckan. Jakob Ingebrigtsen är så bra att det är löjligt. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt det senaste kalenderåret att: ”Det där var omänskligt bra, nu bromasar det nog in lite”. Varje gång har jag blivit överbevisad. Han vann 1500m över ett fält med mästerskapslöpare av högsta världsklass, med reservationen att mellanbror Filip inte kunde göra sig själv rättvis. Det är dock 5000m-loppet som sticker ut! Man ska inte kunna behärska 5000m när man är 17 år. Han lekte med fältet! Han fick dem att se dåliga ut på sista varvet! Han bara sträcker ut steget lite och vips är han borta. Visst, 5000m håller inte högsta klass i Europa just nu, men han hade haft mer att ge! Jag tror aldrig det har funnits en sådan talang, alla konditionsidrotter inräknat. Leif-Inge Tjelta, forskare vid Universitet i Stavanger, har följt Jakob sedan han var 11 och säger att: ”Ingen i Norge är i närheten av [test]resultaten som Jakob uppnår”. Icke att förglömma heller Mondo Duplantis som gjorde en helt magisk tävling som var enormt häftig att följa på plats!
Diss – Instagram-löpare som lägger upp bilder på hur de INTE springer
Förundras över ”inspiratörer” som lägger upp bilder när de springer, gärna lite snett från sidan, där de är mitt i steget med en helt överdriven armpendel, alldeles för högt över marken och foten som strax ska slå i marken PLANTARFLEXAD! Vad är poängen? Att vi verkligen ska förstå att om hen på riktigt sprang så skulle en stressfraktur på framfoten vara ett faktum innan hen ens hunnit ut ur dörren? Varför inte visa hur ni verkligen springer? Hint: ingen landar med en rakt sträckt vrist, speciellt när man springer i 6:00 min/km.. Sök bara #löpning på Instagram så hittar ni snart ett exempel..
På återläsande
Mer frekventa uppdateringar på Instagram och Twitter @elmarengholm
