Missnöje, rastlöshet, otillfredsställelse – hurra!

Gunnar Durén  

Som löpare är man ständigt på väg. På väg till träningspass, på väg mot idrottsplatsen, på väg mot formen, på väg mot nästa tävling, nästa formtopp, nästa kilometer, nästa backe, nästa intervall. Eller så är man helt enkelt bokstavligen på väg. Mot mål. När man är i mål är man visserligen i mål, men bara tillfälligtvis, medan man hämtar andan. Under några ögonblick, sekunder eller – i sällsynta fall – minuter är man utmattad och – i bästa fall – lycklig och nöjd. Sedan börjar det gnaga inombords igen. Om man har lidit svårt av mjölksyra, skavsår och andtäppa är det ungefär då man börjar tycka att man kanske tyckte lite väl synd om sig själv under springandet. ”Lite mer hade jag väl kunnat ta i!?. Så farligt var det väl inte?” På’t igen, liksom. Om det har gått bra, är det vid ungefär samma tidpunkt som segerns sötma börjar kännas lite fadd och extasens vågor börjar stillna. ”Jaha, det var det” (Eller dä va dä, som Jonas Karlsson på SVT Sport skulle säga). ”Vad ska jag nu hitta på? Vad ska jag sikta på härnäst?” Det verkar inte ligga i vår natur som löpare att dröja kvar alltför länge vid tillfredsställelse i nuet. Glädjen i löpandet består inte i huvudsak av att uppnå sina mål, utan att vara på väg mot dem.

Drömmar har mycket gemensamt med mål. Kanske är de samma sak, fast lite mer högtflygande och visionära till sin natur. De bästa drömmarna har väldigt stark känslomässig kraft och ligger allra närmast hjärtat, sådant vi verkligen bryr oss om och som betyder något för oss som individer, hur vi uppfattar oss och hur vi vill bli uppfattade. Drömmar är starka grejor, som bygger motivation. Den motivationen driver oss genom stunder av trötthet, smärta och motgång. De ärliga drömmarna är de bästa drömmarna. De allra bästa är nästan orealistiska. Därför är de ofta också intimt personliga och vi delar inte med oss av dem till vem som helst. Det skulle kunna göra dem både större och mindre än de är. Större för att de (fullt förståeligt) skulle kunna verka skrytsamma, mindre för att de skulle kunna kännas löjliga och pretentiösa i ljuset av en neutral analys. Drömmar är viktiga för mig. Jag tror att när jag har slut på drömmar har jag också slut på livslust. Den livslusten drivs av en känsla att det hela tiden finns mer att uppleva, några detaljer kvar att putsa på sitt senaste verk, några nya intryck att samla, några nya kryddor, resmål och löpslingor att utforska, människor att möta. Och, som min morfar brukade säga på sin skånska: ”De blejr allri som man tenkt saj. Oftast blejr det möcke bettre!”

Under min självpåtagna tvåveckors löpvila har jag genom halvtråkig alternativträning och avhållsamhet från löpning samlat upp nya lager av missnöje, rastlöshet och otillfredsställelse, som jag hoppas ska ge mig en rivstart in i nästa träningsperiod. Detta lager ska öka den känslomässiga skärpan i min dröm, som ska driva mig genom några veckors tuffa träningspass och ta mig till mina drömmars mål. Karin Boye visste vad hon snackade om: ” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den största dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.” Vad jag drömmer om? Det ska jag berätta när jag kommit dit.

Gunnar fotad av Micke

 Dela på Facebook