Tänk dig hur livet plötsligt vänder för någon just här och nu. I varje sekund och i varje minut så dör någon, så insjuknar någon, så skadar sig någon, så får någon en hjärtattack och för någon tar livet slut. Hur skulle du göra om du var den som först kom fram till platsen? Skulle du låtsas som om du inget såg eller skulle du ta dig tid att hjälpa en medmänniska? Idag fick jag erfara både det ena och det andra .
Idag var det precis så där makalöst vackert som det bara kan vara en höstdag när man står på tröskeln till vinter. Jag tackar den lyckliga stjärnan över att jag tog mig ut och fick uppleva denna dag. Jag hade planerat att jag skulle springa in till stan eftersom jag hade möte med min revisor kl 11.30 men jag valde att förlänga rundan lite så jag startade hemifrån mig och sprang 40 minuter innan jag entrade revisorn och sedan efter vårt möte joggade jag vidare med solen i mitt ansiktet förundrad över hur vackert det var där ute.
Jag joggade fram i en skön fart utan att fokusera på km tid för klockan hade jag lämnat hemma. Jag har kört de löppass jag ska inför Valencia maraton som äger rum om mindre än 2 veckor så idag var jag mest ute för att få lufta både knopp och kropp. Det blev ett intervallpass i går och därför kändes det skönt att jogga lätt i dag och det var ju så fint väder så det hade varit en plåga att inte jogga alls även om jag nu bör trappa ner min träning och försöka få till en formtopp. Jag hinner fundera mycket medan jag springer fram. Jag tänker på livet och på Selma som varit sjuk och börjar bli gammal. 12 år har hon blivit mitt hjärta som jag började springa med när hon var 1 år gammal. Utan henne hade jag nog aldrig hittat kärleken till löpning. Jag noterar hur Bergnäsbron i vackra Luleå, mitt Norrbotten som jag ibland inte känner mig hemma i uppenbarar sig som den vackraste av tavlor och hur bron speglar sig på vattnet så att det ser ut som två broar och jag noterar hur solens lyster ger sken till höstens allra vackraste gestalt och får varje litet grässtrå att se så levande ut. Jag noterar hur människor ler och har blommat ut denna dag trots att vi går mot mörkare tider. Jag känner ty jag är inne i en mindfulness just nu. Har du känt den känslan?
Mitt i allt det vackra påminns man plötsligt om hur snabbt något kan ändras. Där borta vid backkrönet ligger en man på marken. Vid sidan om ligger hans gåstavar och jag hinner notera att något är fel. Jag stannar till men min klubbkompis Cornelia råkar vara på plats vid samma tillfälle och har redan hunnit ringa 112. Vi blir ett sällskap av 4 personer som stannar till. Vi pratar med mannen, frågar om han har ont och han är märkbart påverkad. Något måste ha hänt för han tar sig inte upp och ligger ner och ser ut att må riktigt illa. Många tankar hinner passera. Först trodde jag han bara fallit men jag förstår att något troligen hänt, en stroke eller kanske en hjärtinfarkt. (?)
Jag tänker på min egen pappa som är i samma ålder. Han är ofta ute med Finskaspetsen Molly . Jag tänker på mamma och på hur hemskt det vore om något skulle hända dem. Plötsligt vill jag bara krama om dem och säga hur mycket jag älskar dem.
En ambulans kommer och de får upp mannen på bår, han är vid liv men hans allmäntillstånd försämras allt eftersom vid är vid hans sida. Minuter känns som timmar och mannen är orolig och verkar inte alls må bra. De har svårt attf å honom att ligga kvar på båren så de ber mig hålla hans axel medan de går mot ambulansen med båren. Han ligger inte kvar utan vill falla av båren med sin överkopp trots att de spänt fast honom. Kylan börjar gå genom mina löparkläder och min svettiga kropp har blivit kall, mest på grund av det otäcka som hänt. Innan de stänger dörren och åker i väg med mannen så säger jag till honom att jag vet att allting kommer lösa sig. Han fru är på stan helt ovetande om det som hänt och mina tankar går till henne. En solig dag så vacker och plötsligt vänder hela deras tillvaro. När jag springer hemåt de 60 minutrarna så lyckas jag inte riktigt få upp värmen i min kropp. Jag hinner notera att solen inte längre ger sig till känna och att temperaturen krypit neråt. Jag hinner notera att det mindfulnesstillstånd jag kände i mitt sinne inte längre är påtagligt utan jag känner mig berörd av det jag sett. Jag känner mig liten men samtidigt stark och stolt över att jag hittade styrkan när någon annan behövde den som mest. Jag vet att jag gjorde vad jag kunde för mannen så att han ändå kunde känna att det fanns en trygghet och jag hoppas att han inte kände sig så rädd. Jag hoppas att han en dag kan komma ihåg oss som stannade och hjälpte. Det var någon som inte gjorde det utan bara i rask takt fortsatte framåt utan att verka bry sig. Nästa gång kan det vara du, din mamma, pappa, din käresta eller någon du älskar mycket. Mina tips är att alltid ha mobilen med utifall det händer något så att du kan ringa efter hjälp för egen räkning eller för någon annans räkning. Ta hand om er och ha en fin dag!
Glöm inte följa mig på Instagram och facebook, för att inte missa mina bilder och filmklipp från mitt liv med löpning.
ADIOS
