Stafettkrönika – Skriven av Daniel Jorme.
Tempotider snurrar runt i skallen. Jag har sovit ängsligt. Startbeviset, två bananer, tre påsar gel och Adistar Boost ligger i väskan. Benen känns stela och opålitliga. Är det bara inbillning? Jag ska utmana monstret! Min karaktär kommer att ifrågasättas. Varför? Jo, för jag ska springa 42 195 meter runt Helsingborg – mitt första maraton någonsin. Jag ska förenas med den mytomspunne greken Feidippides. Mitt stora eldprov! Helsingborg Marathon, 13 september 2014. De vanligaste frågorna jag möter från en tämligen oförstående omgivning är: Varför springer du? Är det inför Springtime (ett lokalt millopp i Helsingborg) eller kanske en mara? Svaret är ingetdera och båda. Jag vill kunna springa långt och jag vill springa snabbt (vem vill inte det).
Jag tränar två hårda kvalitetspass och ett distanspass i veckan. För att kunna vara pigg och fräsch till de tunga intervallerna (kvalitetspassen) måste dessa varvas med dagar av lugna återhämtningspass. Om du vill fördubbla din normala träningsdos iveckan kommer du att älska dagarna med bara återhämtningspass.
Se dig själv joggande i skogen, med lätta snabba steg (som du har fått av tung backträning), varma solstrålar spirar genom svala trädkronor ackompanjerat av skogens orkester. Löpningen är som en bal på slottet. Hör du änglatrumpeterna i bakgrunden?
Och så har vi raka motsatsen – tävlingen. Glöm de sprudlande endorfinerna i kroppen, här snackar vi elak mjölksyra. För mig handlar tävling till stor del om att övervinna fysisk smärta. Bekämpa ett mentalt monster som kastar sig över mig, klöser mina lungor, bankar mjölksyra i benen och försöker övertala mig att ”sluta spring”, ”stanna”,
”ge upp”.
Kan man jämföra monstrets argument med de värderingar vi ofta brottas med i vardagen om gott och ont, rakt och krokigt, svart och vitt? Jag tror absolut så. Vad tror du?
Ju längre in i tävlingen du kommer, desto snabbare krymper världen utanför. Förströdda tankar skingras, känslor neutraliseras och ett meditativt tunnelseende formas framför dig – du är plötsligt här inne medan alla andra plötsligt är där ute. Ingenting blir viktigare än kroppens distribution av blod och syre till musklerna. Nu räknas varje steg, varje andetag, varje meter. Hur snabbt kan jag springa? Hur länge kan jag hålla ut? Sedan, i slutförhandling med en själv, ställs den ultimata frågan på sin spets – hur viktigt är det egentligen att jag genomför loppet?
Tiden med monstret lär oss en viktig sak om oss själva.
Inget är självklart eller givet, varken i det dagliga livet eller under ett maraton. Sträck på dig, lyft blicken och fortsätt framåt – oavsett vad monstret säger – framåt, stanna inte. Ge aldrig upp!
Själv möter jag monstret någonstans efter 30 kilometer. Jag känner mig redo! 2014 är modets år och monstrets tid.
Kämpa!
Kan du inte få nog av krönikor? Läs även: Gunnar Durén – En bättre upplaga av mig själv
I nästa nummer av Spring (i butik 28 oktober)
Daniel lämnar över till: Malin von Elern i Kristinehamn som precis som jag precis upptäckt löpningen, varför springer du?
