Trots att det uppenbart var så att jag hade talang för löpning blev det ändå inte riktigt något av det. Träningen var stenhård men kort och operiodisk visst gjorde jag bra ifrån mig på tävlingar men det var ändå inte några anmärkningsvärda resultat. Som 2o åring la jag mer eller mindre skorna på hyllan började läsa Fysik i Lund och skaffade mig andra intressen.
På något sätt fanns löpningen ändå kvar i bakhuvudet, för ungefär tre år sedan bestämde jag mig något spontant för att åka på ett läger arrangerat av www.jogg.se och Ulf Friberg. Lägret var i Mars tror jag så månaderna innan tränade jag relativt hårt för att tillförskaffa mig någon slag form.
Mars kom, jag och en tjej bilade från Hässleholm till Björkö, på fredagen tränade vi första passet tillsammans njöt av god mat och snackade mycket löpning. På Lördag morgon var det så dags för ett intervallpass. Vi skulle springa 3*(5 min, 3 min, 1 min), Ulf får rätta mig om jag har fel, ett tufft pass där 27 minuter ska springas i ett högt tempo. Nybörjare som jag var gick jag in med helt fel inställning, jag ville göra ett intryck på Ulf jag ville visa att jag kunde springa fort och ja det kunde jag åtminstone under den första 5:an sedan var passet mer eller mindre förstört då jag hade öppnat i ett på tok för högt tempo. Resten av passet blev en pina där farten succesivt sjönk och ansträngningen sköt i höjden. När sista intervallen var gjord ramlade jag omkull på marken, blodsmaken i munnen var total, men samtidigt kände jag en stor besvikelse över att inte ha fått visa vad jag kunde. Det var inte så kul att jogga tillbaka sedan..
Det här är ett bra exempel på hur man inte ska springa intervaller. För det första ska du inte springa med målet att göra intryck på någon annan, i dagens samhälle där allt är så tillgängligt på nätet kan det vara bra att tänka på faktiskt, jag tänker nästan dagligen på det. För det andra handlar inte intervaller om blodsmak i munnen och att maxa sina pass, sådant gör man på tävlingar det är då man ska plocka fram den sista växeln. Varje vecka i princip året om springer jag 3 intervallpass, förra året pressade jag mig nästan till max vid två träningstillfällen och då gjorde jag det för att jag ville det inte för att jag skulle det. Det längsta fartpasset som jag hittills löpt var 26 km det kortaste passet var 800 m, båda var mycket tuffa och jag var verkligen trött efteråt. Passen blir alltså vad jag väljer att göra dem till, jag tror att en hel del tänker att intervallpass behöver vara långa för att vara tuffa och det stämmer verkligen inte, 200 m intervaller tillhör mina favoriter det går alldeles utmärkt att pressa sig hårt trots att det ”bara” är 200 m som ska avverkas. Variationen i passens utseende tycker jag också är en viktig aspekt, det är en utmaning att lära sig hur de olika passen ska löpas men när man lyckas är behållningen väldigt stor. Dagen efter ett lyckat fartpass brukar jag springa samma runda en gång till, då får jag ännu en gång chansen att uppleva den positiva känslan, det blir verkligen en härlig win win situation.
Intervaller handlar dock inte bara om en fysisk ansträngning utan det är en minst lika stor mental ansträngning. Tidsintervaller såsom de vi sprang på Björkö tycker jag är mentalt jobbiga, ska jag springa tusingar så tar ju passet fortare slut om farten är hög, det är inte sant för tidsintervaller, springer jag fort så blir passet bara jobbigare det tar inte fortare slut. Känner jag mig mentalt trött brukar jag förlägga tidsintervallerna till en plats där jag på ett ungefär vet hur långt som jag hinner på exempelvis 10 min, kanske lite fusk men men. :-) Är jag mentalt alltför trött då springer jag hellre ett distanspass än en given intervall, man får aldrig glömma att det ska vara lustfyllt att idrotta..
Avslutar detta inlägg med 2 bilder ifrån Lördagens intervallpass och 1 gruppbild ifrån lägret. Nästa vecka kommer temat att bli personlig utveckling. Det ska bli kul att skriva om, vi får se hur pass personlig som jag vågar bli. ;-)
Ofan så det började med ett jogg.se-läger.