Nu är det ungefär två månader kvar tills jag lägger sprintskorna på hyllan och ägnar mig helt åt långdistans. Det ska bli himla roligt! Det är såklart lite sorgligt att sluta med sprint också. Sprint är ju något som jag faktiskt är bra på. För att det ska bli en så värdig avslutning som möjligt har jag tränat på ganska bra. Riktigt bra till och med. Eller kanske är det den bästa våren jag haft någonsin rent träningsmässigt! Jag älskar att analysera saker och försöka hitta orsaker till varför saker och ting blir som det blir. Jag har kommit fram till tre viktiga orsaker till min utveckling:
- Motivationen – Om jag skulle klassificera mig själv som sprinter i Sverige i dagsläget skulle jag säga att jag på små tävlingar tar medaljer, på medelstora tävlingar är jag med och slås om finalplatser och på större tävlingar har jag inte så mycket med toppstriden att göra. Det är väl en okej nivå för någon som inte tränar så mycket längre, men när man vet hur bra man har varit en gång i tiden och inte har tid eller ork att träna lika mycket för att ligga på den nivån, så är det inte så roligt att hålla på med något bara för att man är ”bra” på det. Därför söker jag nya utmaningar som långdistanslöpare, även om jag är mycket sämre på just det. Hur som helst har jag hittat motivationen att träna ordentligt det här halvåret av den enkla anledningen att jag vill känna att jag har gjort ett bra jobb när jag går ner i blocken på sista tävlingen. Det som jag har åstadkommit tidigare i min sprintkarriär betyder något för mig och därför betyder det också mycket hur jag avslutar den.
- Glutenfri kosthållning – Folk runt omkring mig som har slutat med gluten har sagt att de mår mycket bättre. Så efter nyår bestämde jag mig för att jag måste prova detta. Jag har rent mentalt väldigt svårt att ändra min kost och framför allt avstå från saker jag tycker om att äta. Jag älskar verkligen bröd och pasta… men med motivationens hjälp så gick det bra tillslut! Efter cirka 4–6 veckor gav det önskad effekt och även jag kan stämma in i skaran som säger att de mår mycket bättre. Den stora skillnaden är att jag har mer energi. Även om jag är trött efter en hel dags arbete orkar jag ta ut mig på träning, vilket jag inte riktigt orkade tidigare. Bröd saknar jag inte längre och majspasta är ett fantastiskt substitut!
- Enbensövningar – Jag har länge haft vetskapen om att enbensövningar är grejen egentligen alla löpare borde syssla med (du springer bara med ett ben i taget i marken) men jag är på många sätt lat och bekväm, så att byta ut mina trygga tvåbensövningar mot enbensövningar har tagit emot när jag inte riktigt är motiverad. Enbensövningar är jobbigare och du känner dig inte lika stark eller spänstig som med två ben, och jag tycker om när jag känner mig just stark och spänstig. Även här fick jag stor hjälp av motivationen och visade prov på tålamod. Mer eller mindre alla styrke- och hoppövningar har jag gjort på ett ben. Detta har slagit väl ut, för jag är både starkare och har bättre spänst. Att jag skulle klara av att ha 85 kg på axlarna och göra enbensknäböj trodde jag inte för 6 månader sedan!
Det är också rätt skönt att veta att jag nästan inte behöver lägga något fokus alls på styrka, spänst eller snabbhet när jag börjar med långdistanslöpning, för det har jag rätt gott om.
