Murakami – igen!

Ove Haugen  

Trogna läsare av den här bloggen (om nu sådana finns?) har inte kunnat undvika att få med sig en del citat från Haruki Murakamis ”What I Talk About when I Talk About Running”, och här kommer ännu ett litet stycke ”propaganda”. Jag vet att jag nu riskerar att framstå som lika oförblommat entusiastisk som en emotjej på Broder Daniel-konsert, men låt gå. På ett löparforum nära mig har boken nämligen sågats och då rycker man naturligtvis ut till dess försvar. Den har kallats för sömnpiller. Den har avfärdats som självgod smörja. Den har sagts ha samma intellektuella djup som Paolo Coelho. Och så vidare.

Själv läste jag ”What I Talk About…” första gången för några år sedan, när jag började springa, och kan till viss del tacka Murakami för att jag kom ordentligt i gång. Och när jag nu läste om den, några hundra mil senare, hittade jag hela tiden nya perspektiv. Det är givetvis ingen faktabok, och den är inte menad att vara det, men jämförelsen med Cohelo, som även jag har svårt att smälta, begriper jag inte. Murakami är allt annat än flummig utan väldigt mycket ”down to earth”. Han resonerar stillsamt runt sitt löparliv och färgar berättandet med konkreta vardagsbilder som avslöjar varför han, i egenskap av romanförfattare, har kallats en språkkonstnär i nobelprisklass. Resonemangen är blottade för den sortens tvärsäkerhet som alla gånger får mig att dra öronen åt mig. Det är till stora delar öppenheten inför egna tillkortakommanden och tvivel som gör boken så sympatisk.

Men i viss mening är det här försvarstalet onödigt. Murakami skulle nog själv bara konstatera att man inte kan älskas av alla. Vi har olika referensramar och erfarenheter som gör att vi tilltalas av olika saker. Eller, som han själv skriver i bokens inledning:
”Jag har min värdeskala och en livsföring som överensstämmer med den. Andra människor har andra värdeskalor och lever i enlighet med dem. Den sortens skillnader föder många små missförstånd i vardagen och det händer att ett antal sammansatta missförstånd till slut kan utvecklas till en stor missuppfattning.”

Han berättar sedan att de här krockarna kan upplevas som smärtsamma, men att de samtidigt är nödvändiga. Det är ju förstås olikheten som får oss att framstå som självständiga varelser:
”Jag uppfattar ett sceneri på ett annat sätt än andra, känner på ett annat sätt och kan välja andra ord för att uttrycka det. Det här gör att jag kan skriva mina alldeles egna berättelser. Ett icke föraktligt antal människor har vänligheten att läsa dem och därigenom föds en mycket speciell situation. Eftersom jag är jag och inte någon annan är det en viktig tillgång för mig. De själsliga sår som man tillfogas är det självklara pris man får betala till sin omvärld för sin individualitet.”

Här har åtminstone jag någonting att lära. Tvärsäkerhet? Nej tack, men gärna en ökad tilltro till nödvändigheten av att köra sitt eget race. Konflikträdsla och ett behov av att bli omtyckt har legat mig i fatet under en stor del av de projekt jag har tagit mig an sedan dess jag var en liten parvel med författardrömmar.
Och istället för att rycka ut med försvarstal som ändå inte ändrar någons uppfattning kan man ju, som Murakami, dra på sig löparskorna:

”När jag oväntat har blivit kritiserad eller inte har accepterats av någon som jag hade hoppats bli förstådd av, ser jag alltid till att springa en lite längre sträcka. Genom att springa längre än jag brukar, ser jag till at fysiskt trötta ut mig. Och då inser jag åter igen att jag har begränsningar i min förmåga, att jag är en svag människa. Jag känner det fysiskt, men samtidigt har jag – genom att springa lite längre än jag brukar – stärkt min kropp om än bara lite. (…) Om jag känner mig förnedrad, kan jag starka mig själv. Så har jag hela tiden tänkt och levt.”

 whatitalkabout

P.S. Tyvärr kan jag inte japanska (min Murakami-entusiasm sträcker sig inte dithän att jag lär mig hans modersmål) men för den som behärskar engelskan rekommenderar jag ”What I Talk About When I Talk About Running” framför ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”. När jag läste den svenska versionen retade jag mig på vissa språkliga detaljer.

P.P.S. Jag har även roat mig med att beta av ett antal skönlitterära böcker där löpning spelar en viss roll. Skrev en artikel om detta i GT-kulturen 2009. Klicka på länken om du är intresserad:
http://gt.expressen.se/kultur/1.1570439/lastips-for-lopare

 Dela på Facebook