Musse igen – eller “Jag minns att jag sprang”

Ove Haugen  

Jag minns att jag sprang heter en roman av den amerikanske författaren Ron McLarty. Vad jag vet är det ingen löparbok. Jag har inte läst den utan noterade mig bara titeln när den förekom i en scen i min favorit-tv-serie In Treatment. Boken var bortsuddat ur minne fram till dess att min egen löpning för någon vecka sedan började kännas som ett minne blott. Efter att ha sprungit var tredje, varannan och ibland varje dag under fem års tid stod jag nu inför ett uppehåll på minst två veckor.
Det var den där lilla bakterien som smög sig in precis när man skulle intensifiera träningen inför ett lopp. Närmare bestämt inför Berlin Marathon den 30 september.

 Upptakten var ett intervallpass på mina svärföräldrars sommarställe lördagen den 21 juli. Det kliade lite i gommen när jag gav mig ut, men om man skulle låta sig stoppas av lite snuva eller halsklåda skulle antalet träningspass reduceras till fyra-fem stycken om året. Men klådan tilltog under den följande kvällen och efter ett par dagar gick den över i smärta kombinerad med feber.
Svärfar skjutsade till vårdcentralen i Värnamo, där sköterskan konstaterade halsfluss. Infektionen var så hög att jag sedan tvingades göra två återbesök för att det hela skulle hållas under kontroll. Det fanns risk för halsböld och sjukhusvistelse.
I egenskap av hypokondriker blev jag nästan lite stolt. ”Det här är inget fejk! Det här är allvar!”

Behandlingen bestod hursomhelst av en tio dagars kåvepeninkur, och detta skulle innebära ett löpuppehåll på minst två veckor.
Nu vet jag förstås att många har tvingats avstå från löpning under mycket längre tid än så, men det räcker med en vecka för att abstinensen ska infinna sig. Jag låg apatisk i hammocken på svärföräldrarnas sommarställe, familjen gav mig medlidande blickar, men jag sa inget. Vi män föredrar som bekant att lida i tystnad (så länge vi är säkra på att alla vet om det).

Jag mindes att jag sprang, när jag låg där i hammocken. Jag kom ihåg hur den ena foten flyttade sig framför den andre i en rytmisk rörelse, och de två veckorna kändes som en evighet.

I lördags var det dock dags igen. En försiktig runda i Slottsskogen skulle det bli.
Jag hade tänkt på det som en lättnad, men det kändes motigt. Att kondition är en färskvara blev mer än tydligt, och tanken på att det var mindre än två månader kvar till Berlin gjorde mig deppig.

Då, plösligt, hände något oväntat. Jag passerade Musse! Mustafa Mohammed.
Ja…alltså… det var inte så att han var ute och sprang och att jag hann i fatt honom. Vad tror ni om mig? Jag är en medelålders motionslöpare.
Musse var ute och promenerade. Med ett barn i famnen.
Jag nickade och log, han nickade och log, och plötsligt kändes stegen lättare. Mitt självömkande fick sina rätta proportioner. Visst skulle jag ha sprungit snabbare och längre om det inte hade varit för den jädrans halsflussen. Men Musse skulle å sin sida, om det funnits någon rättvisa i världen, ha varit i London och deltagit i OS.
Det blev inte som vi ville, men det är bara att springa vidare. Meningen ”Jag minns att jag sprang” fick en annan betydelse. Visst har konditionen blivit lidande, men själva löpningen sitter i kroppsminnet. Kroppen vet hur det går till. Den kommer alltid att kräva att jag sätter den ena foten framför den andra i en rytmisk rörelse, och med en gnutta mental coachning från Musse ska det säkert gå bra!

Jag ökade tempot nerför backen mot lekplatsen Plikta. Svischade förbi Naturhistoriska museet med snabba, korta framfotasteg. Korsade Rosengatan och nådde kvartersbutiken Oliven där jag stannade, torkade svetten och stretchade med ett leende på läpparna. Vi är på gång!

mclarty

 Dela på Facebook