Nöden har ingen lag…

0
29

 

Det här inlägget ska nog inte läsas av barn under 18 år. Även om man är äldre så rekomenderas att ha en vuxen vid sin sida. Är du känslig ska du sluta läsa redan här. Väljer du att fortsätta läsa så kom inte och skyll på mig sen om du får svårt och sova om nätterna. Eller om din aptit totalt försvinner. Jag anser att varning är utfärdad och jag står med ryggen fri.

För två veckor sen hade jag en problematisk tid med min mage. Ja ni ser ju nu vart det här är på väg. Så återigen ber jag dig att kanske göra något annat än att läsa vidare. Det började på torsdagens morgondistans i vrinnevi. Ett sjujäkla skithugg kom från ingenstans och gav mig en tidsfrist på högst 3 minuter. Är man längst bort på milspåret så inser man att det är skogen som gäller för att uträtta behov. Med en lätt framåtlutad löpstil viker jag av ut i skogen nervöst spejjande efter hundägare och svampplockare. Medans jag likt en hund snurrar runt för att hitta det perfekta stället att tömma på funderar jag på om det verkligen finns några svampar att plocka på våren… Hittar ingen stock att sitta på så det får bli 90 graders statisk lårträning i några minuter. Exakt 7 minuter och 38 sekunder senare (ja, jag tog en ”lap-time” på min skogsnummer 2) dyker ju nästa problem upp. Min profisoriska toalett erbjuder för dagen tyvärr inget papper att torka sig med. Och jag kan säga att torka mig, det behövde jag. Alternativa lösningar… Jag tittar på mina fina tunna löparhandskar. Nej det är det ända tunna paret jag har. De offras inte. Så det får bli min tunna fula löparmössa som mer ser ut som en badmössa som får ta smällen. Det funkade galant. Men då mössan hade kostat mig 200:- i inköp så blev det ett dyrt toalettbesök…

Tycker du att nivån är låg och börjar du känna dig lite illamående så ber jag dig att sluta läsa här nu! För det blir nu om möjligt lite värre….

Tre dagar senare på Tjalves långpass är det tydligen dags igen. Vi ger oss iväg i ett härligt väder. Solen skiner från en nästan helt blå himmel och temperaturen är redan vid nio på morgonen uppe i åtta plusgrader. Dvs. shortsväder, jaja nog om vädret… Sex kilometer löpta av passet när skithugget slår till som en blixt från den klara himlen. Tidsfrist på högst 60 sekunder. Viker av direkt in i skogen. Här finns inte tid till att hitta ett mysigt och praktiskt ställe. Jag vill bara hitta en plats där jag inte syns från vägen så mina stackars klubbkamrater slipper se eländet när de straxt kommer att passera. Skogsdungen sluttar ned mot vägen så det innebär att jag måste bestiga en backe i obanad terräng med en tickande bomb i ändtarmen. Jag klättrar på så gott det går. Tekniken här är att inte ta i för mycket. Utan likt en panter som smyger sig på sitt byte. Nästan så smidigt tar jag mig uppför backen. Väl uppe kan jag konstatera att tidsfristen har runnit ut. Kör min 90 graders teknik även denna gång. 5 Minuter och 3 sekunder senare (nytt pers) så kommer ju det stora problemet. Torkmöjligheterna är här helt obefintliga. Jag offrar inga mer kläder. Kollar runt vad naturen har att erbjuda. Det som finns att tillgå inom räckhåll är mossa med massor av långa tallbarr. Mysigt, nja.. Inte direkt någon Lambi-känsla…. Men det funkade ju hyfsat i varje fall…

Japp, så kan det gå. Och jag skulle tro att nästan 90% av alla som springer regelbundet har varit tvungna att göra nummer 2 i det fria. Så det här är ju faktiskt helt normalt. Peristaltiken i tarmarna kommer ju igång ordentligt under en löprunda. Min stora fasa är ju att under tävling råka ut för en dålig mage. Än så länge har jag klarat mig men det är väl bara en tidsfråga innan det också inträffar.

Har du läst så här långt, då kan du lika gärna läsa resten med. Nu kommer nivån i varje fall inte sjunka lägre. Söndagen flyter på och min lediga helg går mot sitt slut. Innan sängdags scrollar jag igenom mina vänners uppdateringar på FB. Alla har tydligen njutit av solen. Det är trevligt att se att vi alla blir så glada av solen. Det är ett inlägg som fastnar. Hillevi, en trevlig orienterartjej i Tjalve har varit ute i Arkösund under helgen och tävlat. Under två dagar i skogen har hon tydligen fått med sig en fripassagerare hem. En liten äcklig fästing. Jag hatar fästingar. Jag skruvar obehagligt på mig, lämnar datorn och går och lägger mig. Jag är för trött för att lyssna på min för tilfället helt suveräna ljudbok. Det tar inte lång tid innan jag lämnar mitt vakna tillstånd och sjunker in i sömnens sköna värld…………….Nästan. Fästing!! Vad skrev hon? Fästing!! Men för helvete. Jag är klarvaken och kallsvettig inom loppet av 2 sekunder. Oj, vad det kliar mellan skinkorna nu då. Ja men va fan. Jag har ju kört upp ett helt fästingbo i röven ett flertal gånger. Inte nog med det det. De små asen trivs nog jättebra där i värmen. Kan de inte krypa in och lägga ägg inuti…. Nej fy satan, jag håller på att kräks. Jag hatar verkligen de små, helt onödiga krypen. Och nu har jag antagligen hela stjärten full. Paniken stiger. Kollar på klockan. 23:21 Kan jag gå över till grannen och göra en Fredde? –Ursäkta att det är sent, men har du lust att slå ett getöga i mitt anus? Nej, det går ju inte. Då blir jag ju vräkt också. Jag och mina fästingar kommer då inte ha någonstans att bo. Fredde, solsidan…. Jag gillar inte vart mina tankar är på väg nu…. Men paniken har tagit överhanden. Jag kliver upp, greppar kameran och drar av mig kallingarna. Naken, kallsvettig och med en kamera i handen. Var det så här mitt liv skulle bli? Fokuserar på de äckliga fästingarna, samlar mig. Skickar upp ena benet i soffan, särar och för fram kameran i läge. Skjuter av en skaplig serie på ett motiv där solen aldrig har skinit. Det var inte lätt att få till någon vettig bild. Fördelen är att jag nu funderar på vad jag håller på istället för att koncentrera mig på de otäcka fästingarna. Ställer mig i duschen och låter det kalla vattnet skölja bort svetten, ångesten och paniken. Jag förklarar för mig själv att det finns inga svampar att plocka på våren precis när snön har fösvunnit. Jag övertalar mig själv om att fästingar inte trivs i mossan i en tallskog. Det funkar. Jag kan nu lugn och nyduschad krypa ner i sängen och njuta av Jonas Malmsjös röst när han läser ”paganinikontraktet” för mig. I vanlig ordning somnar jag ifrån både honom och boken…

Avslutar med att bjuda på ett visdomsord: Var försiktiga ute i naturen. Och för guds skull var noga med vart ni sätter fötterna.

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här