Nio dagar har förflutit sedan jag landade i Valencia, nio dagar med 14 pass och totalt 210 km i jakten på att bli uthållig, kommer det fungera?
Hemma kör jag oftast ett pass om dagen, 80-90 km i veckan. Jobbar som fan och får knö in passen. Här är det jobba typ bara 8 timmar om dagen, sova, äta, läsa och springa. Är det så det är att vara proffs? Inte en massa måsten utan man springer när man känner för det, då blir det i ljuset förstås. En ynnest även om det blir lite ensamt och lite enformigt, men 18 dagar med fokus det fixar man. De första nio är avklarade, det var de dagarna jag skulle använda för att bryta ner kroppen, jag tror att jag har lyckats, haha. Ont lite här och där, några blåa tår, men annars så protesterar inte kroppen fysiskt, den skulle kunna vänja sig.
Mina pass är i princip uteslutande med musik i öronen och med tankar på loppet, otroligt att man kan bli så målstyrd. Vad ska jag ha efter 5km, efter 10km – vad händer om jag ligger före eller efter? Tänk om man var så cool som David Nilsson, struntade i klockan och hängde på de snabbaste – haha… Davids prestation, Johans Steenes världsrekord – de får konsekvenser i nya Spring, missa inte att bli prenumerant. Tänkte att vi hyllar det som de gjort genom att erbjuda alla som inte testat Spring, 2 nummer för 69:-. Använd denna kod senast den 4 december: http://spring.prenservice.se/kodlandning?internetkod=436-4361006
Är du redan prenumerant, använd koden och fixa världens bästa julklapp.
Johan skriver om sitt världsrekord, deras prestationer har påverkat ganska mycket av innehållet. Missa inte det.
Åter till Valencia, en parantes innan jag återkommer till min nedbrytande träning – loppet är fyllt, 22 000 springer maran. Två av Sveriges bästa maratonlöpare har försökt få plaster, nix. De är verkligen stenhårda.. imponerande på ett sätt. Jag har försökt flytta min startplats till startgruppen som är före min 2:50-58, inte går det? Jag tycker det är bra och accepterar. Det är ett grymt bra lopp, det är bara starten som har stört mig tidigare gånger – man tappar en del första 2 km när man står där jag står och jag har inte riktigt några marginaler. Det har också funnits i huvudet under passen, ska jag gå in i boxen tidigare för att få en bra plats? Mitt signum är, sist in… värm upp så närma inpå starten det går… Hmm…
Träningen då, är jag på väg mot nytt PB? Sub 2.48? Är det möjligt… har träningsdagbok, jag har statistik på mina tidigare maror med 5km tiderna. Det blir mycket tittande, kalkylerande, nördigt – nej då? :)
Jag tror att jag är mer uthållig än jag någonsin varit inför en maratonstart, bra! Jag är dock långsammare än jag någonsin varit. Så att kunna springa avspänt i min tänkta fart vilket varit min starka sida den finns inte. Jag får nu testa att ligga på mer men hoppas att energin och musklerna håller längre. Alltså har jag helt enkelt blivit mer maratonlöpare, jag har förändrat min prestationskurva. Eller jag har ambitionen att förändra den.
Historisk har den varit, miltiden plus 2 minuter per mil = halvmaratiden. Halvmaratiden x 2 plus 10 minuter är maratontiden.
Så när jag gjort 35 på milen har jag haft 37 minuter per mil på halvmaran, dvs ca 1.18 i mål. Det har sedan varit värt cirka 2.46, har dock missat lite där – för lite mängdträning, men jag har haft kapaciteten.
För 8 veckor sedan gjorde jag milen på 37.30, dvs cirka 1.24 på halvan och cirka 2.58 på maran. Nu ska den prestationskurvan förändras radikalt, jag ska försöka hålla halvmaratempot i 42 kilometer. Omöjligt? Klart det inte är, många har den prestationskurvan. Åter till David och Sonder Moen också för den delen, båda var sekunder ifrån sina PB på milen när de passerade 10km på väg mot sina PB på halvmaran. Ingen av dem visste riktigt om det, kanske tur? Jag ska inte jämföra mig med dem – det var bara ett exempel – att jag måste ändar min kurva. Från ”snabb” till uthållig. Det har varit projektet de första 9 dagarna. Min träning:
torsdag: 5km tröskel, 19,48.. Mycket nöjd, det är där jag ska ligga. Totalt 14km
fredag: FM, 12km i 5,25 tempo, kväll 9km i 5,39 tempo
lördag: 30km i 5,18 tempo, milarna på 53,58, 53,13, 51,56 – Nöjd men trött.
Söndag: EM, 17km i 5,28 tempo
måndag: FM, 12km i 5,37 tempo, EM, 13km i 5,21 tempo
tisdag: FM12 km i 5,26 tempo. EM, ett pass som jag hade ångest inför – det var det passet som gick klart bäst inför maran i fjol. 3000m uppdelat, 2×600, 2×500, 2x400m, 1 minut vila hela tiden. Ifjol 9,59, dvs 3.20 tempo. I år, 10,22. Shit – jag är verkligen långsam – MEN, det var skyfall och arenan hade 2 cm regn runt hela varvet, jag ursäktade mig med det… Men visst var jag frustrerad. Och genomblöt! Totalt 9km
onsdag: FM, 11km i 5.35 tempo, sliten och ont i en fot. EM, 13km i 5,26 tempo.
Torsdag, FM 10km i 5.30 tempo. Riktigt sliten, MEN positiv, morgonpuls på 35. Det var länge sedan. EM, 6km uppv i 5,25 tempo, sedan 2x4km med 2min vila. 16,34 + 15,45. Nedjogg 4km. Totalt 18km. Nöjd men shit, nu är kroppen sliten.
Fredag, EM, Sista långpasset, 30km, 5.14 tempo, milarna 53,04, 52,12 och 51,32. Landade på 2.36,48. Ungefär där jag ska vara efter 40km nästa söndag.
Så ser det ut. Nio dagar 210 km, nästa nio dagar är planen 140km, inkl ett maraton. Två kvalitetspass, en tröskel och ett mer fartbetonat. Jag längtar faktiskt, ska bli spännande – är som vanligt orolig över energintaget då det är det som brukar vara mitt problem, fullständig soppatorsk. Ska läsa om Mathias Ösmarks intag i Berlin i senaste Spring, måste förstå hur jag ska kunna få i mig den mängden som han lyckades proppa i sig, haha…
To be continued..
