Vilket svenskdrag det var i Valencia i helgen. Det var personliga rekord och fantastiska insatser till höger och vänster. Själv höll jag en rätt låg profil. Jag och kompisen Johan ”Maskinen” Nordqvist kutade Valencia Marathon 10K. Samma lopp som Jonas Leanderson, Malmö AI, vann med 28.41. Grymt är bara förnamnet.
Själv tog jag det lite lugnare. Har sprungit loppet två gånger tidigare och kände mig riktigt rutinerad jämfört med Maskinen från Lindö i Norrköping. 37.42 är min bästa tid i det här loppet, för tre år sedan. Minns att jag var sjukt besviken, hade räknat med en mycket bättre tid då. Tiderna förändras.
Min egen träning gick bra tills sista kvällen i Marrakech i början av november. sex första dagarna 93 km, sedan misär. Magsjuk och viktnedgång med sex kilo, ingen fast mat på sex dagar vid hemkomsten, toppat med njursten. Det var en riktigt fin smärta. Hur komma i form på två-tre veckor med en sådan vecka i bagaget. Panik! Nejdå……
Detta var på lördagen, på söndagen vilade jag :) Sedan jogg 15 km på måndagen och ett dynghårt pass 6×1 000 meter på tisdagen. Från 3.32 till 3.22. Efter det hade jag träningsvärk i en vecka, även innan passen. Någonting pajade då, oklart vad.
Coach BG:s pass som jag klarade galant i Marocko, gick nu inte längre att uppnå. Därför reviderade jag min målsättning starkt till Valencia. Sub 40 blir bra. Nä, vi går för PB tyckte den alltid positive coachen. 37.30 alltså. Kändes inte rimligt.
Dagen innan loppet, joggade vi till expot i den magiska parken, som för länge sedan var en flod. Körde 4×75 sekunders fartökningar. Gick riktigt bra och lätt, kändes som Maskinen hade det lite jobbigt.
Tänk så fel jag hade.
På loppets morgon joggade vi till starten. Efter lite pyssel, med att komma in i rätt startbox, var det dags för en mäktig start. Cirka 22 000 maratonlöpare på ena sidan bron och 8 500 löpare på den andra sidan. Start samtidigt, sida vid sida. Det är svårt att inte bli övertänd och rusa iväg. Det har hänt förut.
Planen var att hålla 3.45-tempo de första två kilometerna och att det skulle kännas lätt. Känslan var att det gick fort. Blev förskräckt när klockan bara visade 3.51.
Fan, måste öka. 3.48 på andra. Mer ökning. 3.47 på tredje och torsk i benen. Johan som avvaktat bakom mig, kommer upp jämsides och frågar hur det känns.
Skit, svarar jag bara för att se hur Johans rygg försvinner i fjärran. Passerar fem kilometer på 19.20. Fattar att det blir svårt att klara under 39 minuter. Nåja, kilometertiderna börjar hamna på fyra minuter och någon sekund över. Hela kroppen värker och jag vill bryta.
Bit ihop. Nog ska du orka in i mål. Försöker spurta och klarar sista på 3.48. Maskinen dunkar in med 3.22 på sista km och får 37.45 i mål. Själv landar jag på 39.14. 17:e plats i min åldersgrupp av nästan 500 löpare. Johan hamnar på 23:e plats av nästan 700 löpare i sin klass.
Vi samlar ihop oss och tar oss till maratonpasseringen vid 24-25 kilometer och hejar på alla svenskar som kutar förbi. Häftigt! Sedan beger vi oss närmare målet och placerar oss med 600 meter kvar. Får ståpäls när Josef Hamber, IS Göta, vrålar i Hanna Lindholms öra att hon ska öka och ge allt. Josef persar och så även Hanna Lindholm, som ni vet vid det här laget. Efter peppet till Hanna springer han ifrån henne med nio sekunder de sista 550 meterna och då joggade inte hon direkt.
BG har redan skrivit det i sin egen blogg. Men jäklar vad färdig han var på slutet. Skulle benen bära honom den sista biten? Det gjorde de och på kvällen verkade han inte det minsta påverkad av dagens fysiska ansträngning. Vad är karln gjord av?
Den svenska hypen kring Valencia Marathon har kommit de senaste åren och nästa år lär det bli ännu fler svenska löpare i den härliga staden. Alla fina tider talar för det.
Om man ska sammanfatta säsongen så gjorde jag mitt bästa lopp i klubbmästerskapet i terränglöpning 5,3 kilometer, där jag var en handfull sekunder före Maskinen. Typiskt, hoppas på fler kantbollar 2019.
