Påhoppad

1
26

Ok, nu har det hänt. Det knappast unikt utan troligen något många löpare har varit med om.  Chockad blev jag likt förbannat, och min röstvolym antog en styrka den inte har haft sedan dess jag var sångare i ett countrypunkband på åttiotalet.
– Koppla den, skrek jag. Du kan inte låta den gå lös om den hoppar på folk!

Det som har hänt kan alltså beskrivas som en hundattack. Jag tror i alla fall att det var en hund, men det KAN ha varit King Kong. Två personer med tre lösgående djur kom hursomhelst gående mot mig när jag sprang min favoritrunda i Änggårdsbergen, ett par kilometer söder om Sahlgrenska. Plötsligt rusade ett av djuren fram. Skällde gjorde det också, men påhoppet var inte verbalt utan i högsta grad fysiskt.

Vilken ras det var (om vi nu utgår ifrån att det var en hund) har jag förstås inte koll på. Jag kan mer om kricketregler än om hundraser, och kricketregler kan jag ingenting om. Men en knähund var det definitivt inte. Jag var en hårsmån från att falla omkull, och sedan böjde jag mig i en skyddande fosterställning till dess att ägaren fått bort angriparen.

Rädsla och förvåning är nog de ord som beskriver händelsen bäst såhär i efterhand. Rädslan kräver knappast någon närmare förklaring, och när det gäller förvåningen har det mer med hundägaren än med hunden att göra. De som var ute och rastade sina djur såg ut att vara så kallat normala, vanliga och respektabla personer tillhörande medel- eller övre medelklass. Möjligen är jag fördomsfull nu, men jag kan utan att blinka satsa en årslön på att de åtminstone inte var med i Original Gangsters. Alltså tänker jag – fortfarande fördomsfull – att sådana människor borde vara tillräckligt vettiga för att inte låta hundar gå lösa i ett flitigt använt motions- och strövområde (om de nu inte har hundra procent kontroll).

Vad som ytterligare fick mig att betvivla ägarens sunda förnuft var den ”försonande” förklaring jag fick efter att ha ropat ”Du kan inte låta den gå lös om den hoppar på folk!”:
– Men den brukar inte göra så…

Återstår bara att bestämma sig för vilka konsekvenser incidenten ska få. Skärrad som jag var sprang jag vidare utan att be om mattes namn och telefonnummer (vilket jag nog ändå knappast hade fått).  Å andra sidan skulle jag garanterat känna igen personen ifråga om vi sågs på nytt. Då skulle jag kunna ta reda på var hon bor och göra en påhälsning. Jag vill förstås inte göra någon illa – inte ens den vars hund har traumatiserat mig – men jag skulle kunna gå in i hennes bostad och förse mig med diverse bärbara datorer, telefoner och kanske en platt-tv. En ny tv skulle jag definitivt behöva!

Hon skulle förstås protestera:
– Så får du inte göra!
– Nej, men jag brukar inte göra så.
– Okej, då är det lugnt. Ha en bra dag!
– Tackar, tackar. Ha en bra dag du med.

Nu gäller det bara att genomföra planen en dag när King Kong inte är hemma…

1445423_25013519
”Den brukar inte göra så…”

Föregående artikelSub35 – kampen mot klockan och jakten på glädje
Nästa artikelDraghjälp
Titta han springer Namn: Ove Haugen. Bor: Göteborg. Född: 1959. Meriter: För mig personligen är det en merit att jag klarat Lidingöloppet under tre timmar samt debuterat som maratonlöpare vid 55 års ålder. Personliga rekord: 46.38 på milen. Favoritsträcka: Den jag för tillfället springer. Vill med löpningen: Nå välmående och ha en utmaning att se fram emot.

1 KOMMENTAR

  1. Instinktivt jagar hundar efter någon/något som springer. Det sitter i generna hos många hundar och går före uppfostran och normalt beteende hos många raser. I motionsspår är det ett MÅSTE att koppla hunden oavsett hur himla "duktig" den är. Det är faktiskt en hund, och hundar kan inte alltid resonera som människor hur gärna dess husse och matte än vill tro det. :) Hoppas du inte fick men för livet.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här