Det blev personligt rekord på Stockholm Halvmarathon. Detta i en halvmara som eliten beskriver som riktigt jobbig, inte minst med tanke på blåsten och den massiva motvinden som dyker upp lite här och var.
Formen känns bra och jag åker upp till Stockholm ganska tidigt på lördagsförmiddagen. Kycklingfilé med finesser blir grundmatintaget efter halva resan. Jag parkerar som vanligt vid GIH, bakom Stockholms Stadion. Det blir några kilometers gångväg ned till Kungsträdgården.
Jag smiter in på Stadion, mitt under Ungdomsfinnkampen, och gör ett första toalettbesök. Det ska bli fler.
Hämtar nummerlappskuvertet och sätter mig för att tråckla fast det jäkla tidtagningschipet. Varför använder sig inte arrangören av ett chip som är integrerat i nummerlappen? Att behöva öppna upp ena skosnöret för att få fast ett chip känns sådär 2015. Inte minst för mig som fortfarande minns Jorma Järvinens hårda ord under stafett-DM i Linköping i början av 1980-talet när jag på andra sträckan sprang med skosnörena fladdrandes runt smalbenen.
Sedan dess har jag varit väldigt noga med mina skosnören.
Tar ett nytt toalettbesök på ett museum i närheten av starten. Väldigt fint. Morsar på VM-löparen David Nilsson på väg in till påsinlämningen. Han ser ut att ta det hela med ro.
Väljer mellan att lämna in bilnycklarna i värdeinlämningen eller att springa med dem. Valde det senare. Har funkat förut.
Nytt toalettbesök.
Ställer mig långt fram i första startledet, precis bakom elitlöparna. Känns något kaxigt. Klubbkompisen Pontus Brander ställer sig bredvid. Pontus är en riktigt bra löpare och spöar mig rejält varje dag i veckan.
Startskottet går och känslan är fin. En del uppförslöpning även i början och jag konstaterar efter några kilometer att jag ligger framför de två 1.20-farthållarna med sina stora vepor. Kanske en väl tuff öppning för en lirare med personligt rekord på 1.24,04. Men samtidigt triggar det att ligga just där.
Fem kilometer passerar jag på 18.59. Åtta sekunder före farthållarna.
Där det står mycket publik har jag svårt att inte vinka och heja, det är så kul, men tar kanske en del fokus från uppgiften.
1.20-veporna kommer ifatt och jag slår följe ett tag, men får svårt att följa dem hela vägen fram till tio kilometer som jag passerar på 38.22. Bara 27 sekunder ifrån mitt personliga rekord på tio kilometer.
Nu börjar jag bli riktigt orolig att jag startat för hårt, samtidigt börjar jag känna mig sliten, dessutom kommer blåsten åt mera och jag får några riktigt jobbiga kilometrar.
Grundmålet är att hålla strax under fyra minuter per kilometer så länge jag orkar. Nu börjar kilometertiderna krypa upp över fyra minuter. Jag tar i lite mer under en kilometer och får 3.55. Då känns det genast lite bättre.
Försöker ibland att ta något att dricka. Men helt värdelöst. Jag kan inte dricka i farten och att stanna och dricka känns heller inte bra. Får i mig två klunkar vatten under hela loppet.
Jag börjar highfiva åt barn utmed banan och vinkar och hejar åt folk på de olika musikstationerna. Det ger mig energi och de mörka tankarna försvinner, åtminstone för en stund.
En och annan uppförsbacke dyker upp och jag gör som Szalkai har sagt och kortar ned steget. Jag tar rätt många löpare uppför. Hör min sambo vråla vid Slussen samtidigt som speakern skriker ut mitt namn, när jag passerar helt själv. Det sporrar förstås.
Den mest fruktade backen kommer vid cirka 17 kilometers löpning. Den berör mig inte så mycket.
Någonstans står det ungdomar och delar ut Dextrosol. Jag tar en alldeles för stor näve och ber om ursäkt.
Från Götgatsbacken och ned till målet lutar det nedåt och helt plötsligt har jag oanade krafter. Jag vet det inte då. Men jag gör en David Nilsson. Vinnaren avslutar och avgör tillställningen med 2.55 på sista kilometern. Jag gör det på 3.39, min snabbaste kilometer i hela loppet, och jag känner mig hur stark som helst. Min avslutning är faktiskt sex sekunder snabbare än damvinnaren Isabellah Anderssons.
Jag ser målklockan på upploppet och blir lite besviken. 1.23,16 är nytt personligt rekord med 48 sekunder och ger 148:e plats totalt och 14:e plats i min åldersklass. Snittfarten blir 3.57 min/km. På en lite lättare bana och utan så mycket blåst så kunde jag ha utmanat 1.20.
Det känns som nästa givna mål.
Hur gick det då för klubbkompisen Pontus Brander? Han är riktigt stark och springer ett smartare lopp än mig. Pontus sluttid blir 1.19,22 på 64:e plats. Hans avslutning är också ordentlig vass och matchar de bästa topplöparna bakom David Nilsson med 3.19 på den sista kilometern.
Grymt är ordet.
Ps: Tack Thomas Windestam/Deca Text&Bild för bilderna.
