Positivt tänkande är nog mest överskattat?

0
10

Lidingö pris

Bästa svenska på Lidingö Tjejlopp och fick därför bonuspris, här kommer storyn hur jag tog mig dit…

 I år kanske det inte känns som jag har sprungit direkt dåligt, men jag har ändå inte lyckas få den där riktiga fullträffen. Jag har ju dock iofs persat på nästan alla distanser, utom 10000m bana, tagit brons på NC-challenge i Sandviken på 10000m, varit 4:a på SM på 10000m, vunnit några stadslopp, kommit 2:a i några, men ändå känns det inte fullständigt.

Inför Lidingö tyckte jag att terrängformen började komma efter att jag på en vecka blivit 12s snabbare per 1km backintervaller och känslan i löpningen började bli bättre än på mycket längre. Nu skulle jag ju bara hålla mig frisk, dvs. typ vara varm och torr om fötterna och undvika människor, framförallt små sådana som går på dagis och sprider virus omkring sig. När jag på tisdagen veckan före loppet inser att jag är snorig så blir känslan att jag ska liksom inte få lyckas riktigt på riktigt i år utan att det alltid ska komma nåt att störa. Jag orkade inte ens bli besviken utan konstatera bara att detta var nog inte riktigt optimalt. Nu var jag ju dock ändå inte jättesjuk, inte döende, inget halsont utan bara lite snorig.

Ägna veckan därför åt att mest jogga försiktigt och vila mycket därimellan och jao till slut fick jag in ett lättare intervallpass också för att hålla någon fart i benen. På lördagen dagen före loppet så tveka jag ändå fortfarande och snorade en del därimellan. Hade jag nåt på Lidingö att göra egentligen? Risken att jag mest antagligen skulle vara askass, dö av mjölksyra redan i Grönstabacken och i största allmänhet mest göra mig besviken kändes stora. Dock vill jag ju ogärna sitta hemma och spekulera om det ändå kunde gått bra och ge upp i förtid kändes onödigt. Alltså begav jag mig ändå till Lidingö för att se om jag möjligtvis ändå kunde springa hyffsat, annars fick jag väl helt enkelt jogga runt. Bestämde mig för taktiken att jag hänger på de andra svenska tjejerna så länge jag orkar och sen får jag väl se vad som händer. Starten går och enligt plan så tar Peril täten redan i första backen. Vi övriga rutinerade tar det lite mer lugnt här, medan man som vanligt ser några okända som tar täten. Jaja vi plockar ändå in er på toppen sen. Jag har också varit en sådan som tror att det är bra att ligga i tät i första backen…

Uppepå toppen får man då ändå börja springa på lite mer och där står även de sk. GPS-killarna och väntar. Nu springer jag på lite mer och ligger väl så småningom i täten i andra klungan. Peril har redan fått ett stort försprång och får liksom göra sitt race. Vi går nu in i en nedförsbacke och jag kommer på att där är det ju bara låta benen trumma på och försöka få så mycket gratisfart som möjligt. Jag hör att det är nån eller kanske ett par som ligger med bakom i alla fall. Ganska snart därefter så tittar jag bakåt lite snabbt för att se vilka det är som är med. Konstaterar då aningen chockat att den jag hör bakom är ingen annan än GPS-killen och de andra tjejerna är en bra bit bakom. Ojdå, jag som nu tänkte mig lite draghjälp och jag skulle väl bara hänga med de andra? Verkar dock dumt och vänta in dom så jag springer på där jag hittar en bra känsla och jag behöver ju ändå inte känna mig ensam när GPS killen ligger några meter bakom. Synd bara att han inte ville hjälpa till med farthållningen. Det hade ju varit asbra. Nåja tror ändå att det andra snart kommer att komma ifatt, men benen känns fortfarande bra ändå. Skoj nu passerar vi 4km, bara 1km kvar till abborrebacken. Inser att jag glömt bort att jag ska dö av mjölksyra och ser fram mot backen. Funderar över om han ska få springa efter hela vägen, hyffsat träningspass ändå. Aja nu kommer vi till abborre backen. Tar det nu trots allt lite försiktigt, då jag åter ha kommit på att det är bra om jag når toppen utan att syran tar mig. Ser fortfarande ingen bakom och hör inget från speakern heller när jag kommit en bit in i skogen efter backen. Nu dyker tanken upp, jag kan ju faktiskt bli tvåa i det här loppet, jag är ju klart tvåa, dessutom bästa svensk. Men just det, nu har ju jag ändå sprungit ifrån de så här mycket på första hälften och de kanske kan plocka in minst lika mycket på nästkommande 5km. Hinner även med att konstatera att GPS-killen nu bytts till en GPS-cyklist. Lite synd, tyckte det var trevligare med en som sprang bakom. Kommer nu in i ett lättlöpt parti och försöker springa på så mycket jag orkar, men längtar egentligen mest till Karins backe. Jag har någon slags idé om att de kan plocka in tid på mig där det är lättlöpt, men uppför är det svårt. Där är jag stark. Når backen och fortfarande har ingen gjort mig sällskap. Bra bra springer nu på upp, upp och når så småningom 9km passeringen vid vattentornet och ser fortfarande ingen och nu vet jag att de garanterat inte har en chans att springa ifatt mig. Tar mig därför friheten att mest springa och njuta den sista kilometern in mot mål och ler lite lagom mycket och känner mig fortfarande superpigg och överväger att göra ett skutt över förvarningen, men tror ändå att jag skippade den idén. Känslan att få svänga in på upploppet och veta att jag dels är totaltvåa och även bästa svenska är helt fantastisk. Helt klart bland det bästa hittills och bra mycket mer än vad jag nånsin hade hoppas på. Jag skulle väl liksom mest bara springa efter de andra tills jag liksom skulle falla ner döende, men det blir ju aldrig som jag har tänkt mig… Men jag gillar mest när det blir bättre ;)

Uppenbarligen är det här med positivt tänkande, att jag ska tro på mig själv, att jag ska hålla fast vid min bästa taktik bara överskattat. Det funkar rätt bra ändå, men alltså jag kunde väl faktiskt ha sprungit lite snabbare ändå… ellerRoll Eyes

lidingö 3Årets 6 snabbaste tjejer fick bland annat t-shirts från Adidas, sist jag kom på prisplats så var de i strl XL, nu i strl M. Vi är trots allt på väg mot en storlek som topp 6 i Lidingö Tjejlopp klär i, men kanske inte hemma än… XL? Undra hur de tänkte därConfused

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här