Post Lidingö

Ove Haugen  

Så har man då fullföljt sitt andra Lidingölopp. Nöjd? Nja, jo, det får jag väl säga. Målsättningen förra året var att komma under tre timmar och i år ville jag slå den tiden. Alltså lyckades jag. Förra årets sluttid blev 2.58.15 jämfört med årets 2.55.46. Knappt tre minuter snabbare med andra ord.
Nu gäller det bara att  kurvan håller i sig. Sänker jag tiden med tre minuter om året så kommer jag att vinna vid sjuttionio års ålder!

Det glädjerus som infann sig vid förra årets målgång uteblev dock den här gången. Hade nog lite hybris eftersom träningen gått bra på sistone. Jag tänkte – utan att orda för mycket om det – att det kanske skulle vara möjligt att förbättra tiden med hela tio minuter.
Men vad gör väl det om hundra år? Vädret var fantastiskt, vyerna är vackra och banan varierad, och jag SPRANG hela vägen uppför Abborrebacken! Det gick inte fort – det ska gudarna veta – men jag gjorde det!

Inte att förglömma var det också ett sant nöje att åter igen få åka till Lidingö med kompisen Pelle – en av de sällsynta motionslöpare som lyckas vara BÅDE snabb och up to date vad gäller löparprylar. I en krönika i söndagens DN skriver nämligen Johan Esk att den genomsnittliga löparen på Lidingö blir allt långsammare (jämfört med tidigare års tider) samtidig han och hon blir allt mer teknik- och prylfixerad. Varje år i september fylls ön av bloggande, datoriserade motionärer, som har det senaste vad gäller skor, kläder, pulsklockor med mera. Men inte springer de fortare för den sakens skull.
Förutom Pelle då. Utan honom som farthållare på mina långpass hade jag säkert gått i mål på 4.55 i stället för 2.55.

Låt gå att Pelles tid i år var lite långsammare än förra årets. Jag tror att han ändå var nöjd eftersom han på mässan innan loppet kunde inhandla det senaste vad gäller löparkläder. Kompressionströjor is da shit! (Även jag provade en, men avstod från köp. Den stramade runt bröstvårtor och överarmsmuskler på ett sätt som kändes oanständigt. Man vill ju inte orsaka upplopp bland publiken längs med banan.)

Nog om detta. Vi lägger årets tremilare bakom oss och ger oss ut på nya träningspass. För det är ju sant som Johan Esk skriver : ”Man kan inte blogga sig till en bra tid i Lidingöloppet.”

bloggaren
Blogg-Ove

pelle
Kompressions-Pelle

 Dela på Facebook