Race-report från IVEM

Gunnar Durén  

Efter närmare sex år inom veteranfriidrotten börjar man väl snart kunna kalla sig erfaren även i de sammanhangen. Vad blir man då? Veteran-veteran? Vissa saker är sig lika, medan andra förändrar sig över tiden. Vanan vid arrangemanget, administrationen, regelverket och de praktiska detaljerna runt omkring ger en värdefull trygghet. Man vet vad som är bra att kolla upp, t ex uppvärmnings­möjligheterna utomhus och inomhus, var man kan göra av värdesaker, hur lång tid i förväg man ska vara i call-room och hur lång tid det tar sig dit och – inte minst hur kvalificeringsproceduren ser ut i det aktuella mästerskapet. I den minutiöst regelstyrda friidrotten är förstås detta redan reglerat, närmare bestämt i Appendix K i den digra WMA-luntan av regler. Det är bra, det gör förutsättningarna transparenta och borde räta ut alla eventuella frågetecken långt i förväg. I realiteten brukar det dock alltid orsaka problem, palaver och ibland panik. Jag har varit med om alla tre. Denna gång stannade det vid palaver, åtminstone för egen del, tack vare just erfarenhet.

Kvalificeringsreglerna, eller Advancement Procedures som de heter, är helt enkelt de regler som, beroende på antalet deltagare anger hur många försöksheat, respektive semifinaler som ska föregå finalen, hur många som kvalificerar sig på placering per heat och på tider totalt i nästföljande omgång. Så här ser de ut:

Appendix K

Med 36 anmälda i M50 innebar det 4 heat, där de 2 första i varje heat + de därutöver 10 bästa tiderna totalt kvalificerar sig till 2 semifinaler, i vilka de 2 första/heat + de därutöver 5 bästa tiderna är kvalificerade. Från början hade arrangörerna 5 heat (oklart varför det var 5 istället för 4), dock inga semifinaler i tidsprogrammet. Jag mejlade och frågade hur de tänkte lösa dilemmat. Fick inget svar. Dock publicerades ett nytt tidsprogram, där semifinaler samma dag som försöken var inplanerade. OK – tufft, men lika för alla. Dagen före försöken hade dock semifinalerna försvunnit igen! Jag pratade med tävlingsledningen och förklarade åter problemet och bad om besked: antingen återinsatta semifinaler eller alternativa kvalificeringsregler, d v s andra än de ovan. ”Blir det 4 heatsegrare + de därutöver 5 bästa tiderna?”, frågade jag. ”Ja”, svarade tävlingsledningen till slut. ”Se bara till att deltagarna får reda på dessa ändringar, så att ingen blir förvånad”, sa jag. De flesta av löparna verkade ha förstått regeländringen, d v s alla utom fransmannen Zavattero, som i tron att 2:an i heatet var direktkvalificerad, bevakade sin andraplats på en alltför långsam tid för att duga till finalplats. För egen del tog jag det säkra för det osäkra och gick till täten direkt i mitt försök, där jag drog i lagom fart för att försäkra mig om heatseger och direktkvalificering till finalen.

Väl där fanns ett fåtal taktikalternativ, eller egentligen två: antingen dra själv i hög fart och grilla ner konkurrenterna eller att ta rygg på någon dragvillig konkurrent och sedan vinna med hjälp av en spurt vid rätt tillfälle. Den kanske farligaste spurtaren, österrikaren Göschl, som på 400m gjort låga 53 sek ifjol, hade dock blivit förkyld efter 400 m-försöken och kom inte till start alls på 800 m och Zavattero missade som sagt finalen pga en taktisk miss. Eftersom min egen spurttaktik inte är okänd valde jag ändå att dra på själv från start och försöka vinna i kraft av bäst högstanivå. Ingen i åldersklassen hade hittills sprungit fortare än jag i år. Jag startade i bra fart, men inte hisnande. Ledde ändå klart vid 200m på 30,1. Ökade något på andra varvet och passerade på 59,6. Då hade jag inget sällskap kvar. På tredje varvet flöt jag på och bevakade sedan ledningen på sista varvet. Simon Anderson tog in något, men jag vann ändå klart till min stora lycka och lättnad!

En konsekvens av de senaste årens framgångar för mig har ju varit att jag inte kan smyga in och överraska. Med segrar i bagaget följer ett favoritskap med egna och andras förväntningar på mig. Konkurrenterna tittar på mig och förhåller sig till vad jag gör istället för tvärtom. Pressen blir förstås större på mig, men jag har försökt – och hittills lyckats – att använda det till min fördel. Det är ju ett mentalt övertag för mig att veta att jag kan vinna och för de andra att jag är svår att besegra. Än så länge håller det alltså. Denna gång vann jag mitt femte stora mästerskapsguld, mitt första EM-guld. På 1500 m blev det sedan silver. Men bara minuterna före start övervägde jag DNS. Kände skrap i halsen och var inte helt pigg. Men då kändes det liksom som att vända i kyrkporten och jag bestämde mig för att starta trots allt. När skottet gick blev det den vanliga rusningen in i kurvan. Simon Anderson, som blivit 2:a på 800m, hade uppenbarligen tänkt sig det omvända scenariet på denna distans och satte av till spets för fältet i bra fart. Själv fastnade jag i trängseln bland de andra farbröderna, fick en krångligare väg fram och när jag så småningom väl var först i klungan hade Simon redan fått 5-10 meters försprång, som jag sedan inte orkade ta in, utan det snarare ökade något. Tog in någon sekund på slutvarvet, men var aldrig riktigt nära. Men med facit i hand var det ju en fin utdelning. Senare på kvällen bröt halsinfektionen fram. Hade finalen gått 3 timmar senare hade jag inte kommit till start. Nu blev det ett silver och totalt sett näst bästa mästerskapet hittills.

Gunnar trummar

 

 Dela på Facebook