Racerapport: Jag klarade det, Ich habe es geschaft, I made it

BG  

Redaktionen på Spring hittade en helt fantastisk racerapport som de uppmärksammade mig om. Det är Torsten från Lysekil som ligger bakom rapporten och vi frågade honom om vi fick lov att publicera den här på Springlfa.se, så våra läsare kan få ta del av rapporten. Med tillåtelse kommer här rapporten i sin helhet och orginalkällan hittar ni på bloggen ultraidiot.blogspot.se.

Ja, då är det dags att lämna någon form av racerapport. Jag vill redan nu förvarna om att det bara blir text, inga bilder (Red. Vi lägger in en genrebild för att liva upp flödet).

Fredagens eftermiddag ägnades åt att jag åkte och hämtade ut startnummer och dropbagen. Därefter åkte jag tillbaka till stugan. La mig på den stora breda fina soffan och kollade och kollade på film. Runt klockan 16 var det dags att äta middag. Just denna middag bestod av ris, majs, tonfisk, rödlök och lite krossade tomater. Detta var alltså tänkt att ge mig energi inför lördagens race. Senare på kvällen tänkte jag även klämma i mig lite chips också. Nu var det bara så att de första deltagarna i laget Lergökarna (som skulle springa Vasastafetten) ankom till stugan vid 17:30 tiden. De hade kört från Oslo och var lite hungriga. Så stekpannan kom fram och det skulle stekas hamburgare. Snälla som de var så trugade de i mig en burgare. Motiveringen var att de var tvungna att säkerställa så jag inte skulle vara utan energi under lördagen och snäll som jag är, så slängde jag i mig hamburgaren. Strax efter klockan 21 gick jag och la mig och kollade på film fram till kanske 22:30. Sedan var det hög tid att sova eftersom alarmet på klockan var ställd på 03:45.

Vaknade givetvis av klockan på utsatt tid. Kände mig väldigt utvilad och faktiskt rätt pigg. Fick djävulska problem med att få in kontaktlinsen i höger öga. Vet inte hur lång tid jag la ner på att fixa till det men till slut så satt den där den skulle. Tog mig upp för trappan till köket, bredde två grova mackor och micrade havregrynsgröt. Upptäckte att jag och micron inte var kompatibla med varandra, så det tog ganska lång tid innan gröten var klar. Så till slut upptäckte jag att jag hamnat i tidsnöd för att hinna till starten i någorlunda tid. Det var tur att jag packat min dropbag och målgångspåsen kvällen innan.

Kastade in påsarna och mig själv i bilen och drog iväg till startplatsen.
Kom fram till starten ca 15 minuter innan, parkerade bilen och stressade mig bort mot lastbilarna som skulle köra dropbagen till Evertsberg och den andra påsen som skulle till Mora.

Ner till startfållan där det var trångt, insläppet var uppbyggd så att man bara kunde gå in en och en. Kanske inte det mest optimala om det är 1000 personer som ska komma in på, ja nu var det väl inte mer än 7 minuter till start.

Man hade varnat för regn denna morgon, men än så länge hade det inte börjat falla.

Starten gick på utsatt tid klockan 05:00 och sakta, sakta gav sig klungan iväg. Det börjar med en rejäl uppförsbacke som gick på asfalt och grus. Eftersom alla insåg att vi skulle hålla på väldigt länge, så valde vi amatörer att gå upp för backen. När den planade ut vid lite vid olika tillfällen, så blev det lite småjoggande. Det var väldigt mycket snack i klunga och alla var på himla gott humör. Vi var alla med om något historiskt, den första ULTRAVASAN ever!

Jag ska inte grotta ner mig i detaljer allt för mycket. Kan dock konstatera att det var ett korrekt val att ha trailskor, då det var hyfsat mycket skog, lera och elände och lera och lera och lera. Vid 46 kilometer kom vi fram till Evertsberg och vägen dit hade varit en lugn skön transportlöpning. Det enda orosmomentet var att musklerna på lårens utsida, hade stumnat någon kilometer innan Evertsberg. Jag funderar fortfarande på om det berodde på all löpning i leran eller om det var uppförsbackarna eller om det var en kombination av dessa två.

Så det var ganska så skönt att i Evertsberg bli serverad lite pasta, chips och lite allt möjligt. När jag hade kastat i mig detta, så var det bara att kvittera ut dropbagen. Under löpningen dit hade jag funderat på om jag skulle byta till kortärmat och kortbyxor. Men det hade kommit några korta skurar så jag valde att behålla de långa tightsen och köra vidare med tröja och jacka. Däremot så bytte jag bort trailskorna mot vanliga ”joggingskor”. Det var helt ljuvligt att få torka av fötterna för att ta på sig nya torra sockar och skor. Allt som allt tog ”pitstoppet” runt 15 minuter. När jag startade igen så kände jag att utsidan av låren hade stumnat ännu mer. Jag funderade på om jag skulle vända tillbaka till Evertsberg och få massage. Bestämde mig för att det skulle ta för lång tid och att lite smärta måste man tåla som ultralöpare. Dessutom så var jag ju torr om fötterna. Och jag var torr om fötterna i nästan 10 minuter innan jag trampade ner i, suprise, leran igen.

Sprang och småpratade med lite löpare, bla annat en kvinna från Örebro AIK, vi följdes åt ända till nästa kontroll, Oxberg. Hon hade åkt Vasaloppet ett antal gånger och hon informerade mig mer än gärna att ”när man kommer hit är det så skönt, för det går nerför och man kan bara stå i fartställning och glida på skidorna och återhämta sig lite, det går inte nu, man måste springa hela tiden” Jag å min sida förklarade för henne i detalj hur ont jag hade i låren. Vid vätskekontrollen i Oxberg valde hon att stanna lite längre än mig och våra vägar skiljdes åt. Strax efter den kontrollen så märkte jag att det inte bara var på utsidan låren det gjorde ont längre. Nu var det rejält stumt på insdan låren också. Här gäller det att tänka positivt sa jag till mig själv. Så jag beslutade mig för att nu var låren definitivt kaputt och att det inte kunde bli värre. Inte när det gällde låren i varje fall. Ja jag vet, bästa läsare, ibland är jag så fruktansvärt naiv. Tro mig ni kommer snart att veta varför, bara lite längre ner i texten.

Jag låg ganska exakt på den tid som skulle ge mig en hedermedalj för loppet. För att få den ska man klara loppet på 10 timmar och 30 minuter, 7 minuter per kilometer alltså. Det kanske inte låter som ett direkt avskräckande tid, men ha med i bakhuvudet att det finns vätskekontroller var 5:te kilometer och 3 matkontroller (ca. var 20 kilometer) och att jag valde att lägga dryga 15 minuter på att fixa till mig i Evertsberg. Så löparhastigeheten måste alltså vara lite högre än snittet.

Jag hade även tagit på mig calfs i Evertsberg (En slags kompressionsstrumpa som ska hjälpa och ge stöd åt vaderna) vilket hjälpte mig mycket. Önskade att det fanns calfs även för låren.

För strax efter innan jag kom fram till Hökberg så upptäckte jag att det kunde bli värre, mycket värre. Lårens framsida låste sig och jag fick tillämpa någon form av styltlöpning. För när insidan, utsidan och framsidan av låren värker så mycket att man inte kan gå normalt, ja, då är det omöjligt att springa. Jag hade så ont, så jag kan inte ens beskriva det. Varenda muskelfiber i låren verkade ha sprängts i bitar. Det var inga mjuka eller ens stela muskler längre, det var betong i mina ben! Men nu var det bara 18 kilometer kvar och tiden var inom räckhåll. Ett par löpare som jag tidigare sprungit ifrån, kom nu ikapp mig och hejade på mig och tyckte till och med att jag skulle ta rygg på dem, så att vi kunde få den där j-la medaljen ihop. Jag svarade bara väldigt kort att mina ben var slut och jag önskade dem lycka till. Jag kände mig som en looser. Här någonstans bestämde jag mig för att jag skulle kämpa allt jag kunde ända fram till klockan visade att jag varit igång i 10 timmar och 30 minuter. Från nu så var det bara en sak som gällde; Öka farten! Härifrån så brydde jag mig inte om hur benen kändes längre, nu var det bara att tjötta tills klockan var slagen. Det började även bli fler och fler åskådare längs banan. Det var ett heja här och bra jobbat där. Sammantaget med min vilja så fick jag på något konstigt sätt lite högre fart på benen. Jag vet inte hur många gånger jag tittade på klockan för att kolla om jag skulle hinna för att få medaljen. Ibland var det, JA JAG LIGGER 7 SEKUNDER FÖRE och ibland var det, JÄVLA UPPFÖRSBACKE NU LIGGER JAG 7 SEKUNDER EFTER! Det växlade hela tiden, minsta lilla uppförsbacke och jag tappade allt, och gick det lite utför så var jag ikapp och förbi. Nu ska jag i och för sig reservera mig för min huvudräkning. När jag är så trött som jag var, så är det inte alltid att min huvudräkning är tillförlitlig.

Jag passerade Eldris och hade bara 9 kilometer kvar till Målet. Jag ville öka men det gick inte, jag låg på max. Det fanns verkligen ingenting mer att göra än att hoppas på att en urmakare skulle komma förbi och hälla bromsolja i den officiella klockan. Jag slutade att kolla på klockan. Höll fullt fokus på att flytta benen och att andas. När det var 6 kilometer kvar, blev jag passerad av en löpare som jag lämnat bakom mig för 2-3 mil sedan. Han kände igen mig. Sa lite ödmjuk till mig, Jag ligger på 7 i snitt, haka på nu. Han såg lätt ut i steget. Jag svarade inte, bara skakade på huvudet åt honom. Han tassade iväg sådär retfullt enkelt ( ja det var så det såg ut i mina ögon). Efter någon minut började jag fundera på vad han sa. Om han låg på snittet 7Km/min. då ska väl jag också tamigtusan klara av det.

Nu var det 5,5 kilometer kvar och jag bestämde mig för att öka farten. Allvarligt talat jag vet inte vad det kom ifrån, men jag kände att jag ökade farten. Det gjorde ont i hela kroppen förutom örsnibbarna. Saliven hängde på hakan, armarna värkte för att inte tala om benen. Det gick som stötar genom ryggraden varje gång jag satte en fot i marken. Höger fots hålfot värkte något fruktansvärt. Jag fes konstant eftersom jag hade ont i magen. Tårna på vänsterfoten, framförallt den innan för lilltån, värkte något fruktansvärt. Jag hade råkat springa in i en ministubbe och slagit i den tån med full kraft. Mitt i all den här smärtan och egenförnedringen så kunde jag bara tänka på en sak 10:30. det fanns inget annat. Jag noterade att jag sprang förbi killen som sagt att han låg på 7 minuterstempo. Tänkte en förflugen tanke att jaha, klarar jag att hålla honom bakom mig, så klarar jag 10:30. sedan slog det mig. Han kunde ju ha tröttnat och kanske inte håller farten, så det är lika bra att jag kör på. Kollade som hastigast på klockan och jo, ja, det skulle nog kunna gå. Hörde folk ropa ut att nu är det bara en kilometer kvar, 800 meter kvar. Fan va spott jag hade på hakan, jag ser väl ut som en gris tänkte jag. Jag vet inte men det kändes bra. Jag visste att det skulle gå lite lätt uppför de sista 300 metrarna innan upploppet. Men med denna hastigheten skulle jag nog klara det. Då händer det.
Man ska springa över en hängbro som avslutas med en kort men brant uppförsbacke. Och i det här fallet verkar de som de har hängt upp bron i gummiband. Den sviktar väldigt mycket upp och ner samtidigt som den pendlar i sidled. Nåväl jag klara av den fast jag fick sänka farten för att kunna hålla balansen. Sen var det bara den där korta branta backen också. Kanske 30 meter, men brant, som sagt.

Klarade att hålla faten i nästan halva backen, sen så försvann känseln i benen. Det känns som om jag inte har några ben längre. Jag är tvungen att titta på dem för att se om de finns där och om de rör sig. Jodå benen är kvar och de rör sig. Men de rör sig väldigt långsamt. Tittar med ett halvt öga mot vänster och ser att en farbror i publiken går fortare än jag springer. Hör några ropa heja,heja nu är du snart uppe, starkt jobbat och när du kommer upp så är du snart i mål. Tar mig upp på backkrönet och lämnar det bakom mig samtidigt som jag hör en farbror säga, Du, han var nog mest sliten av alla idag, på klingande Dalmål. Ja, jag återhämtar mig lite, men får inte tillbaka den speeden som jag hade innan hängbron. Jag kämpar och sliter och det sista jag minns är att jag ser upploppet och att jag försöker öka farten.

Nästa gång jag minns något så har jag tydligen gått i mål. Det står en funktionär där och säger till mig att fortsätta gå, så får jag hjälp en liten bit längre ner. Jag vet inte hur långt eller åt vilket håll, men jag går. Efter ett tag kommer det fram någon och frågar hur jag mår. Jag vet inte vad jag svarar. Nästa gång ( ja jag vet att jag upprepar mig) så ligger jag på en brits och två sjuköterskor pratar med mig och jag ligger och gråter. Jag torkar tårarna och de frågar hur det är, vad jag heter, hur mycket jag tränat om jag är ensam här eller om någon kommer och hämtar mig. Förmodligen svarar jag rätt, för de börjar fråga om jag vill ha dryck, eller om jag fryser. Jag lyfter klockan mot ansiktet och tittar på den. Jag har stannat den på tiden 10:30:58. Jag börjar storgråta, livet är ta mig fan inte rättvist! Sköterskorna kommer fram till mig och försöker trösta mig, men det går liksom inte, jag bara gråter. Jag är så grymt värdelös och misslyckad. Jag blir liggande i sjukvårdstältet i säkert 45 minuter, kanske en timme. Jag får vatten, buljong och Cola. De matar mig med chips och bulle. Med ojämna mellanrum gråter jag. Jag är så trött och besviken att jag inte kan något annat. Mitt resultat räknas liksom inte, jag var 58 sekunder för långsam. Jag försöker verkligen att fokusera på samtalet jag hade med min fru om vilken tid som var en ouppnålig dröm (10 timmar), vilken som var realistisk (12-12,5 timmar)och maxtiden= jag ska ta mig i mål iaf. (15 timar). Jag tänker på samtalet som jag hade med min kompis Cecilia där vi diskuterade 12-12,5 timme som en realistisk målsättning. Ingenting hjälper för ju mer jag tänker på det, desto mer misslyckad känner jag mig. Sjuksköterskona försöker att förklara vilken enorm bedrift jag gjort, jag gråter.

Nu så här efteråt, så är jag fortfarande besviken över att jag missade medaljen, även om jag vet att jag inte kunde göra ett bättre lopp än vad jag gjorde. Dock är jag stolt och glad över min prestation. För av totalt 796 anmälda män så fick jag placeringen 353. Och jag bryr mig inte längre att min officiella tid blev 10:31:13. För sammantaget så var det en grym prestation och redan igår bestämde jag mig för att jag inte ska springa Ultravasan nästa år, men 2016 då kan jag nog vara tillbaka.

Den närmaste veckan ska jag läka ihop kroppen, därefter så blir det lite lätt jogg. Jag har även börjat fundera på nästa års utmaningar. Soteleden terrängmarathon är självklart. Sveriges kanske grymaste terränglopp just runt hörnet, det kan man bara inte tacka nej till. Dessutom ska det bli kul och se om jag kan klara det på under 6 timmar. Kullamannen i Ängelholm verkar också som ett kul lopp. Men jag fundera på detta, samt vad som ska hända med bloggen nu när målet att springa Ultravasan är avklarad.

Om någon mot förmodan undrar hur min kropp känner sig idag, så ska ni få den infon också. Låren är stela, men om jag går en stund, så mjuknar de och det funkar ganska bra. Mina knän värker, framförallt knäskålarnas framsida. Har aldrig haft ont där tidigare, men å andra sidan har jag aldrig sprungit 90 kilometer tidigare heller. Nacken och axlarna/skulderbladen är stela och värker. Men förutom det, så känner jag mig helt okej.

Avslutningsvis har jag en liten fundering. Mina lår började ju paja ganska tidigt i loppet (vid ca 45 km), hur ska jag uthållighetsträna dem under vintern? Själv funderar jag på spinning. Vad tror ni?

 Dela på Facebook