Rädd för att vila

Maria Larsson  

Afrika är magiskt och träningen går oförskämt bra.
Lördagspasset: 300m-400m-500m + 6km tröskel + 500m-400m-300m
Tisdagspasset: 2*500m + 5*1000m + 2*500m
Torsdagspasset: 30*200m med 100m joggvila
Alla pass på Potchefstrooms gräsbanor och terrängbana med sällskap av löpargruppen. Gårdagens pass var min draghjälp Andre, världssjua på 800m 2014, och med en Caster Semenya jagandes bakom. Studsande framför mig var Elroy, 13:15 på 5000m och troligtvis Sydafrikas gladaste löpare…

Ett effektivt sätt att överkomma sina rädslor är att ständigt utsätta sig för det som man tycker är jobbigt. Metoden kan tyckas vara ganska brutal, men efter att ha använt mig utav den flertalet gånger vill jag hävda att den fungerar mycket väl. Allt som krävs är en rejäl dos mod, ett brett tidsspann och en smula målmedvetenhet.

Förra helgen var det Adventsspelen i Göteborg, en inomhustävling för de yngre. Tävlingen är en utav mina första friidrottstävlingar och Maria Larsson har stött kula, hoppat höjd och längd, spungit 60m häck och sprungit den fasansfulla distansen 600m. Vi hade en grym grupp och vi tränades under många år av Annika Amundin. Jag älskade att tävla veckan INNAN tävlingen. När tävlingshelgen närmade sig såg jag ett stort, svart, otympligt hinder resa sig inför vettskrämda ögon. Istället för att se fram emot helgen ville jag få den överstökad. Jag ville tillbaka till tryggheten med Annikas grupp och slippa tänka på ett grönt Ullevi-linne. Lättnaden var oändlig när de värsta konkurrenterna gick till final i längdhoppet och strök sig från 600m. Jag höll tummarna att halsen skulle vara svullen på tävlingsdagen så att jag var tvungen att avstå tävlingen för att inte riskera min hälsa. Förundrat lyssnade jag till mina friidrottsidoler när de berätta vilken glädje det var att få dra på sig tävlingslinnet, var det något fel på mig?

När jag var 5 år gammal låste jag in mig på kyrkans toalett. Där satt jag och skrek och skrek och skrek i det som för mig verkade som flera timmar. Det tog mig över 12 år att bli bekväm med att åka hiss efter detta. Det tog mig 10 år innan jag vågade låsa dörren till en toalett utan fönster. Jag fick enormt starka benmuskler av att ständigt gå i alla trapphus och jag blev dessutom riktigt snabb på att kissa, men livet är trots detta något enklare idag. Jag tvingade mig själv att göra det som tog emot. Gång på gång blundade jag i trånga hissar och bad till Gud att dörren skulle öppnas på rätt våning. Jag fasade när tunga kastare med stora resväskor hamnade i samma hiss, “nu stannar den definitivt innan vi är på åttonde våningen”. Men dörrarna gick alltid upp förr eller senare.

Varje gång jag korsade mållinjen efter ett lopp hade jag segrat. För varje resultatlista på Göteborg friidrottsförbunds hemsida hade jag slagit nytt personligt rekord. Varje startskott sköt sönder en liten del av det där stora svarta hindret, aka min rädsla, och efter ett antal tävlingar var det små skotthål överallt. All den energi som jag lade på att frukta tävlingen kunde jag lägga på… själva tävlingen. Ett DM i Göteborg var inte på liv och död. Ett dåligt resultat förstörde inte livet. Dörrarna gick upp förr eller senare ändå.

När jag kånkar två tunga resväskor till hotellreceptionen och får syn på hissen blir jag ganska nöjd. Tretton våningar ensam i den lilla plåtburen är tillräckligt för att spegla sig i hisspegeln utan att någon ser. Ett fungerande lås på toalettdörren betyder att jag inte behöver slå världsrekord i att kissa snabbt. En tävlingsdag är belöningen för alla smärtfulla timmar med hög puls och mjölksyresprutande ben (handen på hjärtat: jag älskar att tävla!). Vi utsätter oss för något jobbigt varje intervallpass, på köpet blir vi bättre i det långa loppet. Per Aspera Ad Astra var det en vis person som sa till mig för länge sedan; Through Hardships to the Stars. Just för att jag vet att den här metoden fungerar blir jag så frustrerad när jag hör att nummerlappar till Göteborgsvarvet eller Vasaloppet rivs innan start därför att “formen inte är på topp”. Om man inte med säkerhet vet att man kan springa milen snabbare än i fjol, eller åka ifrån alla kurskamrater, eller simma snabbare än sist (23 år sedan) , då struntar många i att starta. Kan man med säkerhet veta att hissen inte kommer att fastna? Kan man med säkerhet veta att toalettdörren inte kommer att gå i baklås? Svaret är givetvis nej och där och då vandrar rädslan in i bilden.

Jag avskyr att vila. Jag hatar vilodagar. Jag är uttråkad när jag inte får träna. Jag är rädd att tappa formen. Jag är vettskrämd att träningen skall vara förgäves. Idag har jag en vilodag. Idag får jag inte, oavsett hur det känns i kroppen, gå ut och “bara jogga en liten sväng”. Idag måste jag uppskatta en ledig dag. Idag måste jag njuta av att “bara vara”. Idag ska jag tänka att jag återhämtar mig. Idag måste jag intala mig att jag gör kroppen en tjänst. Idag utsätter jag mig för en rädsla och om dörrarna går upp imorgon bitti, då är jag ett steg närmare målet.

IMG_0087

 Dela på Facebook