Rapport från Tierra Arctic Ultra, korta sträckan 107km

BG  

Maria Ackerot

Ny vecka och en vecka närmare lanseringen, puh. I helgen gjorde vi sista reportaget, nu ska det utformas av vår duktiga AD Tobias Kvant, det ska korras, synas, vändas och vridas på.  Ribban ligger högt, ni ska bli nöjda, ni ska få ståpäls och inspireras. Shit vad jag längtar… det är mindre än 2 veckor kvar till vi ska lämna till tryckeriet – känns som vilken tävling som helst. Undrar om jag tagit för lite rödbetsjuice, skulle behöva mer energi och fler timmar J Hoppas att ni alla har tecknat en prenumeration, annars gör det! Inte helt oväntat är det Helsingborg som leder kampen om flest prenumeranter, vi pratar ca 15% av alla. Siffran kommer stiga i och med lanseringen då alla som springer Helsingborgs marathon får den i handen och sedan naturligtvis blir prenumeranter. Vilken stad blir tvåa i prenumerantligan?

Idag bjuder vi på en fantastisk tävlingsrapport från Tierra Arctic Ultra. Två systrar sprang den korta rundan på 107km – galet och väldigt imponerande. Läs deras story och inspireras även över den härliga bilden på en skribenten Maria Ackerot. Fotograf är Erik Tjerneld, Tierra.

 

Varför i herrans namn vill man färdas 107 km i fjällen på mindre än ett dygn?

Det började redan för över tjugo år sedan när systern var i fjällen med sin 3-åriga dotter och vår mamma. Vid Kebnekaise fjällstation såg hon en man i orange anorak och tom blick som passerade stationen utan att se den. ”Det är en sån där som går pannbensmarschen” förklarade vår syssling som jobbade på stationen. ”Han går från Abisko till Nikkaloukta i ett svep utan att stanna”. Systern som just lagt fyra dagar på att gå från Nikkaloukta till Kebnekaise med en treåring som ville gå själv och tvätta alla stenar med sin näsduk, och vår mamma som ville stanna och titta på alla blommor och alla fåglar, tyckte det verkade underbart. Flera år senare gjorde hon vandringen från Abisko till Nikkaloukta med en kompis i spöregn och iskyla och övernattade i Kebnekaise för att inte riskera att armarna och benen förfrös och ramlade av. I år anmälde hon sig till Fjällräven classic och tänkte köra i ett svep. Hon skulle starta 9 och tyckte det var i senaste laget och hon var dessutom missnöjd med att kraven på utrustning, dvs tält, sovsäck, brännare etc. Hon skulle ju gå i ett svep och fjälllvan och uthållig som få skulle hon med all säkerhet klara det.

Då, i juni, dök det plötsligt upp ett nytt lopp, Tierra arctic ultra, med start klockan 6 och inga betungande utrustningskrav. Halleluja. Men hon ville ha sällskap. Och vem kunde vara bättre sällskap (dvs vem skulle gå med på att göra något sånt här?) än undertecknad?

10 juni när jag sprang hem från jobbet ringer min mobil och jag vet inte varför jag bryr mig om att svara medan jag springer, men det gör jag och systern berättar exalterat om loppet och frågar om jag inte vill vara med. Jag sa att jag är ute och springer och jag måste kolla hemma först. Minuterna senare ringer det igen. ”Men har du bestämt dig än?” ”Men jag måste få komma hem först!” Strax därefter plingar det till i mobilen. ”Grattis på födelsedagen. Du får en startplats i födelsedagspresent” Jaha. Det var ju snällt. Jag hade just tackat nej till en startplats på Ultravasan för det kändes så meckigt att ta sig till Mora och dessutom är jag mer plattlöpare än terränglöpare. Och nu var jag alltså anmäld till 107 km fjällvandring på Kungsleden med maxtid på 20 timmar. Jag trodde väl inte det skulle bli en baggis direkt, men mitt personsämsta på tio mil var 13:39 och jag trodde nog inte det skulle krävas mer än 7 timmar extra för att färdas 107 km i fjällen.

Vi sprang vårt sedvanliga Lapland Ultra i slutet på juni, med minimala förberedelser, jag på 13:12 och systern på 14:12 och kände oss glada, pigga och starka hela vägen och det kändes skönt. Efteråt sa systern ”om en dryg månad ska vi göra samma sak igen, fast 7 km längre och i diket”.

Det skulle visa sig att det blev värre än så.

Så var det dags. Kvällen innan laddade vi med ölhydrater i solig kvällning i ett myggfritt Nikkaloukta. Vi skrev upp önskvärda mellantider på kartan och sov i egen stuga nära starten. 15 tappra startade i krispig morgonluft under en klarblå himmel. Jag glömde myggmedel men jag hade nyligen läst en vetenskaplig artikel i en kvällstidning om att myggor föredrog de som var fulla eller pilska och jag hade inga planer på att bli någondera under det närmaste dygnet. Det blev jag inte heller och jag lyckades ta mig hela vägen utan att bli myggbiten en enda gång.

Första kilometrarna var lättjoggade men sen blev det stenigare. Vätskekontrollerna var porlande fjällbäckar och hejarklackarna var ryggsäcksbehängda fjällvandrare. Det blev stenigare, blockigare och stökigare underlag, men min selektivminnade syster hade berättat att efter Kebne blev underlaget bättre och lättsprunget. Jodå. När arrangören stod strax efter Kebne som vi nådde enligt plan på runt tre timmar och frågade hur benen kändes svarade jag att det kändes bra och att det var skönt att ha den här stökiga biten avklarad.

För nu skulle det ju bli springa av. Trodde jag. För det hade ju systern sagt. Och så var det ju inte. Det varierade mellan småstenigt och storstenigt i stort sett resten av hela sträckan. Men solen sken från klarblå himmel och det blev varmare och varmare. Riktigt varmt blev det.

Systern som hittills matat på bra började plötslig dra benen efter sig och jag blev lite irriterad. Vid Singi, ungefär 33 km, säger hon att hon inte mår bra. Hon känner sig något överhettad och hon är orolig. Strax innan Sälka, 48 km, kläcker hon ur sig att hon haft feber i början av veckan men att det gått över, men hon är orolig för känsla i kropp och knopp och att det är en sammanvägd reaktion på värme, ansträngning och sjukdomen tidigare i veckan. Hennes trötthet drar ner tempot och vi går och pratar om hur det känns i huvudet och om hon vill vända eller vad hon vill göra. Jag ville fortsätta. Hon känner att det här är något hon längtat efter i över tjugo år och det är nu det ska göras.

I Sälka, 48km, säger hon till funktionärerna att hon inte tror att vi klarar maxgränsen men att vi fortsätter i eget tempo och direkt efter stugorna sätter vi oss och tar en smörgås och jag sätter skavsårsplåster på min vänsterfot. Jag som inte använt skavsårsplåster sen sommaren 2005 har fått en blåsa. Löjligt. Vi pratar lite om livet i allmänhet och jag njuter i fulla drag av att äntligen få sitta omgiven av mäktiga fjäll och bara ha det gott. När vi färdas framåt har jag fullt upp med att se var jag sätter fötterna och någon tid att njuta av scenerierna blir det inte. Systern slappnar av lite nu när hon inte känner tidspress längre och när vi börjar röra oss mot Tjäktjapasset fläktar det svalkande och hon kvicknar till rejält.

Detta Tjäktjapass hade jag hört så mycket om och att det skulle vara brant, eländigt och stenigt, men jag, som föreställt mig något i stil med Ottfjället på Axa, formerly known as Vertex, blev lättad. En brant backe som inte kändes värre än Västerbergets sydsida i Änggårdsbergen och sen kom toppstugan. Lite stenskrovel som inte var värre än något av allt annat vi varit med om idag och sen kom Tjäktjastugan och strax därefter checkpointen. Jag var både lättad och lite besviken för jag hade verkligen stålsatt mig och så var det inte värre än så här.

Strax innan Alesjaure tyckte systern att det var dags att sätta sig en stund så det gjorde vi. Jag tyckte i och för sig att vi borde köra på lite för med god fart hade vi kunnat komma ikapp oss och klara maxtiden men ett uteblivet fikastopp kan straffa sig längre fram för såna som oss. Vi satte oss och hällde snabbkaffe i en kåsa med kallt fjällvatten och åt äpple och macka. Och vem kom då, om inte damledaren som varit uppe i Tarfalapasset. Hon satte sig ner med oss en stund och berättade att hon hade sprungit fel, hon hade trampat ner i något vad och blött ner sig och under båda sina fötter hade hon enorma blåsor från häl till tå. Men hon var förtjusande trevlig och glad trots att hon hade gåshud av köld och hon berättade efter loppet att hon hade, trots att hon bodde vid alperna aldrig deltagit i något lopp med sådant krävande underlag. Hon sprang vidare och jag och systern lufsade ner mot Alesjaure. Systern berättade i efterhand att hon tänkte att vi skulle checka in i Alesjaur och äta bullar och bada bastu och gå vidare i morgon. Hon tänkte mycket på det där, men när vi kom fram till bron blev det bara att hon nickade mot en liten byggnad och sa ”Där är en bastu”. ”Jaså” sa jag. Sen gick vi upp till funktionären som tyckte vi såg så pigga och glada ut och det var vi nog egentligen också. Nu var det bara 35 km kvar och enligt systern skulle det bara vara nerför nu.

Inte ens en mara. Jag kände mig pigg och stark.

Sen började den trivsammaste och mest lättsprungna sträckan på hela leden. Det började skymma och marken var mjuk och fin med många spänger och systern gick i rask takt och hennes snabbgång är som min smålufs och när hon sprang över spängerna hade vi bra fart och jag började tro att vi hade möjlighet att springa ikapp oss och klara maxtiden. Himlen var rosa, Alesjaur var vacker och fjällen var lila. Då ändrade leden karaktär och blev en eländigt blockig helvetesväg. Vi klättrade och trampade snett och rakt och runt och över, ivrigt utskällda av ripor som lät som tokiga tanter som flaxade upp bakom varje buske. Denna sträcka åt upp den mesta kraft vi hade kvar i fötterna.

Tillslut kom äntligen backen ner mot Kieronkontrollen och med utsikt över en dimklädd Abiskojaure under en mörkrosa himmel satte vi oss och åt apelsin och samlade kraft inför slutet. Det var så skönt att sitta på den där stenen och dra upp benen under sig och hade jag inte börjat känna mig frusen hade jag gärna suttit kvar.

Vi packade ihop oss och började nedstigningen mot brasan vid Kieron. Vi kom fram dit vid kvart över tolv och värmde oss en stund vid elden. Vi blev (mest på skoj) erbjudna pannkakor men fick i nästa andetag höra att de medförde ett tidspåslag på 30 minuter vardera eftersom vi skulle vara helt självförsörjande på loppet. Det var lockande men 30 minuter är mycket för en pannkaka och vi blev inbjudna att komma tillbaka dagen efter och äta istället. De glada funktionärerna sa även att vi nog hade möjlighet att klara maxtiden för nu var leden bred och fin med många spänger och sista fem km var det fin grusväg. Och det trodde vi på… flera meter trodde vi att det snart skulle bli bra men nä. Det var förvisso många spänger och hade vi vandrat med pigga ben hade sträckan varit kalas, men nu var vi trötta och varje sten var ett berg och varje rot var en snubbeltråd. Dessutom hade vi varit i rörelse längre än någonsin tidigare. Även om min kropp var trött hade jag fram till nu känt mig pigg i huvudet och odelat positiv till att vi skulle komma fram helskinnade och att det här var en fantastisk, om än ansträngande upplevelse. Vilken present. Vilken grej. Dricka öl i ett myggfritt Nikka, sova i egen stuga, fjällvandra med systern och få vårt bagage kört till målet, inte en chans att bli inregnad, ha kontrollanter på banan som ser till att vi mår bra. Bara positiva saker.

Men nu började jag känna mig lite svajig. Efter ett stopp upptäckte jag att fickan där jag lagt min Garmin då jag efter 57 km bytt över till systerns var öppen och klockan var borta. Jag antog att jag tappat den vid stoppet men struntade i det och tyckte att jag köper en ny. Hade jag i vanliga fall upptäckt att jag tappat något en dryg km tidigare hade jag vänt men nu ville jag bara fram. Dagen efter hittade jag den prydligt nerstoppad i ryggsäcken men det var jag inte medveten om då.

Efter skylten som kungjorde att det nu var 10,5 km kvar blev systern framför mig plötsligt två. Men det jag såg var en löpare som ramlat och skadat knät rejält uppe i Tarfala men fortsatt med god fart och först nu kom vi alltså ikapp honom. Dagen efter såg vi hans melonstora blåknä och undrade hur han klarat det, men han behövde de tre kvalificeringspoängen som tävlingen gav så han vek sig inte.

Strax efter 6 km-kvarskylten såg jag en bil i en skogsglänta och en man som stod lutad över huven och mekade. ”En bil!” ropade jag till systern, glad över vägar och civilisation. ”Va? Var då?” sa systern och jag såg att bilen var en björk och mannen en stubbe. Jag såg sen också att traven med tyger var en sten och de lysande ögonen som iakttog oss var gula björklöv. Och näbbmusen som spelade död var en liten pinne och tälten var buskar. Jag kände mig lite småyrslig och bad ömkligt systern om min nötpåse som låg i ryggsäcken. Många fina hallucinationer blev det innan vi plötsligt dök upp en riktig port och inte vilken port som helst utan porten till Kungsleden! Vi var nästan framme. Bara under stora vägen och upp till Abisko fjällstation kvar.

Väl ute på slät asfalt knappt 100 meter från mål svajade omgivningen och jag stod på en gungbräda utan koll på upp eller ner. Systern tog mig i handen och ledde mig upp mot mål och när vi såg målveporna blev vi pigga och ystra och sprang sista biten in i mål på vad som kändes som fräscha ben. Varm spenatsoppa och hembakat bröd erbjöds och det smakade gudomligt. Därefter var det bara att kliva rakt in i turiststationen och upp på rummet. Rummet låg en trappa upp och det var tufft att ta sig upp men värre att ta sig ner dagen efter. Skorna luktade död och förruttnelse och en blick på fötterna förklarade varför.

Precis efter sa vi ”aldrig mer”. Vi var rörande eniga om att det här var precis på gränsen av vad vi klarade av och att det var riktigt jävligt. Så tyckte vi i ett helt dygn. Sen började det så smått ramla in uttryck som ”vi borde ha”, ”kan man inte”, ”om vi istället hade”, och till och med ett ”nästa gång”. Och vi har ju trots allt vunnit varsin startplats till nästa år, så vi får väl se vad som händer. Idag, måndag, när den sista blåsan på foten lagt sig går jag relativt obehindrat men jag ska nog vänta ett par dagar med att springa igen.

Lustigt nog känner jag mig inte avskräckt utan snarare tacksam för vad jag just fått vara med om och ödmjuk inför min egen prestation.

Leden vi gått är ju även en pilgrimsled med sju meditationsstenar utplacerade och det har givits ut en liten skrift, ”Vägen, du ska följa den”, med texter av KG Hammar och Dag Hammarsköld och även om jag inte är troende kändes det i hela kroppen när systern, efter hemkomsten lät mig läsa nedanstående text.

———

Trött och ensam. Trött så sinnet värker.

Nedför hällarna silar smältvattnet

Fingrarna är stumma, knäna skälver.

Det är nu, nu, du inte får släppa.

 

Andras väg har rastplatser

i solen där de mötas.

Men detta är din väg,

och det är nu, nu, du inte får svika.

 

Gråt, om du kan, Gråt men klaga inte.

Vägen valde dig – och du ska tacka.

Och jag tackar

Tävlingsrapporten är skriven av Maria Ackerot som gick i mål hand i hand med sin syster Gunilla Manbre på den kortare sträckan 107 km.

 Dela på Facebook